Har de inte bröd så får de väl äta kakor

Att en person som ska vara insatt i frågor om försörjningsstöd och under vilka villkor människor som får det lever uttalar sig så som Jan Svensson citeras i den här debattartikeln gör mig fan rädd. De får väl prioritera, säger han. Fy fan. Vet du vad Jan, att prioritera är sånt som människor som fortfarande har pengar över efter att deras basbehov är täckta kan roa sig med.

För en stund sedan rättade jag för hundrafemtioelfte gången den här julhelgen till överkastet vi har över soffan för att dölja att det är hål i klädseln och störde mig som fan. Jag hatar den här soffjäveln. Jag hatar de vassa armstöden och att kuddarna ramlar ur hela tiden och att vi har tvättat sönder klädseln och att ovan nämnda överkast hela tiden liksom vill rinna ner på golvet. Men vi prioriterade att köpa ekologisk julmat och till och med några julklappar istället för att lägga sjutusen spänn på den här skönheten som jag drömmer våta drömmar om.

När jag för ett antal år sedan fick försörjningsstöd hade jag inte möjlighet att prioritera någonting alls eftersom den summa pengar jag fick bara precis täckte boende, resor till och från jobb och dåligt varierad kost.

Förtydligande: välja mellan att lägga på pengar på julfirande eller ny soffa = en fråga om prioritering. "Välja" mellan att lägga pengar på julfirande eller basbehov ≠ en fråga om prioritering.

Sen kan en förstås tycka att det är helt ok att fattiga människor inte har råd att ge sina barn julklappar och att det därför är helt i sin ordning att det inte betalas ut en större summa i försörjningsstöd inför jul men då kan en också stå för det istället för att linda in sig i floskler om den enskilda individens ansvar att "prioritera".

Obotlig optimist som jag är…

Snäppet värre än att det ligger stinkande kattbajs i porten är när det inte ligger kattbajs i porten. Trots att det stinker.

Snäppet värre än de jättestora spindlarna som satt i taket sist jag hämtade tvätt i torkrummet är att de inte satt kvar idag när jag var där i samma ärende. Jag antar att det betyder att de gömt sig i tvätten.

9. Det blogginlägg som jag vill att alla ska ha läst och varför

Först något grundläggande på tema "skämta/sparka uppåt – lyssna neråt": This is how shit works.

En diskussion som liksom biter sig fast och återkommer hela tiden är den om stereotyper och tolkningsföreträde, den som får människor som i de flesta andra sammanhang framstår som fullt rimliga att framhärda i att de "helt enkelt inte förstår vad problemet är" med Laku Pekka eller nidbilden som tidigare prydde Kinapuffsförpackningen och "varför ingen rasar över designen på Kalles kaviar-tuben".

Det har gått ett år sedan Kalle Anka-gate och jag blir bara tröttare och tröttare på att så många verkar vilja förstå så lite. (Nej, att "det är tradition" är inte ett giltigt argument. Kalle Ankas jul klipps om varje år utan ramaskri och just den filmen med tomtens verkstad har inte alls varit med sedan programmet började sändas 1960. Den visades "bara" oklippt i 29 år.) Jag orkar inte vara pedagogisk när jag pratar om detta längre, ingen orkar vara pedagogisk längre, du är dum i huvudet om du inte kan lära dig att säga chokladboll och sluta rasa varje gång ett företag tar sitt förnuft tillfånga och slutar sprida rasistisk skit omkring sig.

Därför vill jag att alla läser Hannahs inlägg om nidbilder, blackface och varför vi inte ska reproducera rasism från december förra året.

Sen fortsätter ni med Tobias Hübinettes text Att iscensätta ras: Om vit rasperformativitet och vit rasmelankoli. Den är förvisso inget blogginlägg och alltså inte mitt officiella tips, men räds ej, den har ändå något viktigt att säga!

8. Av alla filmer jag sett det här året är det här den bästa

Oj, av alla (typ en handfull) filmer jag sett det här året… vilken ska jag välja?  V i l k e n  s k a  j a g  v ä l j a?! Ska det bli Dumma mej 2 eller kanske Den otroliga vandringen? Jag börjar misstänka att den här bloggutmaningen riktar sig till tonåringar eller andra människor som har tid med sånt där som att se på film och ta kort som de är nöjda med. Mitt liv består mest av att förflytta mig mellan olika platser, laga mat och sova.

Jag vet iallafall att den sämsta filmen jag sett i år är 127 timmar. Herregudrun, vilken stereotyp och förutsägbar jävla dynga. Som tur är var den inte lika lång som titeln antyder. Den klockade in på 94 minuter och det räckte gott och väl för att jag skulle börja fundera på att skära av mig öronen och gröpa ut ögonen för att slippa ta in mer av skiten. Enda anledningen att jag inte stängde av var att jag närde ett hopp om att få se huvudkaraktären dö.

7. Den bild jag är mest nöjd med

Alltså, va? Jag tar tonvis med bilder hela tiden. De flesta blir medelmåttiga eller dåliga. En del blir bra. Men någon specifik wow-bild har jag faktiskt inte. Har ni?

En gång tog jag ett roligt screenshot som jag tyvärr inte får publicera här. Men jag kan ju för all del beskriva det. Så här var'e: Min man halvlåg barbröstad i soffan och när jag öppnade kameraappen för att skrämma honom att jag skulle instagramma förfallet trodde telefonen att den såg ett ansikte och gjorde en sån där grön ram runt hans överkropp. Det var roligt. Ungefär så roligt som livet blir nuförtiden.

6. Det här fick mig att börja gråta

Alltså, vad får mig inte att börja gråta? Låt mig komma med ett exempel; ta den här låten och byt ut alla saker som nämns mot vilka andra saker som helst och "my favorite things" mot "de saker jag börjar lipa av" så är vi något på spåren.

Jag börjar gråta varje gång jag ser en ambulansutryckning, varje gång jag tänker på Dawit Isaak, varje gång jag läser om flyktingarna på Lampedusa, varje gång jag hör någon låt som mamma brukade lyssna på när jag var liten och hon var ung och stark och det var bara vi två, varje gång jag ser reklam för en välgörenhetsorganisation. Varje gång jag ger mig ut i världen.

5. Den finaste kramen jag fått

Hallå cheesy mom! Naturligtvis är min unges kramar de finaste kramarna. Utom när hon har magsjuka. Fy fan för närhetstörstande små smitthärdar.

Sista kramen jag fick av mamma var också helt ok. Jag sa att hon luktade gott i håret och hon blev glad.

4. Utan tvekan den låt jag lyssnar mest på

Som den teknikvägrare jag är började jag inte använda spotify i någon större utsträckning förrän i somras och annan radio än p1 har jag knappt rattat in alls på den här sidan om millennieskiftet. Det är med andra ord inte mig ni ska bjuda med på musikquiz. Inte om ni vill vinna iallafall.

Nåväl. Några spellistor har jag såklart knåpat ihop och det finns två låtar som återkommer betydligt oftare än andra: Röda Bönor – Sången om sexualmyterna och Dan Berglund – Snälla ögon. Det kan ni för all del dela upp er i smågrupper och diskutera.

Ps. När jag ändå har er på tråden så kan jag passa på att tipsa om tre album för de lite yngre lyssnarna också. Perfekt i bilen eller då en har tappat rösten och inte kan läsa saga eller om en bara sådär i största allmänhet känner för att söva sig själv i barnsängen och vakna tre timmar senare med nackspärr:

Dunderklumpen – Toots Thielemans och Beppe Wolgers
Kåldolmar & Kalsipper – Nationalteatern
Peter Pan – Nationalteatern

Smurfhits, go fuck yourself.

3. Det gulligaste djuret jag träffat under året

För det första; vad är det för emo-rubrik? För det andra så bor jag i stan. Jag träffar inte skitmycket djur. Någon ekorre och hare har vi väl på baksidan av huset men i övrigt är det mest kattlimpan på bilden ovan jag umgås med i djurväg. Han är gullig nästan jämt.

2. Det starkaste minnet från 2013

Ingen i min omedelbara närhet har dött i år och jag har inte vunnit på lotto. Det har över lag varit ett rätt slätstruket år, men några bra om än inte så stora grejer har hänt: hemulen har bytt förskola samt lärt sig cykla och simma och jag har dragit igång en bokcirkel. Det räcker för mig, jag behöver inte så mycket action.

1. En kort recension av den bästa boken jag läst i år

Ett av mina bättre initiativ är helt klart den här kontaktannonsen. Vi blev ett gött gäng till slut, som med ojämna mellanrum träffas och pratar om böcker vi läst eller inte läst och om våra barn och radikalfemism och annat som sätter guldkant på tillvaron. Åtminstone för min del har bokcirkeln haft önskad effekt – jag har kommit igång med läsandet och jag har alltid en bok med mig i handväskan igen.

I kategorin "bästa boken jag läst i år" blir det delad pallplats mellan tre sinsemellan ganska olika böcker – Marit Olanders Amning i vardagen, Patti Smiths Just kids och Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar: om pengars och människors värde. Motiveringarna/minirecensionerna lyder (utan inbördes ordning) som följer:

Amning i vardagen är boken jag önskar att någon stuckit i handen på mig när jag väntade barn och jag har själv köpt ett extra exemplar att ha att låna ut till vänner som ska bli föräldrar. (I skrivande stund är den ute på sitt första uppdrag.) Den innehåller varken scheman eller pekpinnar, slår hål på gamla myter och belyser i ödmjuk ton allt från de problem en kan stöta på i början till historiska och kulturella betraktelser och ger dessutom kött på benen och skinn på näsan att bemöta en omgivning som tycker att det ammas för mycket/för lite/för ofta/för sällan/för kort/för länge. Marit Olanders har skrivit en bok för alla som kommer i kontakt med små barn och deras föräldrar, för alla som i någon utsträckning har ammat eller kommer att amma. Inte en sekund för tidigt.

Vem fan var det som föreslog att vi skulle läsa Just kids och varför, undrade jag när det var dags för bokcirkeln att ta sig an den. Jag hade av oklar anledning fått för mig att den skulle vara riktigt jävla värdelös och fick låna om den två gånger innan jag ens kom mig för att öppna den. Sen sträckläste jag den eftersom den visade sig vara sjukt jävla inspirerande. Jag blev skitpeppad att själv sätta igång med kreativa skrivprojekt och grät och gladdes om vartannat åt Pattis och Roberts med- och motgångar. Bonus 1: jag upptäckte Patti Smiths musik. Bonus 2: jag fick en skjuts in i ett lässkov och plöjde flera andra bra böcker av bara farten.

Kanske måste en inte vara antingen barnlös och för att få kalla sig feminist, eller åtminstone lämna bort eventuella barn så tidigt och så mycket som möjligt. Kanske måste en inte spela på patriarkatets planhalva. Kanske måste en inte värdera karriär högre än traditionellt "kvinnliga" och "moderliga" värden. Kanske måste en inte  t j ä n a  på allting hela jävla tiden. Kanske är en annan värld möjlig.

1, 2, 3.

Den här bloggen alltså. Jag har funderat en del. Tänkt att det kanske är bäst att jag lägger ner den. Eller att jag ska blåsa liv i den. Men att jag inte får bli en sån där bloggare som i vart och vartannat inlägg lovar bot och bättring och sen ändå typ aldrig uppdaterar. Sen blivit alldeles vemodig och tänkt att jag ju tycker om min blogg och att leffeblogga, även om livet hela tiden tycks komma emellan nuförtiden. Så. Jag tänker strunta i vad ni tycker – om ni nu alls är några som fortfarande läser – och köra nåt recept här och någon vardagsbetraktelse där när och/eller om andan faller på.

Men först tänker jag springa med huvudet före in i väggen genom att ge mig på en julkalenderutmaning som jag hittade hos Bondhustrun. Kanske fullföljer jag den, kanske gör jag det inte. Den som lever får se.

På plussidan med att vara vuxen

Häromdagen på jobbet: en pedagog kommer till köket för att hämta mer av den vegetariska maten. Tror jag. Egentligen är hen bara där för att lyfta av osttäcket från den vegetariska maten, för "X har ju redan ätit så bra och är bara sugen på lite ost".
– Nej, det är inte ok. Det är rätt tråkigt för den som blir utan osttäcke på sin portion. Dessutom: om hen inte är hungrigare än att hen bara vill ha lite ost så kanske hen inte behöver äta mer alls.
Köper på vägen hem med mig ostar att äta istället för kvällsmat.

Just nu: Nekar mitt barn mer skärmtid innan simskolan om en timme, samtidigt som jag själv sitter framför datorn.

Är det ok om jag petar bort de här gurkbitarna?

Hör upp! Jag har gjort det igen, jag har lagat en rätt som mitt barn åt med god aptit! (Bortsett från "gurkbitarna". Eller squashen, som vi vuxna brukar säga.)

Pastagratäng med squash och feta

För 3 stadiga portioner och ett par lunchlådor tager du på ett ungefär:

1–2 gul(a) lök(ar)
500 g färs
1 liten squash
1 msk tomatpuré
500 g krossad tomat
1 tsk torkad basilika
1 tsk torkad oregano
4 vitlöksklyftor
150 g fetaost
2 dl grädde
salt
peppar

200 g okokt pasta

Hacka löken och fräs den tillsammans med färsen i en någorlunda rymlig kastrull. Skär under tiden squashen i lagom tunna halvmånar eller kvartar.
Hysta i squash, tomatpuré, krossad tomat, örter och pressad vitlök i färsfräset och låt koka ihop några minuter.
Ta kastrullen av plattan och smula ner fetaosten, häll på grädden och smaka av med salt och peppar. Blanda i pastan men håll lite koll så det inte blir stabbigt. Hellre för blött än för torrt är en bra tumregel när det gäller lasagner och pastagratänger.
Häll alltihop i en ugnsform och gratinera på 225°c i 20–25 minuter nånting.
Servera med fördel tillsammans med vitkålssallad.

Spider pig, spider pig…

High tech

På mitt second job finns en gammal kassettbandspelare. Jag är nyfiken på vad det kan tänkas vara på bandet som sitter i men har inte vågat trycka på play och höra efter, tänk om det är typ en ljudbok och hen som jag vikarierar för är mitt i något spännande parti och jag inte lyckas spola tillbaks till rätt ställe.

Jag är även fascinerad över funktionerna "full auto stop", "mechanical pause" och "one touch recordning". Alltså, jag fattar ju att det måste vara något alldeles utöver det vanliga blir samtidigt lite fundersam. Vad skulle alternativet vara liksom? Att en var tvungen att ropa på en vän som kunde komma och hjälpa till att trycka på alla knappar som behövde tryckas på när DEN DÄR låten en väntat på att få spela in plötsligt spelades på Tracks?

Röv

Nämen såklart postades bara en tredjedel av förra inlägget också. Så att jag blev tvungen att gå in och redigera i efterhand med storfummelfingrarna i bloggers jävla webversion som "inte stöds av den här webläsaren".

Tack för en fantastisk lördag!

Så passivt aggressivt jävla jävelsur just nu. Min dag:

Blev väckt strax före sju. Klev upp tillsammans med barnet och lät den andra vuxna personen få sovmorgon.

Åkte en snabb sväng till Frölunda torg med man och barn och köpte en present. Sämsta sättet att umgås.

Kom hem, slog in paket, svepte en kopp kaffe, bytte om och gick med barnet på spökkalas och var social och välanpassad hos ett grannbarn vars morsa plumpt frågade om min "graviditet" när vi sprang på varann häromdagen.

Hem igen, växlade på sin höjd två ord med min äkta hälft (som sen hängde i köket med stängd dörr medan jag och barnet höll till i vardagsrummet) innan han la sig på soffan för en powernap. En powernap som vid det här laget varat i snart fem timmar och relokerats till barnets säng. Medan jag koordinerat kvällsmat och tandborstning, deltagit i en neverending rollek och läst saga.

All plikter and no samliv osv. Jag fullkomligt "älskar" det!

Och vad tar en till då?

Att ha en femåring är många gånger ungefär som att ha en listig tvååring med språkbegåvning. Utgångsläget är liksom att vad du än vill så vill hen det motsatta och sen går det i ungefär hälften av fallen att diskutera sig fram till en kompromiss som funkar för båda parter. Resten av gångerna blir det bråk.

I morse föreslog jag att vi skulle gå och kolla på utställningen om Hammarkullen. Det mottogs med svalt intresse. Du kan gå dit och ta några bilder, tyckte barnet. Utan att titta upp från ipaden. Jag låtsades vara obrydd men såg till att hon överhörde när jag nämnde för barnafadern att "det hade varit trevligt att gå dit och sen ta en fika efteråt, men det var ju synd att inte Hrönn ville" och vips – innan jag ens behövt spela ut lekplatskortet var hon plötsligt med på tåget. Win!

Ni som har äldre barn, vid ungefär vilken ålder slutar omvänd psykologi funka?

Valår hörni

Minns ni den lilla feelgood-filmen Wealth inequality in America och att vi önskade att att det fanns en svensk motsvarighet? Nu är den här! (Om en med "nu" menar för fyra månader sedan.)

Men jag knarkar i allafall inte

Det känns "sådär" att min unge ipaddade sig själv till sömns i soffan innan jag hann fixa kvällsmat. Till middag åt hon ett par tre grönsaksstavar och dessförinnan en bulle. Det är ju tur att svenska barn får mat i förskola och skola. Synd bara att de inte får tänderna borstade där också.

Jag veeet att det här är en jävla petitess egentligen, alla barn somnar väl från tandborstning och kvällsmat någon gång ibland, men när jag sätter igång och ångestar över mitt kassa föräldraskap så rullar det liksom bara på och plötsligt känns det som att jag inte är ett dugg bättre än far min som kallade en burk oliver och en skål godis för middag och lät mig somna i haschdimmorna i skinnsoffan framför tv:n varje kväll när jag var där.

And while I'm at it…

…så höll jag ju helt på att glömma att jag passade på att anmäla ett par instagrambilder som olämpliga och gå i taket över en konversation om skolfotografering när jag ändå var igång och PMS:ade.

Vad gäller bilderna (de på instagram alltså) så var de kvinnoförnedrande och föll under kategorin "naket eller pornografiskt", inte mycket mer att orda om det. Jag tänker inte länka och jag hade troligtvis gjort samma bedömning vid en annan tid i månaden.

När det kommer till konversationen så ska jag ta mig en till titt på den när jag lugnat ner mig ett par hekto och då känna efter om den fortfarande får blodet att rusa i öronen på mig. Eller nä förresten, jag tror jag tar och läser den igen nu på en gång:

Vårat dagis har tagit bort enskilda fotograferingar, vi får enbart på hela dagisgruppen. As tråkigt så man vill bara gråta […] sen var det nå om att alla möjligtvis inte hade råd med de […] Visst existensminimum är väldigt lite pengar, de förnekar jag inte men dessa som har sånt (inte alla) har råd att både röka,snusa,köpa skräpmat och liknande. Så prioritering anser jag.

Vad sa du, sa du? Vore det inte för den lelle disclaimern om att "inte alla" fattiga människor köper cigg, snus och gotta för sina pengar så skulle en ju nästan kunna tolka det som rent och skärt klassförakt att du uttrycker att det bara är att ta sig i kragen och prioritera skolfotona framför all lyx och flärd som de jävlarna som lever på existensminimum annars brukar unna sig.

Personligen tycker jag att de där fotosessionerna rimmar illa med "avgiftsfri förskola och skola" och jag vill ge en eloge till de förskolor som valt bort enskild fotografering. Det är nämligen inte helt ovanligt att de där skolfotoräkningarna går till inkasso och så småningom till kronofogden för det är faktiskt inte är så jävla kul att gång på gång tvingas neka sitt barn sånt som "alla andra får".

Dessutom är den där fotodagen en jävla rövdag för både barn och personal. Föräldrar kommer med önskemål (läs: förtäckta krav) om att hår ska flätas och kammas och att tröjor ska bytas och så vidare i all evighet, amen. Ingenting är som vanligt (there, I said it: rutiner är bra för barn), alla är stressade och ingen hinner med vara pedagogisk när rödgråtna ungar enligt löpande band-princip ska trugas att smila upp sig för kameran.

Vill du prompt ha porträttfoton av dina barn så tycker jag att du kan gå till en fotoateljé och ordna det. För dyrt? Närå, bara en fråga om prioritering.

Ps. Det heter förskola.

PMS made me do it!

Kära dagbok,

idag skrev jag ett otrevligt mail till lönekontoret. De kan de gott ha! Nu kommer de säkert bli lättare att ha att göra med i framtiden och det kommer säkert gå supersmidigt att ändra den där redan bokförda kompdagen till sjukdom.

Kort därefter signade jag upp mig på en resa till den nordtyska staden Schwerin helgen 25–27 oktober. Anmälan är bindande och kalaset kommer gå på cirka 1500 kronor för resa med buss, två övernattningar i dubbelrum (som jag delar med en vilt främmande människa) och en trerättersmiddag.

Rationell är bara förnamnet.

Höstens nya trender:

Nu är jag ju förvisso motståndare till flytande bestånd men min nya grej har ändå blivit att okynnesreservera böcker som inte ens är utlånade utan som jag bara inte orkar åka till andra stadsdelsbibliotek och låna. Så jävla deluxe!

Eventuellt ska jag bli mögelhund också. Har upptäckt att jag kan lukta mig till mögliga citrusfrukter – det blir ju tyvärr en del såna om en köper ekologiskt (nej, inte för att de är av sämre kvalitet utan för att de inte är doppade i cancerframkallande antimögelmedel) – bara genom att kliva in i en lägenhet där sådana finns!

En dag sent eller sex dagar tidigt eller right on time om en är vegetarian

Någon gång ska jag försöka driva igenom en meatless monday-rutin på jobbet men tills vidare får jag vara nöjd med att vi serverar vegetarisk mat minst en, ofta två och ibland tre dagar i veckan. (Att det sällan blir just måndagar hänger dels på att det då inte är någon där dagen innan för att t.ex. blötlägga bönor eller kikärtor, dels på att vi inte längre har lika fria tyglar i menyplaneringen.)

Igår lagade vi hursomhelst en vanlig ohederlig icke-vegetarisk korvrätt på jobbet och när jag kom hem gjorde jag en lakto-vegetarisk variant som jag blev riktigt nöjd med. Håll tillgodo.

Krämig gratäng på linser, svamp och squash

1,5 dl röda linser
10 rimligt stora (skogs)champinjoner
1 squash av gurkstorlek
4 vitlöksklyftor
1 tsk basilika
1 tsk oregano
1 krm mejram
ytterst lite rosmarin
salt
peppar

2 dl creme fraiche
2 dl ajvar relish
1 dl riven ost

Koka linserna nästintill färdiga i saltat vatten. Dela under tiden champinjonerna i kvartar och fräs dem sedan (gärna i olivolja) med pressad vitlök.
Skär squashen i halvcentimetertjocka halvmånar eller kvartar. Blanda med linser, champinjoner och kryddor i en ugnssäker form.
Rör ihop creme fraiche och ajvar relish och bre som ett täcke över grönsakerna. Toppa med ost och skjutsa in gratängen något snäpp nedanför mitten av ugnen på 225°c i typ en kvart eller tills det ser färdigt ut.

Servera med ett riktigt gött potatismos.

Ps. Tips på ett passande namn på rätten mottages tacksamt.

Bästa bokcirkeln!

Vi har kommit igång med bokcirkeln och är redan inne på bok nummer tre, även om jag personligen såklart inte kommit igång än eftersom jag inte är mycket för att göra saker i tid. Just nu låter jag t.ex. bli att duscha och packa i ordning kläder inför morgondagens extraknäck – that's right, jag har skaffat ett second job. Hej arbetslinjen!

Med förra boken gick det väl… sådär. För att uttrycka mig diplomatiskt. Ingen hade läst ut boken och bara tre av oss hade möjlighet att komma på träffen. Och det kändes så jävla gött att det var ok. Så långt från skolan med sin himla obligatoriska närvaro och examinationsuppgifter och tentor och fan och hans moster.

Fifi har förresten också skrivit några ord om 'et. Vi är överens.

Dagens floskel

Efter jobbet mötte jag upp Avanai-Lisa för fika och överlämning av böcker och nu känner jag mig nyförlöst, alltså inte på det där baby bluesiga och ymnigt blödande ur fittan-sättet utan sådär glad och nöjd som en bara kan vara när en fått nåt vettigt gjort. Jag älskar att göra mig av med prylar! Dessutom fikar jag och snackar skit med vuxna människor med rimliga åsikter alldeles för sällan.

Som vanligt när jag träffar fellow småbarnsmorsor så blev det prat om barn och föräldraskap, förskola, uppfostran och metoder och på tal om det så hoppas jag att någon av er som läser har bättre koll på utvecklingspsykologi och kan svara på var det här jävla mantrat om att barn mår bra av rutiner kommer ifrån, vem som forskat på det och vilken typ av rutiner som avses. Spektrat är ju rätt brett för vad som kan anses vara en rutin menar jag.

De jag oftast hör obsessa om värdet av rutiner är de som propagerar för femminutersmetoden, schemastyrd amning och liknande – rutiner som jag är övertygad om inte gör någon nytta för särskilt många barn. Men en rutin kan ju också vara något så vardagligt som att borsta tänderna och läsa en saga eller sjunga någonting vid läggdags, eller för det mycket lilla barnet; att få komma upp i sin förälders famn då det vaknar och är oroligt, en trygg förutsägbarhet och långt ifrån samma sak som att vid givet klockslag varje dag gråta sig till sömns.

Jag gissar att det är få familjer som helt saknar rutiner i tillvaron, där varje ny dag är lika oförutsägbar som en tripp till Alices Underland, och frågan är om de familjerna i så fall är mottagliga för informationen om nyttan med rutiner.

Ps. Signaturen E, lämna din adress i en kommentar eller maila på jonna punkt dignelius at gmail punkt com ifall du fortfarande är intresserad av Vinterns goda ting, portot går loss på ungefär en femtiolapp. Och Bettan, spa-boken ligger här och ropar på dig

Niobio en söndag

Vanligtvis är jag inget stort fan av spoken word men Hollie McNish sammanfattar så jävla snyggt det mesta jag brukar känna mig nödd och tvungen att jiddra om (om och om igen) när det gäller "offentlig" amning – det tar ju tydligen aldrig slut på gubbar i lådan som ska dyka upp och ha en åsikt. Fortsättningsvis ska jag göra en Clockwork Orange och tvinga alla som vill diskutera detta att kolla på det här briljanta lilla filmklippet.

Ps. Jeez, vad jag hatar uttrycket "offentlig amning". Som om det skulle betyda jag bjuder in allmänheten att tycka och tänka och vara med på ett hörn när jag ammar mitt barn, bara för att vi inte sitter hemma bakom nedfällda persienner 24:7.

Eller så sköter ni från och med nu all städning här

Vardagsrumsgolvet i casa Dignelius torsdagen den 21 oktober 2010. Ser ungefär likadant ut fortfarande. Samma leksaker till och med. Eftersom jag tydligen närt en hoarder vid min barm. Fick barnet i fråga själv bestämma så skulle vi aldrig slänga något. (Möjligtvis mes undantag för illaluktande hushållssopor och kompost. Hon är rätt luktkänslig.)

Barnets rum lördagen 2 juli 2011. Ser också fortfarande ungefär likadant ut. Kanske ännu lite plottrigare eftersom hon sedan dess fått ett stort åbäke till säng som konkurrerar om utrymmet med leksakerna på bilden (och fler).

Samma barnrum, fem månader senare. Onsdagen 30 november 2011. Här har sängen kommit på plats. Se så gott om plats det är för alla julklappar som ska komma att inkasseras om tre veckor! Vad ska vi göra av allt utrymme? Det fullkomligt ekar ju därinne! (Obs, ironi.)

Anar vi ett mönster? (Rätt svar: ja.) Det här barnet har på tok för mycket leksaker. In fact så har hon så mycket leksaker att när ett grannbarn var här en sväng där häromveckan så utropade hon "Hrönn, vad mycket leksaker du har!" det första hon gjorde när hon kom in. Det var pinsamt för oss alla.

Så. Vänner och ovänner, nära och kära, ärade familj. Som jag ser det så har vi två alternativ:

1. Ni slutar ösa över barnet prylar. Hur roligt ni än tycker att det är att konsumera så är det är inte roligt för henne att tvingas slänga och ge bort leksaker hon egentligen tycker om bara för att få plats med nya. Tycker ni att det är svårt att låta bli att handla så ska jag ge er ett tips: precis när shoppingbegäret sätter in så skyndar ni er och tänker på att det på andra sidan jorden sitter barn i samma ålder som henne och tillverkar de där prylarna. Barn som aldrig kommer ha varken tid eller råd att leka med sakerna de monterar.

2. Vi går med i Jehovas vittnen och slutar fira jul och födelsedagar.

Jag är allvarlig. Åtminstone på punkt 1.

"Vad du än gör, sök inte jobb hos oss!"

Ja, jädrar vad sugen en blir på att söka nytt jobb när annonserna är formulerade ungefär såhär:

"Hej, vi söker någon som kan jobba hos oss men eftersom arbetslösheten just nu ligger på nio procent och vår regering hatar arbetslösa människor och vill att de ska dö så behöver vi inte bry oss ett smack om att vi framstår som dumma i huvudet i den här annonsen. Till exempel så berättar vi ingenting om arbetsplatsen, arbetstiderna eller förhållandena runtikring, t.ex. detaljer som ifall du kommer jobba ensam eller ingå i ett arbetslag. Faktiskt så berättar vi ytterst sällan ens till vilken arbetsplats vi söker folk eller ens var den är belägen geografiskt för det vore ju dumt om du kunde kolla upp om du har möjlighet att ta dig dit under rimliga former. Istället copy-pastear vi in fyra floskliga rader om stadsdelen i stort. Och ändå kommer vi få in ungefär trehundra desperata ansökningar av vilka vi slumpmässigt slänger hälften i papperskorgen eftersom vi inte kommer hinna läsa dem ändå. Håll tillgodo!"

Här är tre jobb (1, 2 och 3) jag INTE kommer söka och det är er jävla förlust Göteborgs Stad då jag är jävligt bra på det jag gör, hör ni det?

Bonus: ett fjärde jobb jag knappt skulle söka ens under hot, pga vem fan vill hatta runt på femtio (50) olika arbetsplatser?!

#hijabuppropet, hur svårt kan det vara?

Jag pep-talkar mig själv och funderar på vad det egentligen är som tar emot så. Fåfänga? Rädsla för att sticka ut? Njae, jag vet inte jag. Jag avviker ju redan genom att varken sminka mig till vardags, raka mig eller banta. Kanske är det den aktiva handlingen som skrämmer mig, det känns som att det krävs bra mycket mer kurage och jävlar anamma att lägga till ett stycke tyg än det gör att bara låta bli att plocka bort och retuschera delar av sig själv.

Det är ytterst osäkert om jag kommer fixa att "utsätta" mig själv för att gå till jobbet beslöjad imorgon bitti, vilket i sig självt visar på hur angeläget det är och att jag borde göra det.

Ps. Lyssningstips: journalisten Valeria Helander berättar om när hon gick ut på stan i Göteborg klädd i niqab.

Men de flesta har jag ändå glömt

Min sista dag som trettioåring firar jag med att mammadiska*, baka småkakor och minnas gamla födelsedagar. Ungefär en fjärdedel av kakorna blev liiite för mörka undertill (men på det hela taget så gick det allafall bättre än förra gången) så jag antar att jag blir tvungen att hetsäta dem medan jag vilar ögonen på Orange is the new black ikväll. Stackars mig.

Nåväl. Gamla födelsedagar. Min mamma skrev ner vad hon gjort och om och hur hon firade varje födelsedag från någon gång i tonåren och framåt, det kunde vara en lite längre redogörelse eller bara någon rad, typ "Med Janne vid en eld i Åsa**". Jag tänker varje år att jag ska börja göra likadant men det blir tydligen inte av.

Några födelsedagar minns jag extra väl trots att de är tämligen icke-dokumenterade. Som den när jag fyllde sju år och hade bjudit tjugosju (27!) kompisar. Alla kom och det regnade (som vanligt) så vi fick hålla till inomhus. Mamma slet som ett djur och blev till och med tvungen att ringa en vän som kom och hjälpte henne med markservicen. Och inget RUT-avdrag fanns det i jävla DDR-Sverige heller så hon fick väl städa upp allt själv efteråt antar jag. Jag har iallafall inget minne av att jag hjälpte till. Moderskapet alltså. Vilken jävla martyr det gör en till.

På min artonårsdag stod jag i min pojkväns lägenhet och bakade tårtor. Tårtor. I plural. Eftersom den jag gjorde först såklart inte dög så att jag blev tvungen att baka en till som passade honom. "Tvungen". Kanske är det ändå inte moderskapet som är problemet. "Kanske" är det ett sluttande plan från det att en föds och någon utropar "en flicka!" och sätter en rosa rosett på huvudet på en om en bara lyckats odla hår så det räcker där inne i moderlivet.

När jag fyllde tjugo hade jag ingen pojkvän men ett förstahandskontrakt på en egen lägenhet. Bara några dagar tidigare hade jag flyttat in i en skapligt stor tvåa. Större än trean jag bor i nu. Mitt bohag bestod av en madrass, två fåtöljer och litet bord, ett köksbord men inga stolar och en hockeybag med kläder och sänglinne och säkert någon kastrull eller två. Det ekade. Jag har förträngt vilka jag firade med men jag minns att jag hade röda strumpbyxor och kort svart kjol och var jävligt snygg där jag satt på fönsterbrädan i vardagsrummet och kedjerökte i kvällssolen.

Mitt tjugofemårskalas var ett cocktailparty. Det var förjävla trevligt och någonstans mitt uppe i alltihopa blev jag gravid. Vi har fortfarande sprit kvar från den tillställningen. Dels för att en som småbarnsförälder sällan har tid och ork att hälla i sig sprit. Dels för att vi verkligen hade köpt ofantliga mängder alkohol.

Återstår att se om morgondagen blir oförglömlig. Jag önskar mig en magväska och ett par svarta vegan-"converse".


*diska lite inemellan samtidigt som en ändå är i köket och gör något annat tidsödande.
**de var alltså i orten Åsa. Inga kvinnor vid namn Åsa kom till skada.

Snabb, billig och god – precis som jag

När @talgboll efterlyste recept på köttlössås lämplig för veganer blev jag genast sugen på en gammal favorit som min mamma brukade laga när jag var liten och kassan var skral. Naturligtvis skulle jag inte drömma om att undanhålla er receptet. Så, varsågoda. You will eat it and you will like it!

Lille skutts pastasås

300–400 g morötter
1–2 gula lökar
3–4 vitlöksklyftor
1 msk timjan
2 msk tomatpuré
1 buljongtärning
500 g krossad tomat
1–2 dl (havre)grädde
salt och peppar

Grovriv morötter och lök och fräs i olja tillsammans med pressad vitlök och timjan.
Tillsätt tomatpuré, krossad tomat och buljong och låt såsen koka ihop tills grönsakerna känns lagom mjuka.
Tillsätt grädde och smaka av med salt och peppar.
Servera med… *trumvirvel* pasta!

Utrensning

Om någon är intresserad av en eller flera gratis kokböcker så är det bara att hojta till! Annars får de flytta till Myrorna.

Ps. Jag ska göra comeback på bloggen. Snart.

Och på frågan om samband svarar jag nja

Nu har jag dåligt samvete. Det har gått flera veckor sedan Jenny lämnade en kommentar med följande fråga:

"När jag nu ändå kommenterar vilket jag ju aldrig gör så passar jag på att ställa en fråga till dig i egenskap av amningsexpert. Jag ammar min bebis, nu typ fyra månader och undrar lite kring detta med att bada o så. Jag älskar att bada, även att kallbada, men har undvikit det p.g.a rädd för mjölkstockning eller liknande. Ska amma nu i sommar o undrar lite om det är något man ska tänka på vad gäller att bada o så eller är det bara att köra på helt obehindrat utan att tänka på något särskilt?"

Jag borde vid det här laget ha lärt mig att inte läsa kommentarer i farten på mobilen eftersom jag har ungefär världens kortaste attention span. Allt som inte längre är markerat med en ilsket röd ring med siffra i, faller så fort något annat pockar på min uppmärksamhet i glömska och förblir obesvarat. Men nu vill jag nu göra bot och bättring:

Det är en gammal vedertagen "sanning" att kyla i sig orsakar mjölkstockning men det finns faktiskt inget vetenskapligt belägg för det. Medan en del ammande kvinnor upplever att de åker på det bara de öppnar kylskåpet utan att ha kofta på sig, badar andra ammande kvinnor i isvak och bor i kalla dragiga hus utan att någonsin drabbas.

Olika personer reagerar olika på kyla och den som känner att hen går och spänner sig* och upplever att det är obehagligt att bli kall har naturligtvis ingen anledning att utsätta sig för det i onödan, men för dig som tycker om att bada även i kallt vatten tycker jag att det är synd att låta amningen bli ett hinder för det. Vill du ändå undvika att utmana ödet allt för mycket så kan du ta av din kalla och blöta baddräkt eller bikiniöverdel och se till att bli torr och varm igen så snart som möjligt efter badet.

Så här skriver Amningsbloggen och Sagogrynet om mjölkstockning.

*Adrenalinet som utlöses vid t.ex. oro, spänning, smärta och stress kan störa utdrivningsreflexen – vilket i sin tur kan få till följd att mjölk blir stående kvar efter amningen och orsakar mjölkstockning i en eller flera mjölkgångar.

Bifall

Hemulen är inte överförtjust och tycker att jag varit borta alldeles för mycket om kvällarna senaste tiden, men när jag berättade om bokcirkeln gjorde hon ändå en liten bunt bokmärken till mig. Jag väljer att tolka det som ett godkännande. Att vara förälder till en femåring må förvisso tidvis vara som att dela bostad med en kristdemokrat, men jäklar vad mycket kärlek det ryms i en sån liten människa.

"Stör ej"

Saker som inte är samma

Kattmat på tetra vs. bönor på tetra.

Du vet att du är småbarnsförälder när…

Eh… vänta nu ett ögonblick

Kallade Ursula just Ariel för "lilla slyna"?

Ja, vi kollar på Lilla sjöjungfrun. Nej, den är inte bra. Japp, helt vansinnig ur ett genusperspektiv. Jag håller med. Men. Jag vet också att om det är något som skapar monster så är det förbud och nu har ungen tjatat om filmjäveln så länge att det var bäst för alla att hon fick se den.

Men alltså; lilla slyna?

Slipsen i pannan!

På det hela taget var personalfesten häromdagen helt ok och i vanlig ordning när det är en kommunal tillställning så var det snabbt överstökat. Jag var hemma i god tid innan barnets läggning, mina tre (alkoholfria) öl packade jag aldrig ens upp ur väskan och jag knöt inga nya kontakter – trots att det var ett gött gäng på 70–80 kockar, lokalvårdare och vaktmästare som deltog – allt i sin ordning med andra ord.

Vi gick tipspromenad och med 12 av 13 rätt vann jag ett Lisebergskort. Svaret på frågan på bilden ovan var förresten Jemen, vilket jag tog på ren chansning. Sen bjöds det på grillat; tzay, kyckling, grillkorv och… *trumvirvel* hästkött!

Ungefär där peakade festen. Sen blev det kaffe och kaka och tack och hej.

Först till kvarn och så vidare

Jo, just det. På Amningshjälpens riksträff vann jag en illrosa Fast Food amningsbaddräkt i storlek M, från BoobDesign. Snygg som fan och såklart oanvänd. Den har jag dock inte mycket användning för själv då jag trivs bäst i bikini och redan har en amningsvänlig sådan. Så att… om någon av mina läsare som kommer vara gravid och/eller ammande nu under badsäsongen är intresserad av den så är det bara att hojta till så får den byta ägare.

Hellre en gång för mycket än en gång för lite

Tidigare idag utspelade sig följande på jobbet (och det var inte en övning): Två pedagoger kommer in till mig och min kökskollega. Den ena har någon form av skivling i handen.

– Är ni bra på svampar? Vet ni vad det här är för sort?
– Nej, hurså? Växte den här ute på gården?
– Ja, precis. Ni vet alltså inte vad det är för någon?
Nu ser jag att det saknas en bit av hatten och frågar därför lite halvt på skämt:
– Har någon bitit i den?
– Ja, det var ett barn som hittade den och hann smaka lite.
– Ok, i så fall ringer ni giftinformationscentralen på en gång.

Ett tips: Kolla med era barns förskolor så att de har en handlingsplan för olycksfall, förgiftning och liknande. Det tänker iallafall jag göra asap. För sånt här händer. Barn är blixtsnabba och så långt är det ingens fel. Men. Om/när olyckan är framme så ska alla veta vilka rutiner som gäller.

Badwill

 En mindre smickrande sida som jag ärvt av min mor, som i sin tur ärvt den av min morfar, är ett slags jävlar anamma som kickar in när det börjar lukta lurfest. Ingen summa är för liten att jiddra om när jag väl gått igång, rätt ska vara rätt! Vilket min man blev varse och fick lära sig att hantera redan tidigt i vårt förhållande då kön på ica ringlade lång bakom oss medan jag bearbetade butiksbiträdet att betala tillbaks de fyra kronorna per kg som diffade mellan vad som var annonserat på hyllkanten och vad vattenmelonen faktiskt kostade när vi kom till kassan.

Idag var det dags igen. Jag och hemulen åt lunch på Villa Belparc och trots att vi väntade kvar vid bordet både länge och väl efter att diskplockaren varit och hämtat våra tallrikar samt kastade menande blickar mot servitören så syntes inte ett spår till av glasspinnen som enligt menyn ingick i priset på alla barnportioner. Till slut gick vi fram till baren för att fråga efter den och fick då till svar att vi kunde hämta den i glasskiosken en bit bort. Redan här började jag lacka ur men lyckades med nöd och näppe motstå frestelsen att be barpersonen masa sig iväg dit och hämta den åt oss.

Efter att ha väntat ut en velig familj som skulle välja kulglass blev det äntligen vår tur. Om en med "vår tur" menar att personen som jobbade i glasskiosken bara skulle "springa iväg snabbt och fixa något först". Ytterligare några minuters väntan senare dök en misstänkt ung och civilklädd person upp i luckan – säkert sommarjobbare – och upplyste oss om att de bara hade kulglass i kiosen, inga gratispinnar. Men om vi gick in i själva villan så skulle de kunna hjälpa oss där.

Sagt och gjort. Vi travade in i huset och möttes av en skylt som upplyste om att alla beställningar togs emot i baren på uteserveringen. *pulserande tinningar* Jag låtsades inte ha sett skylten och började leta efter en klocka att ringa i eller något annat att väsnas med. Men icke. Ett par gånger fick jag ögonkontakt med någon genom det runda lilla fönstret i köksdörren men ingen respons förrän hen till slut var tvungen att komma ut av någon annan anledning och jag lyckades haffa hen.

"Pinnglass till barnmenyn? Nu förstår jag inte riktigt. Du får gå ut och fråga i baren." Millisekunden innan jag hann gå falling down på hen dök dock den första glasskioskpersonen upp på väg tillbaks till sin post och tog över vårt ärende. Och plötsligt fanns den utlovade pinnen både i baren inne och i glasskiosken på utsidan. Se där! Det var väl inte så svårt?

Men, tänker ni kanske nu, en glasspinne är väl inget att bråka om! Nej, och hör sen Villa Belparc!

Jobbar lite på sin usp

"Jag gör en egen sorts glass. Vill ni ha receptet så är det bara att gå in på min web!"

Kunde hon krypa in under mitt skinn så hade hon gjort det

Någon av mina trogna läsare kanske minns livmodertröjan. Den är vid det här laget både död och begraven, men misströsta ej – den har fått en efterföljare. Låt mig presentera… *trumvirvel* Wait for it… *jättelång trumvirvel* livmoderlinnet! Hepp!

Ps. Jag "älskar" skärpan och kontrasterna i bilder tagna med iphonens andrakamera!

Gränslösheten

En person från min arbetsplats har börjat följa mig på instagram. Jag är inte helt bekväm med situationen men antar att jag får skylla mig själv som inte trivs med att vara anonym på nätet. Nu har jag hursomhelst plockat bort länken till min blogg därifrån och jag hoppas att det ska räcka för att jag ska slippa stå till svars på jobbet för det jag skriver här. Eller så byter jag jobb.

Hälsningar från Världskulturmuseet

Tips från coachen: ta inte med fulkulturella barn på Secret Love. För det första kostar det hundra spänn att gå in (för vuxna alltså, personer upp till 19 bast går in gratis), vilket jag tycker är i dyraste laget – men det beror mer på att jag är bortskämd med rejält subventionerade kulturupplevelser än på att utställningen i sig inte skulle vara värd den slanten. Nu betalade jag förvisso bara 30 riksdaler eftersom jag har både årskort (reducerat pris: 60 kr) och West Pride-armband (finns att hämta gratis vid informationen i Nordstan och ger 50% rabatt) men jag var ändå inte sugen på att bara hasta förbi de 150(!) verken.

Mitt barn däremot lever efter devisen att fort är synomymt med bra och vi klarade således av hela bottenvåningen på i runda slängar fem minuter. Inte mycket tid för reflektion alltså, utom då hon stannade upp för att fråga varför två män var nakenfisar tillsammans på en toalett. Överrumplad av frågan svarade jag att jag inte riktigt visste istället för att ta tillfället i akt att prata om blommor och bin. Noll poäng till mig! Sen hängde vi i "lekrummet" i ett par timmar – fy fan, vilken curlingmorsa jag är – innan vi gick och lekte i purikuraautomaten i entrén på vägen hem.

Jobba, jobba, jo-o-bba!

V a r j e  gång jag ska skriva mitt namn på mobilens minitangentbord skriver jag Jobba istället för Jonna. Varje gång. Minst ett par–tre gånger. Kanske borde jag helt enkelt byta namn. Kanske borde också ordet "kul" byta namn till "kuk" eftersom jag varit på vippen att bemöta samtliga föräldrar som hört av sig för att tacka ja till hemulens kalasinbjudningar så.

Tidsuppfattning

Med "idag" menar jag förstås "igår" och "imorgon" ska alltså översättas till "idag". Så dumt det blev när förra inlägget hamnade på fel sida om midnatt!

Snart utflugen

Jaha, idag har jag lämnat en fyraåring på förskolan för sista gången. I natt klockan 03:22 har det gått fem år sedan jag träffade henne för första gången och imorgon bitti är det en femåring jag hjälper att packa med sig glass och jordgubbar att bjuda kamraterna på.

Var har tiden tagit vägen? Det känns som att det var igår jag skrev det här.

Vem fucking var'e?

Ok, tre (3) personer bland de numera relativt få bloggar jag följer har på mycket kort tid bloggat om att de ätit pico de gallo. Jag har två frågor:

1. Är det sjukt jävla gott?
2. Vem var det som satte igång den här hajpen?

Let them eat cake

Et voilà! Tack för alla tips om fyllningar och toppings, såhär blev resultatet. Om någon är intresserad så följer nedan en ungefärlig beskrivning på hur/med vad jag mättade/avskräckte 20 personer, varav en engelsman och sex barn:

Ovo-vegetarisk smörgåstårta x 2

2 limpor/kubbar Östras Bondbröd, skurna till vardera tre bottnar (jag kapade ytan på toppen)
1–2 dl majonnäs att stryka tunt mellan lagren samt utanpå

Fyllning 1
Rör ihop:
4 mosade avocado
½ dl pressad citron
1 dl majonnäs
½–1 dl hackad gräslök
salt
peppar

Fyllning 2
Mixa:
400 g kokta kikärtor
50 g soltorkade tomater
2 vitlöksklyftor
½ dl pressad citron
½ dl vatten
½ dl olivolja
½–1 dl persilja

Topping
½ tunt skivad gurka
6 stora salladsblad
1 tunt skivad citron
6 klyftade hårdkokta ägg
½ burk svart tångkaviar
24 urkärnade oliver
24 babyplommontomater
12 physalis
6 rädisor
½ grön spetspaprika

Lista 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1

OMG! @aversioner aka #blogghen läser den här gamla trasbloggen! Så starstruck just nu! Jag firar genom att härmas på inlägget där det uppdagades. Ok, hey ho let's go!

10 saker jag tycker om
Röda naglar
Podradio
Umgås i grupp med rödingslynor och andra rabiata feminister
Ölbrännboll (vanlig brännboll och öl var för sig funkar också)
Ost
Chips
Tropisk natt
Sovmorgon
Mitt hem
Och så såklart min lilla familj

9 saker jag tycker mindre om
När de som står mig nära dör
Vad kapitalismen gör med människor
Genusbacklashen som fullkomligt rasar i min generation
Margarin
Min pappa
Putsa fönster
Fylla
Pilgrimsmussla – fiskbullar är både billigare och godare
Allt som har med kräks att göra

8 bloggar jag läser
Amma vidare
Amningsbloggen
Familjebegrepp
Diagnos: jävligt förbannad
Din morsa
Nanna Johansson
Vilda barn
Tuffast av alla

7 saker jag vill göra i framtiden
(Här läste jag först "på fritiden" och började i huvudet formulera en cynisk text om att fritid är sånt som tonåringar har.)
Gå på dejt med min man
Bli med trädgård
Sluta lönearbeta
Börja volontärarbeta
Skriva
Handarbeta
Lära mig finska/meänkieli

6 saker jag är rädd för
Hur de stereotypa normer och roller som redan börjat prackas på mitt barn ska komma att prägla hennes liv
Bli gravid
Köra bil
Åka nattvagn
Paddnacke
Peak oil (skräckblandad förtjusning)

5 platser jag tycker om att vara på
Hemma!
Hos min mormor och morfar i Kalix Bredvik – sova i sjöbodan, meta abborre, äta palt…
Vid badvatten
Bibliotek
Stall

4 ord som beskriver mig
Snäll – tro't eller ej men det är något jag ofta får höra att jag är! Har inte riktigt bestämt än om jag är helt bekväm med det.
Allmänbildad
Sansad
Nervös

3 saker jag ser fram emot
Femårskalas för min unge imorgon
Sommaren (sådär, då var den jinxad också)
Att se min unge växa upp

2 bra filmer
Goodbye Lenin!
Jackie Brown

1 bra låt
Här måste jag såklart vara ostig och dra till med "vår låt":
Lou Reed – Perfect Day

Men de blev ju spröda iallafall, så att…

FUCKING JÄVLA KUKKAKOR! NI KAN BRINNA I HELVETET MEDAN JAG SERVERAR KÖPEKAKOR PÅ KALASET!

Hit me!

Nu vill jag ha era bästa tips på lakto-ovo-vegetariska smörgåstårtsfyllningar och -toppings. Jag har redan några uppslag men det skadar ju inte att tänka utanför lådan någon gång emellanåt. Och en grej till; när jag googlar så är det ingen ände på hel- och halvfabrikaten och E-numren. Om era tips inte innehåller sånt crap så blir jag mycket glad och nöjd. Tack på förhand, puss och kram!

Kvinna, vet din plats!

Nej, det stämmer. Jag har inte bloggat om Du kan amma här/Amning Gangnam Style och mordhoten. Egentligen hade jag inte tänkt göra det heller men uppenbarligen kunde jag inte låta bli. Jag ska åtminstone försöka att inte bli alltför långrandig. Det mesta har väl ändå redan sagts.

Vansinnet i att uttrycka att barn förtjänar att dö på grund av att deras föräldrar spelat in en plojig youtube-video där bröst som inte är ämnade för Den Manliga Blicken™ kan skymtas talar ju egentligen för sig självt. Eller borde iallafall göra det. Men tydligen har vi alltför länge varit så upptagna med att tala om för varandra vilka som är/inte är riktiga feminister och vad som definierar sådana att vi glömt bort att vi har en kamp att föra.

Under tiden har ett samhällsklimat smugit sig på där amning ses som äckligt och i vägen och ett hot mot jämställdheten, där polisen väljer att inte inleda förundersökning vid hatbrott – eftersom det trots att det med lätthet går att spåra ip-adresserna till de personer som hotat ju "inte med säkerhet går att bevisa vem som suttit vid tangentbordet", ett problem som inte verkar föreligga då det gäller att lagföra personer som fildelat illegalt – och där etikettexpert Magdalena Ribbing med anledning av dödshoten bjuds in att diskutera det (o)lämpliga i att amma offentligt. En rimligare frågeställning tycker jag vore ifall det är lämpligt att mordhota dem som ammar utanför hemmet. (Svar: Nej, det är sjukt jävla ohyfsat.)

Jag står alltså fast vid att amning i allmänhet och rätten att amma var och när som helst är en av vår tids viktiga feministiska frågor och att det är ett allvarligt hot mot jämställdheten att ammande kvinnor förhindras att delta i samhällslivet genom att förpassas till hemmet. Ifall nu någon undrade.

Jaja, jag vet att det inte är min fest

Hemulen har redan fått sin första och kanske en av de bästa födelsedagspresenterna för i år; två veckor West Pride som drar igång dagen före hennes femårsdag. Fantastiskt bra tajmat!

Hon är för all del nöjd bara hon får vifta med en regnbågsflagga och gå i paraden och det är väl jag också egentligen. Men. Gammal och sur som jag är måste jag ändå påpeka att det ser lite tunt ut på barn-/familjefronten. Eller så är det bara jag som har lite svårt att hitta i programmet. Kan jag få det i pappersform?

Att banta en katt

Jag äter. Katten blänger fördömande på mig.

Jag bajsar. Katten blänger fördömande på mig.

Jag tar en dusch. Katten blänger fördömande på mig.

Jag tar igen mig på soffan. Katten blänger fördömande på mig.

Jag går i riktning mot köket. Katten skrikjamar och springer i sicksack framför mina fötter så att jag ramlar över honom. Blänger sedan fördömande på mig.

Min oförstörda lilla enklav, mitt i reklamland

"Mamma, har jag gula tänder?"
"Nej, de är vita."
"Då ska jag dricka mycket te så de blir lika gula som dina!"

Älskade lilla barn som ännu inte börjat kolla på Top Model och läsa glansiga magasin, för dig är fortfarande gula tänder, såna som vanliga vuxna människor har, normen. Det här minnet ska jag spara och plocka fram när det känns som att du håller på att uppslukas av det jävla samhället med sina sjuka ideal.

BB off topic

Den stora grejen senaste dagarna i sociala medier har ju varit "hermafroditomklädningsrummet" (läs: det könsneutrala omklädningsrummet) på Södra Latin. Jag vill förstås inte missa ett tillfälle att näthata men orkar inte ta hen-debatten just nu. Däremot har jag lite funderingar kring Blondinbellas krönika i Hem & Hyra som jag läste medan jag morgonbajsade samma dag som omklädningsrumsdebaclet drog igång.

6000 i hyra för två gymnasiestudenter? Tre lax var. Barn-/studiebidrag = 1050 kronor i månaden. Det innebär att Isabella och hennes vän var tvungna att extraknäcka ihop tvåtusen var. Och då täcker det alltså ändå bara hyran. Övriga räkningar? Mat? Hygien? Kläder? Fickpengar?

Det står visserligen inte uttryckligen i texten att de inte fick hjälp av sina föräldrar eller någon annan med finansieringen av det här lilla flytta hemifrån-äventyret men det råder ingen tvekan om att det är andemeningen, att hon stått på egna ben hela tiden.

Jag är skeptisk. Men vad vet jag? Det är ju inte jag som är i färd med att ge ut en bok med ekonomitips riktade till ungdomar. Jag är ju bara en vuxen människa som får panik av blotta tanken på en hyra på sex tusen spänn.

Om du inte redan läst tillräckligt om anknytning

Vi har fakta om hjärnans känsliga utveckling och anknytningens betydelse för barn under tre år. Vi vet att höga ljud är stressande och att stresspåslag under längre perioder inte är hälsosamt. Om vi en liten kort stund struntar i de viktiga sakerna som Sveriges ekonomi, kvinnors självständighet, att förskolan är vår heliga ko och att ingen vill lägga skuld eller mera krav på föräldrar utan bara tänker på barnens grundläggande behov och hur de påverkas i ett länge perspektiv, för de blir strax tonåringar och vuxna.

Har du mot förmodan en stund över, kanske går det ändå bara skit på tv ikväll eller så, så tycker jag att du ska lägga några minuter på att läsa Ulla Granqvists lördagskrönika i Östersundsposten om hur de små barnen har det i förskolan. Det är värt att stanna upp ibland och fundera över vad vi håller på med.

Kom alla mina små kycklingar!

Wow, vilken uppslutning på min bokcirkelefterlysning häromdagen! Och jag som var lite rädd att ingen skulle nappa. Nu tycker jag att vi gör så här: ni mailar mig på jonna punkt dignelius snabel-a gmail punkt com, sen skickar jag en lista på allas mailadresser till hele gänget och så diskuterar vi oss gemensamt fram till vad vi ska läsa samt när, var och hur vi ses. Ok?

Cirkulera mera

På senare tid har jag känt ett allt mer skriande behov av att vara med i en bokcirkel. Jag tänker mig att vi läser böcker som är bra men inte jättetjocka eller med allt för långa kapitel och att vi träffas hemma hos någon (obs, inte hos mig eftersom det inte går att vara ifred här!) eller i nödfall café-/barmiljö med dämpad belysning och rimlig ljudnivå. Vi dricker te och/eller vin, kanske äter vi ost också. Vilka är på?

Radiak – vad är det? Hur skyddar du dig? (1962)

Kvinnor sökes till fotoutställning och fotobok om bröst och amning

Under projekttiden för ”Amningskurs för blivande föräldrar” har det blivit tydligt hur osynliga de vanliga brösten är i det offentliga rummet. Sedan toplesseran på 70-talet tog slut har brösten förpassats till anonymitet bakom bygelbehåar, tröjor, blusar, jackor och handdukar och filtar för de som ammar. Ett problem med det är att det även påverkar amningsfrekvensen när brösten blir osynliga. När de enda bröst som syns är bronserade, uppumpade och retuscherade H&M-bröst på gigantiska reklampelare är risken stor att vi tror att det är så kvinnobröst ser ut. Eller än värre: Att det är så de ska se ut medan brösten i själva verket finns i en stor variation och formrikedom!

Blivande och nyblivna föräldrar, liksom unga flickor och pojkar, behöver förebilder och synintryck som förmedlar en sann bild av bröst och amning. Vi har därför beslutat oss för att göra en fotoutställning och fotobok om bröst och amning. Nu söker vi kvinnor att fotografera. Vi vill illustrera en mångfald av bröst och ammande kvinnor i olika åldrar.

Fotografierna kommer att presenteras med ansikte och förnamn, det vill säga inte anonymt. Vi kommer även att inbjuda de fotograferade att delta i vernissagen.

Vi söker kvinnor i alla former och åldrar och med olika etnicitet.

Och gärna kvinnor som:
· gjort bröstförstoring eller bröstreduktion
· bröstcanceropererats
· ammat länge
· inte ammat alls

Dessutom kvinnor som ammar i alla varianter inklusive:
· tvillingar
· adoptivbarn
· för tidigt födda barn
· stora barn
· ammar sin systers/dotters/väninnas barn

Vill du veta mer kontakta fotograf Elisabeth Ubbe: 073 600 32 29, eubbe@hotmail.com eller Anouk Jolin, projektledare för ”Amningskurs för blivande föräldrar” 0727 31 37 39, anouk.jolin@sensus.se

"Jag vill vara ensam med honom en stund"

Det kändes fint att han fick möta den sista vilan i en solstrimma. Lilla gubben.

Leffe

Denna påskhelg. Så välbehövlig. Våren må vara sen och tveksam, men vad gör väl det när jag har fått två rejäla sovmorgnar och tid att umgås relativt kravlöst med min lilla familj? Och dra mig på trissor, jag tror bannemig att jag fått i mig lite D-vitamin också. Varför har inte alla helger fyra dagar?

Igår eftermiddag gick vi en sväng till Plikta. Det var kul. Om en med kul menar att ungefär tiotusen andra personer fått samma briljanta idé och att det därför var kö till alla rutschkanor och gungor och klätterställningar. Det var knappt så hemulen brydde sig om att argumentera emot när vi föreslog att vi skulle gå vidare och tur var väl det.

I utkanten av Slottsskogen hittade jag och pappan en läig plats där vi åt medhavda pizzarester och alldeles intill fanns en folktom liten lekplats där barnet sysselsatte sig själv en lång stund. Ibland är allt som krävs att få sitta i en solstrimma och swipa lite och småprata med sin livskamrat.

Till sist hamnade vi (som vanligt) på lekplatsen vid Zenit. Egentligen är jag inte alls så förtjust i lekplatser men om jag under pistolhot tvingades välja en favorit häromkring så skulle det nog bli den. Där finns lagom mycket lekredskap och bortsett från en labyrint som vår avkomma älskar att bli jagad i krävs det förhållandevis liten arbetsinsats från föräldrarnas sida. Dessutom finns som sagt Kafé Zenit alldeles intill, såpass nära att en med lite större barn kan sitta på deras uteservering och bara slänga ett getöga åt lekplatsen till med jämna mellanrum.

Obs, meddelande till eventuella pedofiler och kidnappade som läser detta: naturligtvis kollar jag skitnoga hela tiden, dessutom springer jag grymt snabbt samt har en fjäderbatong i handväskan.

På grund av sommartidsrelaterad tidsförvirring blev det någon slags middagskvällsmatshybrid vid åtta på kvällen två dagar i rad, till på köpet pizza (obs, hemmagjord) ena dagen och korv (obs, inte hemmagjord) dagen därpå. Ingen verkar dock ha tagit skada av det. Kanske borde jag sänka ribban lite oftare.

Vider

När hemulbarnet med stor inlevelse och uppspärrade ögon berättar om hur en fröken på hennes förskola "tappat" ett par av sina fiiina glittriga naglar under en utflykt till skogen så blir jag tyvärr tvungen att fejka engagemang eftersom jag hur jag än försöker (ok, jag tänker inte försöka jättemycket) inte lyckas uppbåda något äkta. Kanske är jag bara bitter över att jag på grund av mitt val av yrke aldrig själv får ha spejsade klor, kanske tycker jag bara att det i största allmänhet är ohygieniskt att ha flera centimeter långa naglar när en byter blöjor på och tröstar och snyter barn mest hela dagarna.

April april!

Klockan är 09:46. "Egentligen 08:46". Barnet har redan hunnit med tre lur av varierande kvalitet, eller ja, ska jag vara helt ärlig så var väl inget av dem särskilt trovärdigt:

1. "Pappa, varför har den där tavlan fått en randig svans?"
2. "Mamma, det kryper en vandringsspindel på väggen bakom dig."
3. "Usch, nu satte du dig på ett mosat äpple!"

Det kan bli en lång och spännande dag det här.

Sånt här missar ni som inte hänger på twitter

Kom plötsligt att tänka på min styvpappas rage då jag tvättat en vojlock i tvättmaskinen och han ovetandes kört en maskin underkläder efter.

Det gick liksom inte att mötas i den diskussionen. Jag ba: "Ok" och gick ut i stallet.

(Obs, var ca fjorton år. Hade inte gjort om det idag.)

(Eller…?)

Han var nog nästan argare då än den gången jag kört sex par jeans i samma maskin så motorn brunnit.

Tro det eller ej, nuförtiden hamnar jag nästan aldrig i tvättrelaterade bråk. Learning by doing kallas det.

Bara en vecka kvar till lön, kämpa!

Någon mer än jag som är nyfiken på hur svenska inkomster är fördelade? Ligger vi lika långt från "idealet" och gissar vi lika fel som amerikanerna?

Som vi alla älskar att läsa om andras drömmar på nätet!

Äntligen en chans att maratonsova! Då vaknar jag halv nio. Utsövd. Eller åtminstone så pigg en nu blir med huvudet fullt av snor och ögonen igenmurade av något slags klet. Men inte nog med det, för första gången på jag vet inte hur länge kommer jag ihåg vad jag drömt också. Spännande! Ska jag berätta? Klart jag ska!

Min man har varit hos min ursprungsfamilj(?!) i Tranemo(?!) över helgen. Jag kommer för att hämta honom. (Något barn figurerar inte alls i den här drömmen.) Han luktar alkis, vilket jag såklart häcklar honom för och han svarar då att "det är inte det värsta".

Det visar sig att han har varit ute och rullat hatt och efter stängning stannat till vid en pannkakskiosk(?!) där han träffat någon som han sedan följt med hem och bedrivit otukt med. Nu är han sådär tröttsamt självömkande som bara jordens alla representanter för patriarkatet kan vara, typ "Förlåt förlåt förlåt, MEN även om det är jag som gjort nåt jävligt dumtså är det egentligen mer synd om mig som har dåligt samvete än om dig som är ihop med en idiot. Du är inte heller alltid helt perfekt!" Konstruktivt. Tyvärr missade jag den rafflande upplösningen eftersom det var då jag vaknade.

Om jag någon gång blir bedragen på riktigt så hoppas jag verkligen att han sköter det hela med mer finess. Ska jag vara helt ärlig så hoppas jag att jag slipper få reda på det alls. Förutsatt att det är en engångsföreteelse och inte ett parallellt förhållande med massa känslor och skit inblandat, samt att han sett till att skydda sig. Skulle risk föreligga att han smittat ner mig med något så hade jag dräpt honom på fläcken.

Men varför i all världen drömmer jag det här nu? Sånt här hör väl den nyförälskade fasen till? Nog för att jag känt av att våren är i antågande men vi har ju för guds skull varit ihop i tio år!

Lugna ner er ett par hekto, ok?

Hörrni, jag noterar att ni är många som hakat på den här blogg100-grejen. Det är förstås trevligt med bloggar som det är lite liv i, men jäklar vad jag har att läsa igen just nu!

DU kan följa skolans matsedel

"Vad åt ni till lunch på förskolan idag?"
"Äpple."
"Till lunch?"
"Mmm, minns inte. Nåt äckligt."

På jobbet är det meningen att vi ska följa samma matsedel som skolan, för att underlätta för familjer som har barn i både förskola och skola. Så att barnen inte råkar få samma mat två gånger samma dag. Eller nåt. Vet inte om jag tycker det är ett särskilt stort problem.

Hellre godtrogen än missunnsam

I torsdags var det precis tre år sedan min mamma dog och förutom alla de känslor som obviously vällde upp blev jag påmind om något jag till och från gått och funderat på nästan lika länge.

"Se nu till att du inte blir lurad på arvet!" var något av det första jag fick höra. Inte av en utan av flera personer. "I all välmening" förstås. Till en början tänkte jag en hel del på det och kände mig ganska stressad inför bouppteckningen, men ju längre tiden går känner jag mer och mer att jag faktiskt skiter i de där pengarna – eller snarare att jag inte vill vara den som startar ett bråk om pengar som det finns en viss risk att jag blir blåst på om flera årtionden.

Min mamma hade en bil, ett gammalt missionshus som hon höll på att renovera för kunna att använda som ateljé och verkstad och lite sparade pengar, till pension och så. Knappt 70 000 kronor blev min andel. De har kommit väl till pass under de här åren; jag fick råd att köpa en cykel, gå till tandläkaren och ta katterna till veterinären – utan att noja över kostnaden – och bjuda man och barn på en resa till Stockholm senare i vår. Men jag hade nog överlevt utan dem också.

Sen var det förstås gården. Den borde jag såklart krävt att min styvpappa skulle sälja av så att jag kunde få ut min andel på en gång. För "tänk om han träffar en ny kvinna!"

Ja, tänk om.

Jag valde att avstå min del så att min styvpappa slapp gå från hus och hem för att köpa ut mig och han skrev i gengäld in i sitt testamente att jag kommer ärva honom på samma villkor som mina (halv)syskon. Tror jag. Jag har inte sett det med egna ögon, så jag förstås inga garantier för att han inte ändrat sig och istället testamenterar rubbet till Riddarhuset.

Men jag tror faktiskt jag skulle överleva det också. Jag har redan överlevt det värsta.

Hur mycket mindre och smidigare var folk förr?

Det här är vårt kök, eller ja, åtminstone halva. Den halvan som inte är en smal gång mellan spis/diskbänk, arbetsbänk och städskåp/kylskåp/skafferi. (Ja, kortet är taget runt första advent men skit i det nu.) Ser ni hur litet det är? Hur en familj med tre barn kunnat bo här före oss övergår mitt förstånd. Åt de i skift?

En annan grej som övergår mitt förstånd är hur vi lyckats slita mer på parkett och bänkskivor och dylikt sedan vi flyttade in hösten 2008 än vad ovan nämnda familj som bodde här 1961-2008 någonsin gjorde. Ok, vissa av dem kanske blev vuxna och flyttade hemifrån, men ändå! Hur är det möjligt?

Kom och köp!

Det här får ni inte missa! Och det säger jag inte bara för att jag hoppas bli av med vår gamla paraplysulky, vast amounts of kläder samt nästan en hel kasse spel och pussel, utan också för att jag av erfarenhet vet att det brukar vara mycket bra grejer som säljs till förmånligt pris.

Guldkant

Den här dagen arkiverar jag som en av de bra. Lön på kontot och paket i brevlådan.

Rapport från en sjukbädd

Om jag kisar ser vätskeersättningen nästan ut som Gin och tonic. Alltså låter jag bli; GT är något av det äckligaste jag vet.

Produktiviteten fullkomligt stänker omkring mig

Oj, vad jag skriver. Det bara rasslar bland tangenterna när mina fingrar dansar fram och oj, så fylligt protokollet blir. Ett helt stycke har jag skrivit! Oj, oj, oj! Och hoppan hejsan, så intressant twitter och instagram och till och med den sovande katten bredvid mig är just nu!

Finn minst ett fel

Vad är det med Tradera som får helt vanliga småbarnsföräldrar att helt mista vett och sans? Vem köper en begagnad Lindex-tröja för 155 spänn (plus 24 kronor till i frakt)?! Särskilt som samma tröja finns att köpa ny för 57:50 pix (inklusive expeditionsavgift). Hörrni, sluta vansinnesbuda!

Liten lista över saker jag kommer göra ikväll:

~ Dricka Ubuntu-cola.
~ Äta orättvisemärkt choklad.
~ Gå och lägga mig för sent (efter 22:00).

Liten lista över saker jag inte kommer göra ikväll:

~ Skriva protokoll över mötet med ohyragruppen.
~ Öppna brevet från Försäkringskassan.
~ Fylla i VAB-blanketten som troligtvis ligger däri.
~ Blogga om förlossningsskador.

Äh, "svara" eller "svara alla", what's the difference?

Här sitter jag i godan ro och svarar på ett mail när jag plötsligt drabbas av en skamsköljningsflashback utan dess like. Nuförtiden är jag extremt noga med att kolla i mottagarraden innan jag postar någonting, hur harmlöst meddelandet än må vara. Det har jag lärt mig den hårda vägen. (Men ändå händer det såklart på grund av amningshjärna och demenstendenser att det blir fel.)

När jag gick journalistutbildningen skickade en medstudent ut ett massmail till alla på institutionen där hen sökte tips på någon att intervjua till en artikel av lite känslig karaktär. Jag insåg direkt när det plingade till i inkorgen (eller rättare sagt direkt när jag hade tillgång till en dator med internetuppkoppling och passade på att logga in på mitt mailkonto, då det här utspelade sig i en tid före smartphones) att jag hade det perfekta intervjuoffret i min bekantskapskrets. Eftersom det brann lite i knutarna skickade jag snabbt som attan ett svar där jag eventuellt var lite väl generös med både personuppgifter och detaljer. Till alla på institutionen.

Åh, fy fan vad jobbigt. *profylaxandas* Tror jag måste lägga mig ner med en fuktig trasa över pannan och bli matad med chips en stund.