Så sa en kvinna till mig, då hon för ett tag sedan fick reda på att jag fortfarande ammar min unge. Den kommentaren har liksom fastnat, inte för att den sårade mig – jag har känt den här kvinnan nästan hela mitt liv och vet att hon uttrycker sig rakt på sak vad det än gäller – utan för att den så väl beskriver mångas inställning till (andras) amning, oavsett om de har egen erfarenhet eller ej, som att amning är någonting jobbigt och självuppoffrande.
Och visst, det är det ibland. Precis som nästan allt annat man får med på köpet när man blir förälder. Det är klart det är jobbigare att ta hand om både sig själv och minst en person till än att bara ha sig själv att tänka på, men jag tycker att det är tråkigt att amning så ofta framställs som bara vara pest och pina. Och att ersättning, välling, tidig introduktion av smakportioner, metoder som ska "lära" barnet att somna på egen hand, avvänjning... med mera många gånger målas upp som det (enda) lätta och smidiga sättet, som automatiskt ger föräldrarna, framför allt mamman, frihet, jämlikhet och egentid.
Att det sen inte är alla som av förtjusning hjular ut i köket och blandar ersättning för femtioelfte gången den dagen, skrockar förnöjt där man sitter utanför dörren till ett rum där ens barn ligger och skriker eller myser när man måste sova med tight sporttopp för att hindra sin lilla från att komma åt brösten om natten får man komma underfund med själv under resans gång. För vissa känns det värt det, för andra inte.
Amningen har åtminstone för mig aldrig varit jobbigare än alternativen. När hemulen var nyfödd och tillmatades med ersättning började jag kallsvettas av stress och ångest bara jag tänkte på att diska och sterilisera flaskor och koppar och koka upp och svalna av vatten och blanda och hålla koll på hur länge varje batch stått i kylen. Jag förstår att många föräldrar börjar slarva.
När det var dags att börja med smakportioner hade jag god lust att bara skita i det och fortsätta helamma, men det gjorde jag ju såklart inte, trots att hon visade alla tecken på att inte vara redo. När "alla andras" barn glatt mumsade i sig en mängd motsvarande tio iskuber satt min unge och spottade och kväljde. Tänk om jag vetat då att det inte finns något "smakfönster" vid fyra till sex månader och att ett de flesta barn klarar sig gott på enbart bröstmjölk hela det första året.
När det var dags att sluta nattamma fortsatte jag bara, likaså lät jag påståenden om att barn över sex månader ska sova hela nätter passera. Lalalalalala bingo! Jag hör er inte!
Någon avvänjning tror jag inte att det blir. Än så länge är amningen ett trevligt sätt att äta mellanmål, umgås, trösta och bli sams, men den dagen den inte fyller de funktionerna längre lär vi båda tappa intresset ganska snart.
Det är väl det där att orka med att peta i sig själv så mycket energi att amningen funkar, och att palla att inte lyssna så mycket på "goda" råd som är det som är svårt att orka snarare.
SvaraRaderaJag är själv en ganska stadig bit så problemet att inte få i mig tillräckligt har jag sluppit. Men att filtrera råd tror jag är svårt för de flesta.
SvaraRaderajag hade aldrig tänkt på det där med flaskorna som försvinner när man ammar. det är ju ett bra skäl faktiskt!
SvaraRaderadet enda jag tänker kanske är nödvändigt om man är ammande förälder av ett äldre barn att man på något vis måste lära barnet hur det skall förhålla sig till att man bryter mot normen.
jag menar, mina barn kommer ju att äta vegetarisk mat vilket tydligen verkar vara ett lika infekterat ämne som amning och jag kommer nog länge fundera på hur man ska lära barnet att förhålla sig till det.
för även om man önskar att de val man själv gör för sin familj skall respekteras så är det ju i slutändan så att man själv kan stå för valen medan barnen inte kan det.
detta kanske inte ens hade med ämnet att göra. men att få tokiga kommentarer av läsare som inte ens orkar använda stor bokstav är en del av livet som bloggerska!
Äsch, det enda jag tycker är jobbigt med amning är att lyckas hitta bra ställen att hålla till på när vi är ute och flänger. I övrigt är det ju bara mys.
SvaraRaderaMin lille blir fyra månader om cirka en vecka och då ska det börjas med smakisar.. Själv har jag ingen brådska, får snarare separationsångest bara jag tänker på det, men hans pappa älskar att laga mat och ser fram emot att få mata sin son och jag vill inte stå i vägen. Det kanske är bra att förbereda inför när jag ska tillbaka till jobbet igen då han är åtta månader också.
Anyhow.. jag blir lite sur på den här fyramånadersgrejen.. varför denna brådska? Varför kan vi inte köra med WHOs rekommenderade helamning i sex månader? Blä.
Ska även erkänna att jag också tyckt att man inte "ska" amma för länge, men sedan jag fick barn så är jag så less på alla som ska komma och tycka även om jag inte råkat ut för det själv. Folk kan ge fan i hur andra gör med sin amning!
Så, det var allt. Ny läsare här förresten, hej hej. Har plöjt lite i arkivet och blivit riktigt förtjust :)
Bra skrivet! Jag har nog fortsatt att amma mest för att det är bekvämt och enkelt.
SvaraRaderaAtt börja med smakportioner var ju skitjobbigt, det skulle mosas och fixas och matas och han ville inte ha och sen skulle det torkas en massa kladd och så blev han dålig i magen. Blä.
Att hålla på med sömnmetoder och avvänjning låter också skitjobbigt, och grymt mot barnet, jämfört med att bara hala fram bröstet och somna om :)
Nej, har man en fungerande amning är det helt klart den lata mammans bästa vän!
mikkan: Eller som tillkommer om man väljer bort amning :)
SvaraRaderaVisst kan det vara jobbigt för ett barn att "stå upp" för sina föräldrars val att stå utanför normen. Men om man aldrig ska gå utanför normen under barnaåren så måste man ju också klä sina barn i könsstereotypa kläder när de är små och Canada Goose-jackor när de blir större, låta bli att skaffa barn om man är homosexuell, inte adoptera icke-svenska barn, osv.
Jag och Hrönn pratar ibland om att hon ammas och att vi väldigt sällan ser andra barn (som inte är bebisar) gör det, men att det kanske finns fler av hennes kompisar som gör det ändå, och jag har sagt att det bara är hon (och jag) som bestämmer hur länge hon ska fortsätta och jag hoppas i och med att ämnet är uppe ibland att hon ska berätta om det är någon som har oombedda åsikter. I så fall får jag försöka hjälpa henne att reda ut de känslor som uppstår. Tyvärr är det väl en del av uppväxten att lära sig att hantera att man ibland är annorlunda och förhoppningsvis gör det henne tolerant inför andras olikheter (vilket jag tycker att hon förvånansvärt ofta är för sin ålder).
Sen kan man ju fråga sig varför amning är att gå utanför normen när vi är däggdjur. Läs gärna Sagogrynets fantastiska inlägg om igenkänning: http://sagogrynet.wordpress.com/2011/03/05/produktplacering/
Emma: Välkommen! Och roligt att höra att du trivs så bra med amningen. En förklaring jag hört till att Sverige inte ställer sig bakom WHO:s rekommendationer vare sig vad gäller helamning i sex månader eller delamning i två år (eller mer) är att det vore att skuldbelägga dem som inte kan eller vill amma så "länge".
Lisa: En fungerande amning är den lata mammans bästa vän – gammalt djungelordspråk. :)
just det att se sitt "beteende" med lite avstånd och våga prata med barnen om att man är annorlunda just för att man vågar vara annorlunda och för att man får vara annorlunda skapar ju en större chans att barnet är bättre rustat för första mötet med gliringar eller känsla av utanförskap...
SvaraRaderasedan tror jag att om man som förälder är medveten om att man är annorlunda och dessutom väljer att prata om det så får man ett mer socialt kompetent barn. eller ja, man bäddar för större möjligheter att få ett mer socialt kompetent barn.
min familj var ju inte direkt som alla andras, men det var inte så farligt, det som snarare var min största sorg under min uppväxt var att mina föräldrar lade skuld på mig som önskade en helt vanlig familj. ja, du vet ju vad jag hade för familj så det behöver jag ju inte gå in på här.
nu likställer jag i och för sig inte din amning eller mina vegetarianplaner med min uppväxt... varför jag ens svarar vet jag inte heller för jag är trött och förvirrad efter 8 timmars pluggande av grammatik. ungefär som igår med andra ord.
ja ja, detta tåls att diskuteras på fyllan på lördag!
ja, nu kom jag på något mer som jag vet att folk blir arga på: det är när jag säger att om jag blir gravid då ska inte pappan till barnet (förhoppningsvis anders) heller få dricka eller röka!
SvaraRaderajag tycker den är självklar och är chockad över att ingen annan tycker som jag faktiskt! eller ja, anders tycker också som jag, som tur är...
Min dotter är drygt 5 månader och jag har lärt mig att nicka och le som svar på alla frågor. "Sover hon på nätterna?" Japp! :) (Ja då hon inte äter, typ 4-5 gånger/natt.) "Vad är det nu som gäller, är det 3 timmar mellan amningarna?" Japp! :) (Ja om man inte räknar mellanmål förstås!) "Sover hon i sin säng?" Japp! :) (Hon har ingen säng så min säng är hennes säng!)
SvaraRaderaNu börjar jag känna smakportionspressen, speciellt eftersom lillan hade gått ner 200 gram på en vecka (det är en stor tjej så det är liksom ingen fara på taket, dessutom nytt BVC o ny våg) men jag vill vänta. Det är väl bara att nicka och le när folk runt omkring börjar undra om hon kan trycka en 300 grams entrecôte med bea än, hon är ju ändå 5 månader och 17 dagar ;)
mikkan: Jennie och hennes kille har kört den varianten, och naturligtvis fått skit för det. Vi gjorde inte så, även om Oliver inte fick röka inom en radie av ungefär en mil från mig (eftersom jag spyr på hur äckligt tobaksrök luktar) och sen tvingades han sluta när Hrönn föddes. Egentligen är det ju inget konstigt, man är ju två om att skaffa barn, men som (blivande) mamma ses man såklart som bitchig och missunnsam om ens partner inte får vara ute och supa.
SvaraRaderaEmma: Ja, man får ju ofta köra den varianten. Tyvärr. För det gör ju bara att normerna cementeras ännu mer, att de som bryter mot dem inte syns. Syns inte finns inte liksom.
Det är så dumt med de där "gränserna" för när ett barn ska börja eller sluta med vissa saker. Alla är ju olika och har lite olika behov!
SvaraRaderaFifi: Precis! Men tyvärr glöms det ibland bort och istället förväntas alla barn (och föräldrar) pressa in sig i samma mall.
SvaraRadera