Day 23 – Something that makes you feel better

Sedan hemulen såg dagens ljus har jag inte spenderat extremt mycket tid med the good old gang. Mitt sociala liv består numera av någon enstaka after work med ett fåtal handplockade kollegor, en occasional quiz plus mammaöl med de få guldkorn jag lyckades vaska fram under mitt gästspel på mamma föräldraforumet och ett trettioårskalas eller dylikt med dem jag förr hängde med all ledig tid. Tragiskt? Nej, faktiskt inte. Jag trivs över förväntan med att hålla mig hemma och gå och lägga mig i tid om kvällarna.

Men ack så underbart det är att emellanåt få sitta med en kall öl i näven i ett sällskap där ingen höjer på ögonbrynen när man använder ord som kontext eller källa (i annan betydelse än hälsokällan i Bergslagen), där punch linen i en historia behöver vara varken sexistisk eller rasistisk för att gå hem och där inte alla, faktiskt inte någon, är för dödsstraff.

Jag kommer tillbaka. Jag saknar er!

Bästa sättet att spara pengar i julruschen

Två till fyra bankdagar. Låt se. I bästa fall på fredag, men troligtvis på tisdag får jag ett nytt visa-kort. Sen kommer koden ytterligare två dagar senare. Först på torsdag nästa vecka kan jag alltså dra på mig spenderbyxorna igen. Ska bli spännande att se om detta kommer innebära att jag får pengar över i slutet av månaden eller om jag bara handlar mer och fortare och hamnar på status quo när det nya kortet kommer. "Ditt SEB bankkort Visa kan ha hamnat i orätta händer..." säger banken. Eftersom kortet ligger där det brukar i min plånbok så antar jag att det är mina händer som avses, och det kan de väl ha rätt i. Kanske jag borde ta och skaffa mig en god man så att det här inte upprepas.

Att de inte har vett att skyla sig!

I'm thankful for not having boobs thrown in my face all the time by offensive and indecent breastfeeding mothers.

Komplettering på tema generaliseringar som gör mig upprörd

De två senaste dagarnas sjukledighet har gett mig gott om tid att lyssna på radio. Jag har hittills lyckats ducka för Ring p1, men däremot råkade jag höra något annat som fick tinningarna pulsera lite lätt när igår när jag stod och diskade. Barbro Hedvall är bisittare i Özz Nujens program och den senaste vändan med publiceringar på Wikileaks kommer på tal:

Ö: Vad tycker du om Wikileaks?
B: Illa.
Ö: Varför det? Det är väl jättebra att... att sanningen kommer fram?
B: Jag tycker de verkar anarkister. Jag tycker inte om sådana.

Vänta nu. Barbro får gärna tycka illa om anarkister (och våldtäktsmän och Wikileaks), men materialet publiceras väl som det är, utan att bearbetas, hur kan det då spela någon roll vem som tryckt på knappen? Eller är jag ute och cyklar nu? Hoppas inte det, för det är jävligt dåligt väglag här i stan.

Och självklart har jag tagit Barbros uttalande ur sitt sammanhang, jag orkade liksom inte sitta och transkribera hela programmet, men man kan lyssna på programmet och bilda sig en egen uppfattning här, ungefär 34 minuter och 20 sekunder in i programmet kommer det.

Day 22 – Something that upsets you

– Jag fattar inte varför vi inte har dödsstraff i Sverige!
– Det finns det väl många anledningar till...
– Men majoriteten är ju för det!
– Är de verkligen det?
– Ja, det är bara att fråga vem som helst.

Det kan ha varit i samband med mordet på Max och Sara eller när Örebromannen härjade eller kanske bara vid någon muslimrelaterad incident. Det är inte så noga, för så här tycker jag det låter hela tiden. Snabba generaliserande lösningar.

Jag blir förtvivlad när jag tänker att det kanske faktiskt är som han säger, min kollega sverigedemokraten, att majoriteten har så taskig människosyn. Jag tror inte han har någon statistik att redovisa som stöder hans tes, men det har å andra sidan inte jag heller för motsatsen.

Day 21 – Another moment

Varför?
Tack och God Jul. Du valde bort mig. Glöm bort din äckliga pappa. Hoppas du trivs med X istället.
Alla jag älskat har svikit mig, att du också som jag älskar allra mest gjorde samma sak trodde jag aldrig. Nu vet jag att jag inte kan lita på någon.
Ha det så bra med dina älskade vänner.

Julen 2001 firade pappa i häktet. Senare genomgick han en utvärdering och låstes in på en psykiatrisk avdelning.

Jag glömmer aldrig hur han sken upp när han såg att jag satt och väntade utanför rättegångssalen i Hovrätten. Han slet sig loss från poliserna och sprang fram och gav mig en kram. Då trodde han fortfarande att jag var där för att rädda honom.

Day 20 – This month

Idel möten och träffar och till och med en intervju. Det känns som att jag har snittat på en eftermiddag i veckan på hemmaplan. Mycket har varit trevligt, men över lag har jag bara längtat hem. Nästa vecka är min kolumn i kalendern helt tom. Det firar jag med att insjukna i något som legat och lurat ett bra tag nu och stannar hemma från jobbet imorgon.

'cause I'm a skitmorsa, yes I am

Sitter på spårvagnen på väg på 30-årsgalej. I bilen på väg hem sitter pappan och barnet, som under en stunds kusinlek utan vuxet överinseende klämde/brände sig såpass att hon sen grät otröstligt i gott och väl en kvart. Fortfarande vet vi inte helt säkert vad som hände. Jag är det dåliga samvetet personifierat just nu.

Lillajul hos gammelfarmor

Barnet har fått en påse med mer godis i än hon ätit hittills i sitt liv. Varför är alla så förtjusta i att proppa i (andras) små barn socker och tillsatser? Vad är det tänkt att fylla för funktion?

Day 19 – Something you regret

Självklart drabbas jag av en och annan skamsköljning emellanåt, men jag kan inte komma på någon riktigt stor grej jag verkligen ångrar. Faktiskt.

Något jag däremot funderat en del över är hur livet hade sett ut om jag hade skött mina studier bättre eller åtminstone annorlunda. Om jag hade vågat flytta till Göteborg och pröva vingarna på IB-programmet. Om jag inte hittat folkhögskolan och hoppat av gymnasiet. Om jag trivts och stannat kvar på lärarprogrammet eller den elitistiska prettojournalistutbildningen. Om jag inte bytt kurs helt och satsat på kockutbildningen som jag faktiskt funderade på redan inför gymnasievalet.

Det har varit en del omvägar, men jag ångrar mig som sagt inte. Och CSN gnuggar händerna i åtminstone tjugo år till.

Day 18 – Your favorite birthday

Mitt 25-årskalas var rätt välregisserat. Cocktailtema med snittar och drinkpinnar och små plastsvärd och kilovis med is. Och bjudsprit fanns det också. I såna mänder att vi fortfarande har lite kvar i skåpet.
Det var roligt. Så roligt att jag råkade bli gravid på kuppen. Men inte roligare än att jag vet vem som är hemulens far.

Dokumentation till förbannelse

Så tar du dig runt inget-godis-mitt-i-veckan-regeln i sju enkla steg

1. Köp en kaka Frukt och mandel. 200 g. Ja, jag vet att det är pensionärsgodis, men det finns en poäng.
2. Köp en flaska glögg.
3. Lägg in chokladkakan i skafferiet.
4. Värm en mugg glögg.
5. Öppna skafferiet och bli förvånad över att det inte finns russin och mandel hemma.
6. Leta lite till. Hitta chokladen.
7. "Jaha, då antar jag att jag blir tvungen att äta den här till glöggen istället."

Day 17 – Your favorite memory

Pappa kunde berätta målande om hur vi skulle åka till Afrika och se på de där savanndjuren i den orange folkabussen, att vi skulle hyra en helikopter och titta på Stockholm från ovan istället för traska runt till fots nästa gång och att till jullovet skulle vi åka till Tyskland och handla i en leksaksaffär som var i så många våningar att den tog en hel dag att gå igenom. Jag svalde det med hull och hår varje gång.

Mamma gjorde precis tvärt om. Plötsligt en morgon när vi vaknade kunde hon säga att vi fick rappa på lite med frukosten idag, för sen skulle vi plocka upp min kusin och hennes mamma och åka till Liseberg eller gå på kattutställning eller något annat världsomvälvande. Jag har i efterhand fattat att det handlade om att hon inte kunde lova något i förväg eftersom hon var tvungen att spara i flera månader för att ha råd med dessa "infall", men då tyckte jag bara att hon var helt wild and crazy, och jag älskade det.

En gång när hon hade hämtat mig hos dagmamman och vi kom hem stod det en bil jag inte kände igen utanför och mamma ba:
– Oj! Kolla där, det sitter någon och har picknick i vår trädgård.
Och där satt min farmor och farfar, som i maskopi med mamma just hade bilat 150 mil från Norrbotten, på en rutig filt och drack kaffe och låtsades som att sånt här händer varje dag. Och farfar hade med sig en påse chokladpraliner från kommunistkonsum*, precis som han hade varje gång vi träffades.

Egentligen hade de nog inte gjort den där resan bara för att ta en fika på vår gräsmatta utan passade på att kika in när de hade varit i Kumla och hälsat på pappa och så att säga ändå hade vägarna förbi. Men i min värld, där jag vid den tiden fortfarande var universums medelpunkt, kände jag mig så otroligt uppmärksammad och älskad att den där försommareftermiddagen i mitten av åttiotalet är fortfarande ett av mina happy places.

*Den här episoden utspelar sig gamla hederliga i DDR-Sverige när det bara fanns Blåvitt att "välja" på. När chokladpraliner hette chokladpraliner och tandkräm tandkräm.

Jag varken klädutmanar eller modebloggar, men...

...om jag hade gjort det hade det sett ut ungefär så här. Dagens outfit: tröja och kofta från Indiska, jeans från Esprit, jacka från T12, halsduk från Ellos, gummistövlar från Myrorna och på armen ett flickebarn, privat.
Bilden är tagen för bara en dryg vecka sedan, innan snön kom, men redan har jag glömt hur grönt allt var alldeles nyss.

Las luggas

Två kollegor har blivit inspirerade att också klippa en käck liten lugg a' la Jonna. Två av dem jag tycker om. Mycket nöjd. Jag tänker mig att vi kan bli som en liten liga.

Neger på tapeten

Det har inte känts helt bekvämt de senaste dagarna, efter att jag drog mig till minnes hur det var när jag fick en lillebror och använde the n-word när jag berättade om det. Eller ja, inte nigger då utan neger. Men det är ju bara grader av helvete som skiljer de två orden åt vad gäller acceptans. Faktum är att jag känt mig så obekväm att jag inte bara kände mig nödgad att lägga till en friskrivningsklausul på slutet utan också har funderat på att komplettera med någon form av urskuldrande uppföljning.

Läs för övrigt det här inlägget hos Burgschki.

Vid något av tillfällena då ordet negerboll var i hetluften experimenterade jag också lite, och jag tänker så här: att fråga sin mamma om man fått en negerbror när man är nio år och lever i en värld där Bert Karlsson sitter i riksdagen går väl an, men att köra med koloniallingua när man beställer bakverk i vuxen ålder känns rätt mossigt, så det la jag ner rätt snabbt. Att klä sig i varför får man inte säga negerboll när man får säga vitlök-t-shirt är bara efterblivet så det behöver vi inte ens diskutera.

Att sitta på spårvagnen mot Bergsjön och sjunga vi komma, vi komma från pepparkakeland då? Om man övar inför ett luciatåg – ok. Om man är berusad och ute efter att provocera – inte ok. Men var går gränsen mer exakt? Hur blev jag så hämmad att jag inte kan berätta en barndomsanekdot utan att inleda med jag är inte rasist, men... medan flera av mina kollegor, utan att blinka, refererar till en av kockarna som han negern i köket, trots att han både har ett namn och är den ende mannen där, så att det borde gå fram minst lika bra vem man menar även om man bara refererade till honom som han negern i köket, ifall man nu råkar lida av selektiv namnafasi?

Day 16 – Your first kiss

Jag minns inte min första kyss. Alltså inte kyssen i sig. Men jag minns att jag och Ulf blev ihop den 24 november (lustigt att jag förväntas skriva om det här just idag – på dagen femton år senare) och att det var i skolan. Troligtvis i Gula Villan, som fungerade som något slags uppehållsrum där man kunde spela rundpingis, kolla på film och köpa sura S-märken. Men det kan lika gärna ha varit i biblioteket eller vid bänkarna i C-klassernas korridor.

Sen var vi ihop i ett par tre månader tills han plötsligt och utan förklaring dumpade mig någon gång under vårvintern. Jag hade gett honom ett brythjärta i julklapp och han lämnade tillbaka sin halva en dag i skolan och så var det bra med det. No hard feelings.

Några år senare sprang jag på honom på krogen. Då var han ihop med en skör tjej som hade rätt ordentliga ätstörningar och jag blev förvånad över att han var så öppen med hur orolig han var och hur mycket han tyckte om henne. Vi pratade ganska länge och han verkade vara en fin kille. Det skulle vara intressant att veta hur hans liv ser ut idag.

Day 15 – Your dreams

Bild härifrån

En vän jag inte sett på länge räknade en gång ut att om folk bara såg till att dö i rätt ordning så var han inte mer än sex led ifrån att ärva Åkesson-imperiet. Jag har inga storföretag inom räckhåll så jag antar att jag får nöja mig med att hoppas på att en okänd släkting lämnar efter sig en madrass full av silverdollar. Eller nåt. Vet inte om det faktum att min mormor har tolv syskon – som i sin tur också ynglat av sig rätt flitigt – är till fördel eller nackdel här. Vi är alltså en stor och brokig släkt, spridd likt maskrosfrön över västvärlden, så möjligheten finns ju att någon suttit borta i Amerikat och varit excentrisk och klädd i bredbrättad hatt och tjuvhållit på en förmögenhet, men om vi är flera hundra pers som ska dela så kan det ju lika gärna kvitta.

Jag fantiserar alltså inte mer outside the box än så. Alla mina drömmar bottnar i att jag inkasserar en större summa pengar. Sen ska jag börja jobba idéellt/starta företag/flytta ut på landet och leva av vad jorden ger/leasa en apa som matar mig med vindruvor och byter kanal när fjärrkontrollen ligger för långt bort.

Day 14 – What you wore today

Mammas motorcykelstövlar och mammas svarta kappa – sedan hon dog har jag känt ett behov av att klä mig i hennes kläder och omge mig med hennes prylar – i övrigt mina egna kläder.

A womans work is never done

I helgen fick min kollegas man stroke. Med ett år kvar till pension hade hon börjat ana en horisont av lata dagar. Hon skulle göra vad som helst för honom, men jag tror inte hon hade tänkt sig att deras sista år tillsammans skulle bli som en förlängning av arbetet som redan slitit så hårt på henne. Jag kan inte släppa det här, hur orättvist allt är hela tiden.

(Ja, det är synd om honom också. Men eftersom det är henne jag känner så ser jag det här främst ur hennes perspektiv.)

Day 13 – This week

Den började med en måndag och en tisdag, sen blev det onsdag och torsdag och så avrundades den med helg. Fredag, lördag och söndag. En ganska vanlig vecka alltså. Schemat har, utöver jobb och andra rutiner sett ut som följer:

Måndag: Föräldraråd med rektor, personal och pålästa föräldrar från andra förskolor. Jag vet inte riktigt hur det gick till när jag blev en av vår förskolas två föräldrarepresentanter, jag vet ju knappt vilken grupp min unge tillhör, definitivt inte vad de andra barnen heter, vilka deras föräldrar är och vilka frågor de tycker är viktiga. Så jag kör på säkra kort som när ska grinden som barnen har lärt sig att öppna bli fixad?

Tisdag: Vakuum.

Onsdag: Intervju.

Torsdag: Psykisk terror.

Fredag: Tapas och vin med kollegor. Hej barnbidrag. Hejdå barnbidrag.

Lördag: Julklappshets inför lilla jul hos gammelfarmor. Nog för att jag fruktar och föraktar Frölunda torg men det är fan inte värre än centrum. Det kan väl inte vara så mycket folk i stan helgen före lön? Tji fick vi. Köpte en julklapp och fikade för över tvåhundra spänn. Nästa helg kanske jag ska ta och köpa och vaska en flaska champagne. Det känns ungefär lika ekonomiskt försvarbart.

Söndag: Loppis slash julbasar på jobbet. Hemulen följde med och stödköpte ett par fotoramar, ett pussel (mammas lilla savant kan tydligen inte få för många) och fem lotter à 10 kronor. Vann en ask chokladtomtar.

Day 12 – What’s in your bag

På vilken nivå ska jag lägga mig? Livets ryggsäck eller någon gammel handväska som hänger i hallen? Jag antar att det blir det senare eftersom deadline för den här uppgiften är om nio minuter. I så fall:
- Plånbok
- Telefon
- Nycklar
- Pass
- Två servetter från Condeco
- Menskopp
- Ett halv paket tuggummi
- Kulspetspenna
- Hörlurar

Day 11 – Your siblings

BB, Borås lasarett, oktober 1991. Kusin Martina, mamma, "moster" Lene och jag på sängen. I baljan ligger min nya negerbror.

När jag var yngre sa jag alltid mina halvsyskon om min syster och min bror. Vet inte varför det var så viktigt att hålla den distansen, kanske för att pappa gjort klart för mig att det vore det största av svek om jag någonsin började betrakta min styvpappa som en riktig förälder. Jag var nog heller inte särskilt snäll mot mina syskon när vi var små, men ändå såg de upp till mig. Ville klippa lugg när jag gjorde det, rände efter mig när jag bara ville leka med de andra stora grannbarnen, vävde armband till mig i slöjden.

Jag har alltid tyckt jättemycket om dem men aldrig lärt mig att visa det på ett normalt sätt.

Lillasyster Annixa är Ulricehamns kommuns först födda 90-talist. En reporter på lokaltidningen kom förbi och hälsade på och skrev en artikel om henne när hon kommit hem från BB. Det var jag som bestämde att hon skulle heta Ann-hicka eftersom hon var en hickbebis.

Lillebror Jonathan kom knappt två år senare. Han hade mycket och mörkt hår och lite taskig blodcirkulation som gav honom en lite blå hudton de första dagarna. Jag tyckte det var väldigt underligt att ingen annan lade märke till att jag fått en negerbror. (Ja, man fick uttrycka sig så på den tiden.)

Kulturkrock

Jag är på väg hemåt och nöjd med kvällen. Bredvid mig sitter några tjejer som är på väg till förfesten.

Amningshysteri goes nuts

Alex kommenterar: spännande! Men varför heter det pinjenötter egentligen om det nu inte räknas till nötter. Borde man inte kalla dem typ pinjefrön istället?

Jo, det vore en god idé! Precis som att man inte borde kalla smörgåsmargarin för smör eller narvalständer för enhörningshorn. Jag skulle gissa att den som kom på det svenska namnet aldrig hade sett vare sig ett pinjeträd eller dess kotte, som pinjenötterna kommer från. Jordnötter, kokosnötter och muskotnötter är för övrigt inte heller nötter.

Hur som helst lovar jag – ifall nötpolisen mot förmodan läser min blogg och ligger sömnlös och grubblar över världen är på väg och om det ska börja serveras pinjenötter i förskolan nu – att inte tvinga i barnen pinjenötter om de mot förmodan ingår i nötpolicyn och/eller om det finns några pinjenötsallergiker i barngruppen. Om jag får jobbet.

Day 10 – What you wore today

Jag hade iallafall inte på mig en kofta under jackan som ser någorlunda rejäl ut men är billig och syntetisk. Fan vad jag hatar när man morgonfryser så att ryggfiléerna blir strama som fiolsträngar.

Ska det va så ska det va

Loka och Erikshjälpens magasin. Jo, jag tackar. Här har det långbajsats bekvämt ser jag.

Stoppa pressarna!

Om det inte hade varit för att ungen plötsligt tyckte att jacka och täckbyxa kändes mer rätt än overallen jag redan fått på henne, så hade vi till och med varit före utsatt tid på förskolan idag. Life's good.

Day 09 – Your beliefs

När det gäller barn och barnomsorg, offentlig sektor och skattepengar hemfaller jag allt som oftast åt kommunismen. Jag går till och med på ett eller annat möte och lyssnar på gamla kamrater som brandtalar på ljuv varvsarbetargöteborgska, om tid och plats passar mina syften. Men jag är inte medlem, för rätt som det är får jag för mig att jag är anarkist eller miljöpartist istället. I valet till Europaparlamentet överraskade jag mig själv med att rösta på piraterna och i senaste riksdagsvalet kryssade jag såklart Gudrun. Inte vidare lojal mot någon med andra ord.

Jag tror på allas lika värde. På ett samhälleligt plan. Som person är jag bara människa.

Nötter

Idag var dagen I som i Intervju. När jag presenterade min meny som bland annat innehöll en rätt där pesto spelade en av nyckelrollerna kände sig en av de andra sökande tvungen att avbryta för att påpeka att det råder förbud mot nötter i Göteborgs alla förskolor och grundskolor.

– Hur lagar det det utan nötter?
– Fast pinjenötter är ju inte nötter i egentlig mening.
– Men förbudet gäller alla nötter.
(– Dig också? Sure hope so.)
– Ok, då säger vi att även pinjenötter räknas in i förbudet och så gör jag min egen nötfria pesto. Kan jag fortsätta?

Alltså, vad är grejen? Jag har aldrig varit kallad till en gruppintervju i jobbsammanhang tidigare, så jag vet inte hur man brukar bete sig, men har man verkligen något att vinna på att framställa sig själv som en småaktig idiot?

Nå, hur gick det då? Ja, inte katastrofdåligt iallafall. Vi var fem som intervjuades. Två skulle jag klara av att se mig besegrad av, de andra två (nötpolisen och en lightproduktskramare) har inte förtjänat jobbet. Det är min professionella och självfallet helt objektiva åsikt. Nästa vecka får jag svar. Jag ber att få återkomma.

Tillbakablickar

Sitter på vagnen mot mina gamla hemtrakter och blir plötsligt påmind om ett par av alla anledningar till att vi flyttade.
Alla labila psyken man tvingades pendla tillsammans med dag ut och dag in. Framför mig sitter en kvinna som inom loppet av ett en minut långt telefonsamtal svängt från glättig ton till upprörd stämma till förtvivlad gråt, tillbaka till första läget och så lite ilska på det för att till sist avrunda med att än en gång bryta ihop och lägga på i örat på uppringaren.
Barnet som går runt med en mugg och tigger mynt är också lite mer än jag egentligen orkar hantera.
Skönt att man är vit medelklass och kan välja var man vill bo.

Day 08 – A moment

Det sägs att man inte ska måla upp förlossningen som målgången utan som startskottet. Lätt att säga. Helt omöjligt att rätta sig efter.

Ett av mitt livs häftigaste ögonblick var helt klart när jag vaknade strax efter klockan tre på morgonen den 20 maj 2008. En värk. Var det en värk? Jodå. Den första av många under dygnet som komma skulle.

Jag vill som bekant inte ha fler barn, men jag sörjer ändå att jag aldrig mer ska få gå igenom det där häftiga. Urkraften. Kroppsarbetet. Kicken.

Day 07 – Your best friend

Jag brukar säga till min unge att hon är min bästa vän när vi kommer in på ämnet. Vet inte om det är sorgligt eller fel eller inkorrekt på något vis men så är det iallafall. Vi är som kommunicerande kärl brukar jag tänka ibland.

Bortsett från henne har jag ju såklart några relativt jämngamla polare som jag känner mig tight med, även om det inte finns någon sån där specifik bästis och nog heller aldrig har funnits. "Bara" en innersta krets med förtrogna och dit får jag nog främst räkna Mikkan, Melike och Emilie. (Plötsligt blir jag sådär sugen på att dra till med ingen nämnd, ingen glömd igen.) Alla tre studiekamrater. Det är nog symptomatiskt för mig när jag tänker efter.

Mikkan träffade jag när jag var internerad på folkhögskolan i Åsa. Jag såg en tjej med en gigantisk tatuering på ryggen och chansade på att vi skulle ha åtminstone något gemensamt. Det hade vi.

Melike lärde jag känna på samma ställe. Först var hon min nemesis, en dryg jävla förortsbrud. Men efter otaliga cigarettlånga diskussioner på trappan utanför entrén hade jag plötsligt totalt bytt åsikt. Hon var också min maid of honour (eller vittne som det heter när man gifter sig kälkborgerligt).

Emilie hittade jag på lärarutbildningen. Upptäckte ganska snart att hon var lika skenhelig som jag. Dock litar jag helt och fullt på hennes kompetens att göra folk av nästa generation.

(Ingen av dem bloggar, så vitt jag vet, därav frånvaron av länkar.)

Därför dissar jag AMO

Jag utgår från att ni suttit som på nålar och bara väntat på att jag ska fortsätta där jag tappade tråden häromdagen. Here it goes. Anledningen till att jag valde bort klädutmaningen.

Jag har för mig att jag läst någonstans av någon annan som inte var målgruppen att den är "för medelklass", och kanske är det något i den stilen jag är ute och far efter. Alltså, egentligen tycker jag att det är en toppenidé. Kläder, särskilt i bomull, är ju liksom inte det mest klimatsmarta och hållbara man kan konsumera. Så en renodlad diss är det inte. Och jag har inget emot AMO heller för den delen, jag ville bara trissa upp spänningen med en kaxig rubrik. Problemet med utmaningen är bara att den inte är applicerbar på mig (sa den inre narcissisten). Det skulle ta år och dar att ta sig igenom garderoben, inte för att den är stor och rymlig utan för att jag inte använder så mycket kläder under arbetsveckorna. Eh... hur lät det där?

För den som pluggar eller jobbar med något civiliserat är det praktiskt genomförbart och kanske till och med lite personlighetsdanande att klä sig i de kläder man inte känner sig mest bekväm i. För min del, i vardagen åtminstone, fyller det däremot ingen större funktion. Dessutom skulle det bli mycket tråkigare nästa gång vi hade tvättstugan om jag hade svettat och spillt mig igenom alla kläder som ska fintvättas och plantorkas och fan och hans moster.

Jag ser helt enkelt ingen vits med att gå till jobbet med i tur och ordning tre olika kavajer, en cocktailklänning, t-shirts med politiska budskap... osv. under täckjackan för att direkt när jag kommer till fram antingen byta till något som går att jobba i eller bara hänga ett förkläde utanpå, och sedan upprepa proceduren i omvänd ordning på vägen hem. Men. Jag har helt klart blivit peppad att gå igenom min garderob, prova och sortera ut allt som jag inte trivs i längre. Det får bli min version. Lite gammal hederlig medelklass-feng shui i novembermörkret är faktiskt inte fy skam det heller.

Framstupa sidoläge

Här ligger två som lyckats lura till sig en extra omgång kvällsmat.

Day 06 – Your day

Aldrig mer. Jag åker aldrig mer bil med min familj. Åtminstone inte innan barnet blivit stort nog att sitta framåtvänd. I framsätet. Helst i en annan bil.
Ända sedan hon slutade somna i samma sekund som man stoppade henne i babyskyddet har varje bilresa varit ett skrik- och gnällmaraton. De senaste två resorna har dessutom toppats med en åksjuketendens som inneburit stopp för frisk luft och därmed att pinan blivit än mer utdragen.
Never more.

Day 05 – Your definition of love

Mina morföräldrar har varit gifta i femtio år. Och dessförinnan hade de kilat stadigt i ytterligare tio år, sedan de var femton bast. Min morfar brygger te och bär in på en bricka till min sovrummet varje morgon, fortfarande nyper de varann i rumpan när det är lite trångt i köket och vid de få tillfällen som de är ifrån varandra ringer de minst en gång om dagen, med lama ursäkter som jag ville bara kolla så katterna har det bra eller jag såg på vädret att det skulle regna, har du tagit in hammockdynorna?

Mamma sa en gång att hennes föräldrars lyckliga äktenskap gjort henne kärnfamiljskadad. Att det var därför hon höll ihop med pappa så länge. Undrade vad hon gjorde för fel när problemet egentligen var att hon levde ihop med en missbrukare. Så kan man också välja att se på det.

Hammockdynorna är förövrigt sydda i någon form av vattenavstötande segelduk

Spänning – småbarnsmorsa style

Minns ni, för ett tag sedan, när jag var lite mallig över att jag inte är helt passé på arbetsmarknaden? Nu har de hört av sig från ett ställe till.

Hej!
Du har sökt tjänsten som kock på X-gatans förskola. Vi har fattat tycke för din ansökan och skulle gärna vilja träffa dig personligen genom en intervju onsdagen den 17/11 kl.15-16.30 på X-gatans förskola. Vi tillämpar gruppintervju vilket innebär att du intervjuas tillsammans med andra sökande i en grupp om ca 3-6 personer.
Inför intervjun önskar vi att du förbereder en barnanpassad veckomeny (skriftlig eller muntlig) för ca 40 barn. De ekonomiska förutsättningarna är ca 2500:-.

Önskar att du bekräftar via telefon eller mail om du kommer eller ej.

MVH
X X-sson samt personal på X-gatans förskola

Ok, nu har jag bekräftat att jag kommer på intervjun och förberett ett förslag på meny. Återstår bara att bearbeta ångesten och alla jantetankar. Wish me luck!

Day 04 – What you ate today

Skräp.

På min arbetsplats äter vi frukost tillsammans när vårdpersonalens morgonarbete av avklarat. Vid tio-halv elva, vilket innebär att man inte kan äta normalt varken på morgonen eller på lunchen. Istället har min rutin blivit:
07:00 en banan on the go mellan förskolan och bussen
10:00 cp-frulle i stora lass @ work, eftersom jag vid det här laget är utsvulten
12:00 ingenting, eftersom jag fortfarande är mätt, trots att det är nu hela min organism bara skriker att det är rätt att äta lunch
13:00 samma lagade mat som de boende äter till lunch fast i form av ett mellanmål/snack för att stå mig tills jag kommer hem
17:00-18:00 middag
21:00 något crap eftersom blodsockret är helt fucked up

Det mest frustrerande, bortsett från att jag är tio fucking kilo tyngre nu än när jag började jobba där för knappt två år sedan, är att det vore så lätt att göra något åt det. Men det är såklart inte ok att avstå jobb-frukosten som är det som sabbar resten av dagen, för den som inte sitter ner utgör ett hot. Precis som den som inte dricker på festen.
Kom inte här och var duktig och framställ oss andra i lättjans dåliga dager liksom.

Day 03 – Your parents

När min mamma dog i våras fick jag ett tag för mig att jag var föräldralös. Lite underligt eftersom jag faktiskt har en pappa, även om vi inte haft så bra kontakt de senaste tio-femton åren. Den här gången har vi inte pratat med varandra sedan i april.

Den kvällen mina föräldrar träffades hade pappa på sig velouroverall och var Kalix snyggaste kille. Mamma hade bott flera år i Göteborg och var lite exotisk. Det ena ledde till det andra och efter några år av dekadens insåg mamma att hon väntade barn. Hon bestämde sig för att klara biffen på egen hand, men pappa var av en annan åsikt.

De höll ihop till en vårdag 1983. Jag var åtta månader och mamma satt med mig i famnen och ammade då nationella insatsstyrkan stormade vår lägenhet. Mina föräldrar hamnade i häkte och jag placerades i akuthem tills mamma friats från misstankar.

Mina första minnen av pappa är egentligen inte av personen pappa utan av de brev han skickade från fängelset. Särskilt ett där han hade ritat savannens alla djur på ett helt ark och textat noga med bara stora bokstäver, eftersom det var de enda mitt fyraåriga jag kunde läsa själv.

Mina första minnen av mamma är samma som de sista. Hennes mjuka hud och hennes doft. Det sista jag sa till henne var att hon luktade gott i håret. Det sista hon frågade var om jag minns hur det var när hon ammade mig. Det gör jag.

Släpp ut din inre narcissist

Det har blivit en del utmaningar och enkäter på sista tiden. Mikkan slår huvudet på spiken när hon drar paralleller till Mina vänner-böckerna man satt på flickrummen och fyllde i vid tidernas gryning. För övrigt var det med samma iver jag tog mig an Bästa boken om mig efter Hemulens födelse. Sen falnade förvisso engagemanget efter ett tag, men jag ska plocka fram den och skriva om min tvåochetthalvtåring vilken dag som helst nu. Jag lovar. Helst ska det ordningssamt fyllas i med samma fina penna varje gång också, men när uppdateringsfrekvensen mäts i år snarare än dagar, veckor eller månader så kan det vara lite svårt att hålla reda på vilken av dem det var. Det är ju så man hinner byta handstil mellan varven till och med.

Varför fascineras man så av dessa fylla-i-övningar? (Fylleriövningar brukar jag säga i dagligt tal, men det såg så white trash ut.) Sina egna alltså. Det är ju sällan lika intressant att läsa andras, om de inte är antingen synnerligen välskrivna eller på gränsen till pinsamt avslöjande. Är det för att man får en chans att bara gå på om sig själv och sin egen förträfflighet för en stund? I så fall, måste man ha en ursäkt i form av ett formulär eller en uppmaning för att lägga ut en matta av upprepade jag, jag, jag? Skulle man tappa alla sina 35-40 trogna läsare om man la konventionerna åt sidan och bara började berätta helt oprovocerat.

Det här inlägget skulle egentligen handla om varför jag, trots tillfället att få producera inlägg utan att behöva uppbåda inspiration, valde bort AMO:s klädutmaning. Men det spar jag tydligen till en annan gång. Jag tappade visst tråden litegrann.

Day 02 – Your first love

Det ligger nära till hands att dra till med mamma och pappa. Ja. faktiskt pappa också. Det är förvånansvärt nyligen som jag gav upp att försöka uppnå någon slags balans mellan att leva ett normalt liv och att vara pappas flicka.

Men första kärleken som i förälskelse var the boy next door. Rasmus. Som jag minns det idag var det ganska snabbt övergående och jag hade inga direkta ambitioner att vi skulle leka ryska posten eller hålla handen eller något sånt, utan var konstigt nog nöjd med att låta det stanna på bara kompis-nivå. Jag ville väl kanske inte riskera det vi speciella band vi ändå hade. Vi hängde ju ändå på tu man hand i stort sett varje dag efter skolan och han verkade, till min förtjusning, faktiskt inte ha lika roligt med pärlbandet av flickvänner som kom och gick.

Så där. Det hade jag inte berättat för en levande själ förut.

Day 01 – Introduce yourself

Hej.

Jag heter Jonna Katarina Dignelius. Men det har jag inte alltid gjort. Eftersom Jonna "inte är ett riktigt namn" fick jag på pappret heta Johanna de första sexton åren av mitt liv. Jag avskydde det.
Efternamnet har jag gift mig till. Förut hette jag Nilsson och det hade jag inga större problem med.

Jag lever alltså tillsammans med en man och tillsammans har vi ett barn. Det räcker för oss, vilket är enormt provocerande för många i vår omgivning. Tydligen ska man skynda sig att yngla av sig minst ett par gånger inom loppet av högst tre år för att vara en reko förälder.

Min unge är för övrigt min biggest achievement och trots att jag är en person med kort stubin och finskt humör tycker jag att jag är en riktigt bra morsa – inte helt olik min egen mamma, som jag saknar så att jag får svårt att andas emellanåt. Men mer om henne (och min pappa som utifrån sina förutsättningar kanske, eller kanske inte, gjorde sitt bästa) någon av dagarna framöver – och jag tror att min dotter kommer att minnas sin barndom som en bra tid.

När man talar om trollen så vaknar de och ropar på sin mamma, så det här får räcka som intro. Håll tillgodo.

Well, jag kan ju inte vara sämre än er andra, så...

Från och med ikväll eller imorgon:
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

De där Styrsöfärjorna är inte att lita på nuförtiden

Nej, nu får det vara nog! Nu lägger inte båtjäveln till vid busshållplatsen, flera hundra meter från havet, heller. Vad har vi att vänta härnäst?

Och innanför den dörren ytterligare en dörr...

Waste of time

Så jävla meningslöst att stå och vänta nio minuter på bussen var och varannan morgon. Nio minuter vi hade kunnat känna på snön eller klä på oss utan hets. Men att tro att det är så enkelt som att man kan planera sin tid bättre är naivt, ty i Göteborg är tiderna i tabellerna ungefärliga. Vad är grejen med det liksom? Jag brukar missa bussen med en hårsmån någon gång mellan 07:25 och 07:31.
I-landsproblem, ja. Men lika störande ändå.

Söndag: Bakfylleångesten ringer upp

Trots att det var fars dag fick mor välbehövlig sovmorgon, när man är morsa till en mammig tvåochetthalvtåring räknas uppstigning klockan 08:23 som det, och som grädde på moset dessutom ryggmassage. Mina "nya" arbetsskor tar livet av mig.

Nåväl. Just som jag höll på att masa mig ur sängen ringde min telefon. Dolt nummer. Jätte-otippat, eftersom den enda som normalt spontanringer mig anonymt stod i köket och kokade te. Men jag tänkte att det kanske var ett nytt och spännande sätt att tala om att frukosten var serverad. Så jag svarade in a glättig tone of voice:

– Jonna.
– Hej.
– Hej?
– Vad gör du?
– Eh, jag klev nyss upp.
– Aha, jag ligger kvar i sängen. Jag var ute igår så jag är jävligt seg.
– Ok?
– Hör du vem det är?
– Nej.
– Gissa.
– Va?
– Gissa.
– Äh, lägg av. Tala bara om vem du är.
– Det är Jonas.
– Jonas?
– Ja, Jonas Larsson.
– Jag känner ingen som heter så.
– Menar du att du inte känner igen mig?
– Ja.
– Fy fan så lågt! Förlåt så jävla mycket att jag ringde då.
– Visst, hejdå.
– Äh, kom igen nu.
– Hejdå. *klick*

Det här har gnagt mig hela dagen. Att han var så säker på att han ringt rätt. Känner jag kanske faktiskt någon som heter Jonas Larsson? Jag har gått igenom listan med Jonasar jag någonsin känt, gång på gång, men jag kan verkligen inte placera den här människan. Egentligen borde jag väl inte bry mig men jag kan inte släppa det.

So fucking huslig

Amningshysteri goes julhysteri. Jag och min unge har redan slängt på en tomteröd vaxduk, provbakat en plåt pepparkakor (recept här) och tillsammans med pappan har vi smakat av dem och premiärknäckt en flaska glögg. Jag har dessutom köpt årets första julklapp. Och så fyllde bloggen ett år igår. Hipp hipp hurra!

Slut på veckan, slut på tillsatsmys

Våga vägra taco-kryddmix på påse.

1 tsk salt
1½ tsk chilipulver
1½ tsk paprikapulver
1 tsk spiskummin
1 krm cayennepeppar

Svårare än så är det inte. Trevlig helg!

Tredje gången gillt?

Jag har tydligen otur när det kommer till skor. Mina fotriktiga sexhundrakronorstofflor har knappt hunnit surna, där de ligger i en fruktpåse och väntar på att jag ska göra ett sista fåfängt försök att få dem rena, innan jag går och besudlar ett par till. En stor pöl gubbpiss precis innanför dörren på avdelningen. Den här gången förvisso bara ett par plastiga tvättstugesandaler, eftersom jag tack och lov inte haft motivation nog att go shoe shopping, men ändå. Ska det fortsätta så här så får nästa uppsättning arbetsskor bli ett par gummistövlar.

Flaflaflaflafla

Alltid är det är det något som ska jävlas så att man blir sen. I morse bjöd Murphy och hans lag på ett platt däck på barnvagnen. Så var det igår också, men då gick det åtminstone att temporärpumpa. Det funkade alltså inte nu längre, så jag fick köra på fälgen. Så jävla frustrerande att jag blev tvungen att ringa och bråka med min man i ren förtvivlan. Det hjälpte inte.

Man kanske inte ska fundera så mycket

Om man låtsas att det här inte är en reklamskylt så skulle man kunna tänka sig att avsändaren är någon som kör Skoda och tycker att det är en jävla bra bil. Någon som tänker att det här känns rätt, det här borde alla unna sig. Inte kontroversiellt alls. Nästan lite gulligt. Omtänksamt liksom.

Men vad händer om vi låtsas att det står Alla borde amma på skylten? Att avsändaren är någon som ammar och tycker att det är himla praktiskt och bra och som tänker att det här känns rätt, det här borde alla unna sig. Då blir det aja baja. Överförmynderi. Inte gulligt och omtänksamt.

Varför är det så? Varför tolkar man inte Alla borde köra Skoda som Det är fel att köra Volvo, låt oss kasta paj på varandra!?

6x4

Miss Muffin bjöd på en liten utmaning som jag i min enfald trodde skulle vara snabbt och lätt avklarad och generera en massa beundran från min lilla men trogna läsarskara, men ack så jag bedrog mig. Den var till och med svårare att krysta fram än den förra, jag tenderar av någon anledning att vilja försköna verkligheten så fort jag inte vaktar på mig själv – låtsas att jag kollar på finkultur-tv och är en närvarande och härlig morsa liksom. Fy på mig. Nåväl:

4 tv-program jag ser (eller som hade sett ifall de gick nuförtiden eller ifall jag inte missade dem hela tiden):
True Blood
Morden i Midsomer
Weeds
Nyheter i olika former

4 saker jag gjort idag (eller som jag gjorde den dagen då jag började skriva på det här inlägget och som känns mycket duktigare än de två saker jag gjort i dag: 1) jobbat och 2) varit allmänt lam):
Tittat till min odlingslott
Matat grisar
Dammsugit
Byggt koja

4 saker som jag längtar efter:
Julledighet
Mer tid med min unge
Våren
Struktur

4 saker på önskelistan:
Symaskin
Diskmaskin
Rutigt köksgolv
Extreme bedroom makeover

4 saker jag avskyr:
Härskartekniker
Konflikträdsla
Käll-o-kritik
Oviss jobbsituation

4 jag utmanar:
Bettan
Icka
Kusin Martina
Rookie Mom

Blodad tand

I ett anfall av måndagsångest sökte jag fyra jobb igår kväll. Efter mindre än tolv timmar har jag fått samtal från ett av dem. Pepp!

Studiedag: Naturhistoriska

Förskolan överraskade* genom att hålla stängt idag så jag unnade mig att ta ut en av semesterdagarna jag egentligen hade tänkt använda som in case of emergency-a-kassa. Museibesök första vardagen på novemberlovet är ju för all del genomförbart, men kanske inte att rekommendera. Det kokade av ungjävlar och deras lika ohängda föräldrar som fått för sig att göra en insats och vara "närvarande". Mycket iPhones och lite uppsikt skulle man kunna sammanfatta resultatet. Jag fick tillrättavisa inte mindre än tre främmande och till synes föräldralösa kids.

Hemulen var dock nöjd och glad ändå. Förundrades över de uppstoppade däggdjuren. Äcklades av stanken av dåligt konserverad blåval. Sprang kvittrande genom fiskavdelningen så snabbt att hon inte ens uppfattade att det fanns hajar där.

Men bäst av allt var ändå "klätterväggen" i cafeterian. Allt som inte är förbjudet är liksom obligatoriskt, och bortsett från lätt panikångest var det en win även för mig som fick sitta ner och dricka en hel kopp kaffe medan min avkomma gjorde sitt bästa för att inte ramla ner och krossa bakhuvudet.

När vi sen drog oss tillbaka för en mikroamning dök det naturligtvis upp ett par snipiga morsor från ingenstans. Märkligt hur mycket ärenden folk har bakom skärmar och på fel sida av montrar.
– Det var ju inte precis vad jag kom hit för att se.
– Nej, eller hur?!
Märkligt också att man inte har en toleransnivå hög nog att klara av att skymta ett bröst med vidhängande tvåochetthalvtåring i ett sammanhang där man just betalat inträde för att få beskåda tvehövdade kalvar och fullgångna siamesiska tvillingar i formalin. Eller kanske var det tvärtom så att freak-faktorn inte var tillräcklig, att de efter att ha pungat ut med 40 riksdaler förväntade sig att jag skulle sitta fullt synlig och även hala fram den vänstra.

*överraska = skicka ut en lapp veckan efter semestern och påminna i onsdags.

Challenger

På den tiden kedjebrev kom i kuvert tyckte jag att de var the shit. Det tyckte jag väl i och för sig, och tycker för den delen fortfarande, om all post som är fysisk men inte innebär att jag ska betala för någonting. Men nuförtiden är det ont om den varan. Nu är det bara dunkadunkamusik och e-brev för hela slanten och när man inte måste köpa frimärken och gå flera kilometer i ösregn och vemod för sköta sin korrespondens går det, i mitt tycke, lite väl snabbt och lätt ibland.
Som med alla dessa kolla på den här filmen som visar levande rävar som får sitt skinn avslitet utan bedövning för att bli pälskragar på bratsens jackor, och skriv sedan under här, annars är du en bajskorv. Jag raderar dem på en gång. Inte för att päls är min grej, utan snarare som en tyst knyta-näven-i-fickan-protest mot att människor jag inte pratat med på flera år och som aldrig skulle komma på tanken att slänga iväg ett vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig-mail tar för givet att jag, bara för att de "ber" mig, ska läsa på och ta ställning för en organisation som, förutom just engagemanget för pälsdjuren, kan ha vilka vansinniga åsikter som helst som jag inte vill bli förknippad med. Nej, det orkar jag bara inte. Nästa person som gör så blockar jag.
Med blogg-awards är det förstås en helt annat sak. De smeker mitt ego medhårs och slinker utan problem genom alla betänklighetsfilter.
Så här går det till:

1. Kopiera in awardbilden i din blogg för att visa att du fått den.


Check!

2. Tacka och länka till den som nominerade dig.

Jag vet inte ens vad människan heter. Men jag gillar hennes avslappnade förhållningssätt till föräldraskapet och hänger därför på hennes blogg och lämnar en och annan kommentar trots att vi inte känner varann och antagligen inte har särskilt mycket gemensamt in real life, som vi säger på nätet. Tack Rookie Mom!

3. Nominera sju andra bloggare och länka till dem.

Det är nu det börjar bli svårt. Jag läser förvisso en himlans massa bloggar, alldeles för många om jag ska vara ärlig, men de flesta av dem är antingen jättestora och/eller internationella (och läser i sin tur alltså inte den här lilleputtbloggen, så då blir jag tvungen lämna en pinig kommentar där jag kliver ut ur kedjebrevsavsändargarderoben) eller så har de redan fått utmärkelsen. Jag är så att säga sist på bollen. Vill spontant slå ifrån mig alltihop med motiveringen ingen nämnd ingen glömd, men jag ska göra ett försök. Utan inbördes ordning:

Alex. Jag hörde någonstans att bloggar ska ha ett fast tema. Vardagsbloggar om allt och ingenting får man inte digga hur som helst. Det skiter jag i. Jag gillar att hålla mig uppdaterad på ämnen som små barns eventuella tv-vanor, saccosäckar som ser ut som päron och deodoranter som innehåller alkohol men inte aluminium. Bildserier på gullungar som äter vietnamesiska vårrullar är också ett av mina specialintressen.

Burriburr. Freak-varning, på det bra sättet. Mother of two som analyserar Bengt Alsterlinds garderob, uppmanar sina medsystrar att separera och inte räds att utmana normerna kring intimhygien (det sista kan jag ha hittat på själv, men jag vill bestämt minnas att hon kört en kampanj mot att tvätta underlivet med tvål). Dessutom utnämnd till årets mama-bloggare 2009.

Frida. En till vardagsblogg, ännu i sin linda, skriven av min gamla gymnasieklasskompis och vapendragare. Jag vill med den här nomineringen uppmana till skärpning på uppdateringsfronten.

J. Eventuellt är upphovskvinnan till den här (vardags)bloggen en av mina alternativa personligheter. Det av mina jag som har koll på Odd Molly, som har tålamod med bulldegar och mormorsrutor och som gör sitt eget smör. Åtminstone någon gång ibland.

Jennie. Väntade sin Ebbe samtidigt som jag var med hemul. Då ensamstående i studentkorridor – nu o så vuxen med bostadsrätt, sambo och ett litet syskon på jäsning. Älskar hur hon skriver i affekt och önskar att jag vore lika ung och eldig.

Nixa. Lillasyster. Låg uppdateringsfrekvens och mycket kortfattade inlägg. Det om sekunden innan vansinnet är nog ett av mina favoriter. Alla kategorier. Någonsin. Helt briljant.

Oliver. Mannen jag varit gift med i snart sju år. Plockar russinen ur kakan och återvinningsbloggar dem så jag slipper hålla mig uppdaterad med vad som är roligt nuförtiden. Jag ser fram emot att se om och hur den här nomineringen tolkas.

4. Berätta sju intressanta saker om dig själv.
Hej Jante. Eller... Nog har även lilla jag intressanta saker att berätta emellanåt, om mig själv till och med, men det är liksom så svårt att veta var man ska lägga ribban. Som en gång då vi skulle skriva ett special interest work i skolan. Om precis vad vi ville. *ångest* Jag höll på och velade fram och tillbaks i flera veckor för att hitta något lagom slätstruket. Oengagerat intressant. När det började dra ihop sig för redovisning bestämde jag mig i panik för att fördjupa mig i The Cranberries. Som jag inte ens lyssnade på, bortsett från den där zombie-slagdängan som var så jävla inne och låg på tracks-listan under typ hela nittiotalet. Sen fick jag panik en gång till, skrotade det första arbetet, och hetsade ihop ett nytt om olika inriktningar inom feminismen, kammade hem ett MVG och blev dissad av mina "manliga" klasskamrater i flera veckor. Det var det värt.
Nåväl, en salig blandning mer eller mindre smickrande fakta om moi:

# Jag tycker det är intressant att så många är så intresserade av hur jag sover om nätterna sedan jag blev mamma. Jo tack, allt som oftast riktigt gott. Amma kan man göra i sömnen.

# Strax innan min farfar dog ringde han, troligen för att försonas, men jag lät bli att svara. Han hade inget tal kvar så det enda som hördes på telefonsvararen var hans ansträngda andhämtning och i bakgrunden en irriterad vårdpersonal som sa något i stil med det är bara en telefonsvarare fattar du väl och sedan ett klick. Jag funderar ibland över om jag inte borde ha lite dåligt samvete, men jag lyckas inte frambringa något sådant.

# Jag kommer ofta på mig själv med att sänka mig till en lägre nivå i samtal med kollegor. Undviker svåra ord och komplexa sammanhang. Refererar inte till sånt jag sett eller hört i lite "seriösare" media än jag vet att de konsumerar. Jag har blivit särskilt uppmärksam på det sedan i somras då jag märkte att sommarvikarierna i sin tur gjorde på samma sätt mot mig.

# Jag är allergisk mot margarin. Inte bokstavligt. Men jag tycker att det är en vidrig produkt och skulle aldrig komma på tanken att köpa hem det eller använda det på jobbet. (Att trycka i mig hektovis med härdat fett i form av fredagsmys har jag däremot inga större problem med.)

# Jag när en hemmamammadröm (inte hemmafrudröm, big difference). När hemulen var bebis och livet var ständig motvind och grått väder kändes det som ett straff att vara stationerad på hemmaplan. (Det betyder inte att jag inte älskar mitt barn och yada yada yada, bara att det inte är min grej att hänga med folk som inte kan förflytta sig och/eller kommunicera på ett vettigt sätt. Typ.) Nu däremot är det på gränsen att jag skulle kunna offra en kroppsdel för att ha möjlighet att vara morsa på heltid. Jag avskyr att lämna bort min unge till andra vuxna med andra ideal för att kunna gå till ett jobb jag inte precis trivs så bra med att jag hjular dit om morgnarna.

# Igår köpte jag ett schampo för över tvåhundra kronor. Det har jag inte ett dugg dåligt samvete över, inte för att jag tjänar vansinnigt mycket pengar utan för att jag vet att det är värt det (vollevallebjän). Men när jag unnar mig en klädtrasa för inte många fler kronor har jag ekonomisk ångest i flera dagar efteråt. Logiken i det?

# När jag var en obstinat tonårssnärta, för en sisådär tio-femton år sedan, var min styvpappa aldrig sen att påpeka att de tv-program jag tittade på var fördummande samt att det var den som körde bilen som bestämde vilken radiokanal det skulle lyssnas på – alltid p1. Då fanns det inga gränser för hur mycket det störde mig, idag anser jag att han hade helt rätt. Alltid p1.

La luggo

Surprise! Här kommer jag med en käck liten lugg. Misstänker att jag inom kort mest kommer vara förbannad på den så jag passar på att njuta medan den ännu bär spår av frisörens kärleksfulla omvårdnad, även om de ljuva västkustvindarna, samt det faktum att det här är premiären för självporträtt by mobilkamera, bidragit med en lätt sinnesslö look.

Därför älskar jag Språktidningen

Det kommer dröja innan jag äter remoulad igen

Först svart ilska, i nästa skede besvikelse och sorg. Ungefär så kändes det när jag öppnade kylen och möttes av 25 portioner remouladsås. Med curry. Som tippade rakt ut över mina fötter.
Spontant fick jag lust att dräpa någon, men lyckades stå över den impulsen och klev istället bara ur tofflorna och gick och duschade av fötterna och nedersta decimetern ben och byxor.
Självklart hade jag inget ombyte med mig och självklart hände detta idag då jag ska iväg och förlusta mig direkt efter jobbet. Så här sitter jag nu och väntar på Alingsåspendeln och drömmer om varma och torra benvärmare och en värld fri från majonnäsbaserade såser.
Baaajskooorv!

Min äkta hälft kan sedan igår stolt(?) titulera sig trettioplussare

Kaffe på maten och hembakade småkakor: 5 stofilpoäng.

Åttiotalet ringde och ville gå tillbaka sitt frisyrknep

Jag rostar müsli i varmluftsugn och när jag öppnar luckan för att röra om får jag till det perfekta musikvideohårblåset. Varför är ingen här och ser mig?

Snäppet värre än när ett träd faller och inga buddistmunkar är där och lyssnar.

Tack, men nej tack, jag nöjer mig med ett barn

Vast landscapes

Den här fasen då allt alltid måste ligga på golvet, vid vilken ålder går den över?

Vardagsnonchalans

En serie händelser resulterade i att jag även denna morgon såg bussen åka och därför fick sitta och vänta på nästa och lukta på en kollegas cigarettrök i nio minuter. Som om det inte vore illa nog att jag tjafsat med ungen helt i onödan, jag hade ju kunnat ta bestyren i hennes tempo och ändå hinna med samma tur, blev jag alltså tvungen att konversera artigt mannen som gett om ens ett halvdant jobb ett ansikte istället för att få njuta av att hålla käften och stirra rätt ut i tomma intet.
Jag hann också med att konstatera att hur sen man behöver vara innan man börjar känna sig stressad är jäkligt relativt. Hos mig går pulsen upp något av vetskapen att jag kommer glida in på sekunden, eller i värsta fall till och med några minuter sent. Min reskamrat däremot var inte det minsta störd över detta. Trots att han började en halvtimme tidigare än mig och därmed blev trettiotre (33) minuter sen utan att ringa och förvarna.

Alex, så här var det med amning i USA vs. Sverige

Någonsin ammad (vid 1 vecka)
USA: 73,4%
Sverige: 97,3%

Amning vid 6 månader
USA: 43,4%
Sverige: 67,7%

Exklusiv amning vid 6 månader
USA: 13,6%
Sverige: 12,3%

Amning vid 1 år
USA: 22,7%
Sverige: 17,8%

Källa: Amningsnytt nr. 3 2010

Never trust a colleague

Kristall är ju alltid uppskattat, sa tanterna på mammas jobb när min morbror skulle till att fylla fyrtio och hon drabbats total presentblackout. Ja, kristall är en utmärkt gåva till den som bor på Nillas väg* och inte har något annat att fylla bokhyllan med, men till en mentalt frisk lillebror i sina bästa år?
Jag minns inte vad han fick till slut och jag vet inte vad hemulfadern ska föräras med på söndag då han går och blir trettio, men jag kan tala om att han varken kommer få ett presentkort på kläder eller en flanellskjorta, vilka var mina kollegors allra bästaste tips.



* Nillas väg är det lite ruffa området i min uppväxtstad.

Asså, kan ni småbarnsföräldrar prata om något annat än bajs eller?!

Hemulbarnet har inte lagt en kabel sedan i fredags. Jag gillar inte att prata över huvudet på henne (när hon står bredvid alltså, här på bloggen är det en helt annan sak såklart), så jag sa så diskret jag kunde till inte-min-favoritfröken-men-ungen-gillar-henne-tydligen att det vore bra om de kunde hålla koll på om hon gör nummer två idag och meddela pappan i eftermiddag. Inte ett så avancerat uppdrag tyckte jag. Fröken höll inte med. Hon vände sig istället till barnet och sa med myndig stämma att idag måste du bajsa.
Och så undrar folk varför så många barn har issues med toalettbesök.

Ungefär som alla andra

20.58: vi äter mazarintårta och dricker kaffe. Moget.

Det sociala arvet

Jag förstår dig mycket väl vad du känner för att ha med mig att göra.Lika lite som jag ville ha med min far att göra när han var full och äcklig vill du ha med mig att göra när jag är påtänd äcklig och pladdrig.Jag har ransakat mig själv och insett hur mycket fel jag har gjort under årens lopp.DET ÄR ENORMT MYCKET MISSTAG JAG GJORT TACK VARE MITT MISSBRUK.JAG ÖNSKAR ATT VI KAN ÖPPNA VÅRA RELATIONER IGEN OCH JAG LOVAR DU SKALL INTE BLI BESVIKEN .många kramar och tankar från mig till Dig.pappa

Det är ju så hjärtat blöder, om det inte vore för att jag visste att avsändaren är en man som aldrig gör något för någon annans vinning än sin egen. Då är en dotter bra att ha. En lintott är fan the shit man behöver någon som bär väskan genom tullen eller en hyrestrea betald av socialen. Men liten blir stor och inser att blodsband inte är synonymt med tacksamhetsskuld.

Vad är det för föräldrar som lär sina barn att svära?!

Ni vet hur det är. Man glider in på förskolan, börjar klä av sitt barn jacka och skor, kikar kanske lite bland extrakläderna... Då plötsligt, med eftertryck och inlevelse, ett rungande jävlar! ur den lilla munnen på tvåochetthalvtåringen som dittills obemärkt stått bredvid och spanat på en.
Hack i skivan. Hela världen stannar upp en sekund. Vad nu? Vad sa hon? Har hon vuxit upp i en borstbindarstuga?
Eller med en ganska vanlig mamma, en sån som jag, som har lite svårt att hålla tillbaka den inre tornedalingen när jag rusar in i badrummet och sparkar omkull en potta full med kiss.
You'll never know.

Gammal=värdelös

Jag funderar ofta över vad min mamma hade gjort för att förtjäna att dö 49 år gammal. Andra dagar tänker jag att det blev som det blev för att hon var för god för att förtjäna att bli gammal.
För om inte jag eller något av mina syskon hade haft möjlighet att ha henne hos oss då så hade hon förr eller senare suttit som "mina" tanter och bleknat bort. Jo, det är vad de gör. Det är så den svenska demens- och äldreomsorgen ser ut idag. Och jag skäms över att jag som sett den från insidan inte orkar ta fighten med den stora organisationsdraken som institutionaliserar medmänniskor till att be om lov att få gå på toaletten. Om det inte är till för mycket besvär för dig.
Jag räknar ner tills min anställning löper ut sista november, tänker inte ansöka om förlängning, för jag tror inte att det är särskilt nyttigt i längden att jobba på en arbetsplats som man går tårögd ifrån på eftermiddagarna.

Liten men streetsmart

– Du sitter där.  Jag står. Håller i mig här.

Det är något som inte stämmer här

06.59: Hemulbarnet är lämnat. Tjugo minuter tidigare än på mycket länge. Ingen osämja. Vad har jag glömt?

Tapeter överallt. Far out.

– Mamma, många tapeter överallt.
– Ja, det har du rätt i. Vi har tapeter på alla våra väggar.
– Tapeter här, här, här... Tapeter i mina ögon. Tapeter i mina öron. Tapeter i min mun. Tapeter i min näsa.

Eh, vad var det just som hände här?

Vissa har meriter, andra har ett oväntat namn

Kanske lite brittsommar ändå

Säg det (helst inte) med ett leende

Det är så jag får lust att krypa ur skinnet när folk levererar kritik i form av smilogram. Ett litet tillgjort skratt först och så ett illa inlindat klagomål:
– Tihi, jag blev lite orolig när du var borta så länge.
(– Du menar när jag lämnade min arbetsplats under min obetalda rast och sedan gick direkt till mötet, precis som jag sa i morse att jag skulle göra?)

Den ännu fegare varianten, att adressera skitsnacket till min avkomma:
– Skrock skrock, jasså, mamma hade lite bråttom i morse. 
(– Förvisso, men det är inte därför barnet inte har skor på dig. Nej, hör och häpna, hon fick välja kläder själv. Och jag tror inte hon tar skada av att sitta barfota i vagnen fem minuter när det är tio grader varmt ute. Skorna har jag förresten med mig här i väskan, så ligg nu inte sömnlös över det i natt.)

Fast priset tar ändå tjejen som satt framför mig på bussen i morse. Över telefon ställde hon sin partner mot väggen. Light.
– Hihi, asså, när jag skulle logga in på facebook i morse så stod det att någon hade försökt ta sig in på mitt konto från Paris igår och jag vet ingen annan som är i Paris just nu så... Mhm, mhm. Hihi, näää, hade du tråkigt på hotellrummet och försökte knäcka alla mina lösenord? Mhm. Hihi, oj, hur ska jag komma ihåg mina lösenord om jag måste byta varje vecka. Mhm. Hihi, du kanske skulle söka till typ någon spionskola. Mhm. Ok, puss, hej.
(– Är du på riktigt? Dumpa honom!)

Dagens outfit: ambivalens

Såg en tjej som bar Henry Lloyd-jacka och palestinasjal. Samtidigt. Är inte det lite som det häringa med facebook-grupper och gilla-knappar och sånt? Typ hej, här kommer jag och adopterar varenda modeattiralj/åsikt som finns, bara någon presenterar den snyggt för mig. Eller har jag missat något?

Oktober: strumpbyxor och fårskinn

Så uppskattat att ungen vid ankomst till förskolan inte hade några planer på att följa med in.

Senast när hon flyttar hemifrån slutar jag

Oj, så många bittra tårar jag gråtit över amningen. Suttit sammanbiten och förbannad, det var ju det där med tålamodet då, och muttrat att det kanske vore lika bra att lägga ner och satsa på den där härliga goa ersättningen som inte alls är jobbig att blanda till med en gallskrikande bebis i famnen och som är så himla smidig att ha med sig ut på stan och som är en välsignelse för alla oss som inte har något bättre för oss än att diska och koka flaskor och nappar. Men nu blev det inte så.

Jag gav mig fan på att jag skulle få till det, läste allt jag kom över på ämnet och blev amningshysterisk på kuppen. Upprörd igen. Den här gången över all information som man aldrig får av dem som säger sig kunna och vilja väl. För mig tog det, helt i onödan, fyra månader att få igång amningen så att jag kunde ge mitt barn bröstet när, hur och var jag ville – precis lagom tills det var dags att introducera smakportioner för att inte missa smakfönstret, och då behöver man ju äntligen inte amma längre. Hade en BVC-sköterska, eller för den delen någon annan auktoritet på området, försökt tuta i mig idag att ett sådant existerar så hade jag anmält henne.

Det är där, någonstans runt halvåret, som så många slutar amma. Tyvärr, skulle jag säga, för att amma ett lite större barn är inte som att amma en bebis. Tro mig, jag skulle inte ha fortsatt i snart två och ett halvt år om jag fortfarande var tvungen att sitta bekvämt och palla upp med kuddar och fan och hans moster varje gång det ska snuttas lite grann.

Att amma är ett underbart sätt att umgås med en ett- eller tvååring som inte har tid och ro att vara stilla mer än tre sekunder annars. Det önskar jag att fler fick möjlighet att erfara, istället för att se tillbaka på sin amningsperiod bara som en uppoffring.

Tålamod är för töntar

En vän bodde en gång i sin tur ihop med en vän som var gravid. Som jag har fått det berättat för mig funkade det inte helt friktionsfritt och min favoritpassage i historien är när den hormonrubbade lägenhetsinnehaverskan får ett bryt på min vän för att hon tar sig friheten att rosta ett par skivor bröd. Den pregnanta står nämligen inte ut med stanken som sprider sig från köket, via hallen, genom den stängda dörren in till honmonstrets håla i det mörklagda sovrummet.
Inte helt olikt terrorn min familj lever under. Med skillnad för några detaljer. Att jag inte är gravid till exempel och att mitt tillstånd alltså inte uppvisar några tendenser att vara övergående.
Tidigare idag låg jag på sängen, rödglödgat rasande över en kladdig pajdeg, och störde mig så att det gjorde fysiskt ont på att fadern i familjen envisades med att hantera en prasslig jävla påse med kattfoder. Två rum bort. Det är han eller jag, tänkte jag. Slutar han inte nu kommer a) mina tinningar explodera eller b) jag gå ut i köket och nacka honom.
Sunt.

(Vi lever båda ännu.)

Ketchupeffekten

Jag lämnade en kommentar hos ketchupmamman häromdagen. Vips så hade jag tre gånger så många läsare som en normal dag. Herregud kvinna, what are you? Någon slags storbloggerska?

Heja Göteborg!

När Janne Josefsson ringer på dörren är det väl ändå bäst att antingen ha en jävligt bra story eller bara erkänna rakt av. Att försöka med oj, den [fakturan] har jag inte sett är det bara buskisvarning på. Vi håller för ögonen och skrattar generat å de ansvarigas vägnar när vi kollar rond efter rond i den gamla goa mutskandalen.
Hundrafemton fucking tusen kronor för att sätta upp julbelysning i ett träd. Ring mig nästa gång. Jag gör det för femton.

*avundsjuk*

Sprang på en klasskamrat från gymnasiet igår. Självklart kom vi att avhandla vad vi gör idag. Vad skulle man göra om man inte hade jobb och väder att kallprata om liksom? Kolla åt ett annat håll när man möts? I vilket fall som helst gjorde han ingenting nuförtiden, inte på tema jobb iallafall. Privat hade han däremot fullt upp, han hade nämligen sagt upp sig för att ha tid att hänga med sina barn. Heja heja!

Ps. Jag snackar alltså om en kille som vuxit upp i samma banjo- och epabälte som jag. Det finns med andra ord ännu hopp om manligheten mänskligheten.

Mer ps. Jag är medveten om att jag kanske inte hade jublat lika högt om en av mina kvinnliga före detta klassisar hade gjort samma sak. Så skjut mig.

När jag blir ekonomiskt oberoende ska jag börja jobba för Räddningsmissionen

Frost

Så att. Från och med nu går det alltså bara utför. Ingen idé att hålla på och hoppas på brittsommar och sånt tjafs längre.

Schmejsbook

Miss Muffin hann före (jag kan förresten omöjligt lämna en kommentar på det inlägget), men jag måste ändå ta upp det med er. Jo, det är så här va, att igår var ni sex stycken nya fräscha läsare som hittade hit via facebook. Ok. Som icke-medlem har jag ingen aning om varför. Så nu är ni så snälla och kommer fram hit till katedern och berättar inför alla vad det är som är så roligt. Capice?

Akta dig för spårvagnen, du vill väl inte hamna i dödsriket?!

Det är möjligt att jag hallucinerar, men ganska säker är jag ändå på att jag just hörde en mamma säga "stå inte så nära kanten när spårvagnen kommer, Hades!". Wtf? För ordningens skull: det är inte hennes oro över att barnet skulle kunna hamna under spårvagnen jag ifrågasätter, bara vilket tillstånd hon var i när hon bestämde vilket namn han skulle lystra i resten av sitt liv.

Heltäckande

Ur Faktum #98

Storleken har betydelse

För inte hade man väl bjudit in ett lite större djur med det här lynnet i sitt hem och ba Åh, så söt du är. Sov gärna tillsammans med mitt lilla barn och vakta gärna min stol, eller?

Sverigedemokratmat, nej tack

Vi har brutit husmanstrenden. Idag åt vi gulasch till middag och sushi till lunch. Fast japaner är väl lite nazi när jag tänker efter. Man kommer nog inte undan hur man än gör.

SD-effekten

Mitt i en härlig tvåtimmarsnattning fick tankarna fritt spelrum och jag insåg att i den här familjen har vi ätit rejäl svensk husmanskost tre av tre dagar hittills sedan brunskjortorna gjorde entré. Rotmos och fläsklägg. Makaronipudding. Raggmunk och stekfläsk. Och imorgon står fiskbilen på torget, så rätt vad det är sitter vi väl och mumsar strömmingsflundra eller kokt (krokfångad) torsk med ägg- and/or persiljesås imorgon. Det är så Jimmy Åkesson hade fått något fuktigt i blicken om han bara visste hur vi unga svenska familjer av idag, verklighetens folk om man så vill, faktiskt tar ansvar och håller det svenska kulturarvet levande.

Four more years

Men skyll inte på mig. Jag röstade Fi, V och V. Sen gick jag och skrattade och grät åt Mia Skäringer i Konserthuset och tog en drink på Locatelli och levde i förnekelse ett par timmar till innan jag kröp upp i tv-soffan och fick bekräftat vad jag egentligen redan visste, att "vi" släppt in nazisterna i finrummet.

Silence is sexy

Vi är strax utanför Kungsbacka, på väg hem från Skåne. Barnet, som höll låda till klockan tio igår kväll, somnade innan Hallandsåsen och mellan hennes föräldrar har det inte växlats fler ord än man kan räkna på ena handens fingrar. Det här ska jag minnas nästa gång det snackas om att gå till sitt happy place.

Hejdå flummiga genusidéer

Här har jag min chans att göra mig populär på föräldrarådet på måndag

Jag vet inte om jag ska tycka att det är charmigt eller skrämmande att barnet lärt sig säga mamma kines, pappa japan, stackars lilla barn på förskolan. Så höll jag också på i min barndom, på den tiden sa man ju för övrigt negerboll utan att någon höjde på ögonbrynen också, och ändå blev det folk av mig. Men man vet ju aldrig. Rätt vad det är kanske hon kör epa, spelar banjo och går med i Sverigedemokraterna om jag inte sätter ner foten redan nu.

Jaja, dra den om Rödluvan och fönsterputsningen också

Rätt vad det är när jag står i köket och multitaskar - planerar laxpudding, lyssnar på Spanarna och blänger på regnet utanför, alltihop på en gång, sån är jag - får jag syn på en höggravid kvinna i ett fönster på andra sidan gatan. Vad håller hon på med? Ska hon ta livet av sig och sitt ofödda barn? Nej, hon putsar fönster.
Good luck you crazy bitch, säger jag. Jag gissar att du är förstföderska och ännu lyckligt ovetande. Ifall dessa hemsnickrade metoder att sätta igång en förlossning faktiskt fungerade hade inga barn fötts så mycket som en sekund efter beräknat datum. Hälsar en som förvisso aldrig putsar fönster, vare sig det behövs eller inte, men som druckit litervis med hallonbladste, lyft tungt, knäskurat golv, tvättat köksluckor, promenerat i terräng, legat på soffan och ätit praliner... och så vidare, you get the point.

Istället för att gå till förskolan - del 2