När jag går på någon form av tillställning och är den enda i sällskapet som har barn är det några ämnen jag på förhand vet att jag kommer få stöta och blöta. Inte mig emot, jag gillar att få sitta i expertsoffan ibland, men en av grejerna som kommer upp gör mig förbryllad. Det är när någon av kvinnorna berättar att planerar att amma sina eventuella framtida barn, men inte så länge. Ok. Så långt är jag med. Jag lägger mig inte i hur länge eller för den delen om folk väljer att amma. Men sen kommer fortsättningen, och det är den jag inte förstår.
– Jag vill inte amma ett barn som är så medvetet, som är stort nog att be om det.
När inträder den här "medvetna" fasen? Kan någon som själv resonerat så här innan hon fick barn berätta för mig hur det sedan fungerade i praktiken? I'm thrilled. Själv upplevde jag det nämligen som att hemulen förvisso inte var den vassaste kniven i lådan när hon var helt nykläckt, men medveten var hon helt klart och var det något hon kunde så var det just det, att be om att få bli ammad. Inte verbalt naturligtvis, det kan hon ju knappt än idag trots att vi med råge kan sägas ha passerat det något vaga "inte så länge", men hon kunde helt klart göra sig förstådd.
oh jag blir alldeles fylld av saker jag vill bolla om nu, men jag är så trött så allt blir obegripligt ordkräkeri. jag får återkomma
SvaraRadera/Ebbes Jennie
De kanske menar be om det, bokstavligen - dvs. har lärt sig prata?
SvaraRaderaNär jag hade personal/styrelsemöte och min chefs son (2 år?) sprang omkring och lekte och med jämna mellanrum kom och drog upp mammans/chefens tröja och skrek "Tutte! Tutte!" och tog sig en slurk för att sedan springa vidare, det tror jag är ett exempel på när barnet ber om det. Eller förresten. Det var inte så mycket bedjande alls. Det var mer äganderätt och krav.
SvaraRaderaMen jag håller med dig, medvetna är de, och ber om det gör de, redan från första början. Men det är lätt att ha förutbestämda meningar innan man är där.
Martina: "Inte så länge" brukar i de här fallen betyda mellan fyra och sex månader, så det där med att be om det tror jag mest är en käck slutkläm. Det känns som att den där medvetenheten är nyckelordet.
SvaraRaderaLillaGrå: Ungefär så går det till här hemma också, dock kan hon behärska sig in public.
Jag trodde som alla sa att ungen skulle tröttna på att amma självmant men jag hann börja jobba och se att hon klarade sig finfint på fast föda och hon började på dagis men tjatade om 'tutte' på nätterna så det behövdes ett aktivt beslut från min sida, några tidiga mornar med vilda protester och mindre sömn innan jag var master of my own body igen.
SvaraRaderaPersonligen tyckte jag att det var det verbala kravet tillsammans med det faktum att det är min kropp som ungen inte längre var beroende av [essentiellt födoömne - ja, humörbaserat snacks - nej tack].
Hurra för aktiva val! Jag borde själv bli bättre på att ta sådana.
SvaraRaderaJag är nog lite kärringen mot strömmen när det kommer till amning av lite större barn. Visst inskränker det ens frihet en del, men det är ju värre när de är små och inte klarar sig utan en. Ett stort barn klarar sig ju som sagt bra på annan föda när man inte finns där med brösten.
Det verbala kravet är inte så mycket av ett krav här, utan yttrar sig mer som förslag (utom på natten), så jag har inga större problem med det.
Som det ser ut just nu tänker jag amma åtminstone till tvåårsdagen, om Hrönn inte vill sluta tidigare vill säga, sen får jag se hur jag gör (aktivt val? vad är det?). Men så har jag inte tänkt skaffa fler barn heller, så så sett blir ju inte "uppoffringen" större än om man får två eller tre barn och ammar dem ett år vardera.