Psykbryt 1:
– Men jag vill inte att det ska vara morgon.
Psykbryt 2:
– Men du skulle inte slänga det pappret i toaletten. Jag skulle. Nu måste du ta upp det.
Psykbryt 3:
– Men jag vill inte ha de här kläderna. (Hon hade själv valt dem cirka en minut tidigare.)
Psykbryt 4:
– Men jag kan inte klä på mig själv, du måste hjälpa mig. Neeej, du får inte hjälpa mig, jag kan själv.
Samtliga före klockan sju på morgonen. Antal minuter efter tidsplanen vi lämnade hemmet: 35
Det är mycket skojigare att höra om sånt där än utsättas för det själv.
SvaraRaderaTack ;)
/Kan relatera till 110%.
*Stoppar huvudet i sanden och klamrar mig fast vid att min unge är för liten för sånt där och säkert kommer att förbli det i hela sitt liv...*
SvaraRaderaÅh ljuva minnen. De där totalt ologiska och lönlösa samtalen jag fört med S:et miljoner gånger om vad hon ska/inte ska göra. Nu är det ju över sen några år men jag inser att jag har mycket mer att se fram emot. Också blir jag skitsugen på en unge till. Varför göra det enkelt? Varför bara två gånger? Varför inte två eller tre barn till? Jag kanske kan träna mitt tålamod så att det blir som stål.
SvaraRaderaÅ det känns som rätt skönt när man läser det här att M inte bryr sig om vad han ska ha på sig. Jag tar fram och jag tar på.
SvaraRaderahaha! låter ju som jag när jag är trött, hungrig och sur...
SvaraRaderastackars Anders :)
Rookiemom: Mm, jätteroligt.
SvaraRaderaLisa: Lycka till!
Miss Muffin: Haha, konstigt nog blir jag bara mer och mer förälskad i henne ju mer hon håller på så här. Jag tycker det är helt fantastiskt att det ryms så mycket vilja i en så liten kropp. *hjärntvättad*
Caroline: Hur kan det vara möjligt?
mikkan: Jag lider med honom.