Bifall

Hemulen är inte överförtjust och tycker att jag varit borta alldeles för mycket om kvällarna senaste tiden, men när jag berättade om bokcirkeln gjorde hon ändå en liten bunt bokmärken till mig. Jag väljer att tolka det som ett godkännande. Att vara förälder till en femåring må förvisso tidvis vara som att dela bostad med en kristdemokrat, men jäklar vad mycket kärlek det ryms i en sån liten människa.

"Stör ej"

Saker som inte är samma

Kattmat på tetra vs. bönor på tetra.

Du vet att du är småbarnsförälder när…

Eh… vänta nu ett ögonblick

Kallade Ursula just Ariel för "lilla slyna"?

Ja, vi kollar på Lilla sjöjungfrun. Nej, den är inte bra. Japp, helt vansinnig ur ett genusperspektiv. Jag håller med. Men. Jag vet också att om det är något som skapar monster så är det förbud och nu har ungen tjatat om filmjäveln så länge att det var bäst för alla att hon fick se den.

Men alltså; lilla slyna?

Slipsen i pannan!

På det hela taget var personalfesten häromdagen helt ok och i vanlig ordning när det är en kommunal tillställning så var det snabbt överstökat. Jag var hemma i god tid innan barnets läggning, mina tre (alkoholfria) öl packade jag aldrig ens upp ur väskan och jag knöt inga nya kontakter – trots att det var ett gött gäng på 70–80 kockar, lokalvårdare och vaktmästare som deltog – allt i sin ordning med andra ord.

Vi gick tipspromenad och med 12 av 13 rätt vann jag ett Lisebergskort. Svaret på frågan på bilden ovan var förresten Jemen, vilket jag tog på ren chansning. Sen bjöds det på grillat; tzay, kyckling, grillkorv och… *trumvirvel* hästkött!

Ungefär där peakade festen. Sen blev det kaffe och kaka och tack och hej.

Först till kvarn och så vidare

Jo, just det. På Amningshjälpens riksträff vann jag en illrosa Fast Food amningsbaddräkt i storlek M, från BoobDesign. Snygg som fan och såklart oanvänd. Den har jag dock inte mycket användning för själv då jag trivs bäst i bikini och redan har en amningsvänlig sådan. Så att… om någon av mina läsare som kommer vara gravid och/eller ammande nu under badsäsongen är intresserad av den så är det bara att hojta till så får den byta ägare.

Hellre en gång för mycket än en gång för lite

Tidigare idag utspelade sig följande på jobbet (och det var inte en övning): Två pedagoger kommer in till mig och min kökskollega. Den ena har någon form av skivling i handen.

– Är ni bra på svampar? Vet ni vad det här är för sort?
– Nej, hurså? Växte den här ute på gården?
– Ja, precis. Ni vet alltså inte vad det är för någon?
Nu ser jag att det saknas en bit av hatten och frågar därför lite halvt på skämt:
– Har någon bitit i den?
– Ja, det var ett barn som hittade den och hann smaka lite.
– Ok, i så fall ringer ni giftinformationscentralen på en gång.

Ett tips: Kolla med era barns förskolor så att de har en handlingsplan för olycksfall, förgiftning och liknande. Det tänker iallafall jag göra asap. För sånt här händer. Barn är blixtsnabba och så långt är det ingens fel. Men. Om/när olyckan är framme så ska alla veta vilka rutiner som gäller.

Badwill

 En mindre smickrande sida som jag ärvt av min mor, som i sin tur ärvt den av min morfar, är ett slags jävlar anamma som kickar in när det börjar lukta lurfest. Ingen summa är för liten att jiddra om när jag väl gått igång, rätt ska vara rätt! Vilket min man blev varse och fick lära sig att hantera redan tidigt i vårt förhållande då kön på ica ringlade lång bakom oss medan jag bearbetade butiksbiträdet att betala tillbaks de fyra kronorna per kg som diffade mellan vad som var annonserat på hyllkanten och vad vattenmelonen faktiskt kostade när vi kom till kassan.

Idag var det dags igen. Jag och hemulen åt lunch på Villa Belparc och trots att vi väntade kvar vid bordet både länge och väl efter att diskplockaren varit och hämtat våra tallrikar samt kastade menande blickar mot servitören så syntes inte ett spår till av glasspinnen som enligt menyn ingick i priset på alla barnportioner. Till slut gick vi fram till baren för att fråga efter den och fick då till svar att vi kunde hämta den i glasskiosken en bit bort. Redan här började jag lacka ur men lyckades med nöd och näppe motstå frestelsen att be barpersonen masa sig iväg dit och hämta den åt oss.

Efter att ha väntat ut en velig familj som skulle välja kulglass blev det äntligen vår tur. Om en med "vår tur" menar att personen som jobbade i glasskiosken bara skulle "springa iväg snabbt och fixa något först". Ytterligare några minuters väntan senare dök en misstänkt ung och civilklädd person upp i luckan – säkert sommarjobbare – och upplyste oss om att de bara hade kulglass i kiosen, inga gratispinnar. Men om vi gick in i själva villan så skulle de kunna hjälpa oss där.

Sagt och gjort. Vi travade in i huset och möttes av en skylt som upplyste om att alla beställningar togs emot i baren på uteserveringen. *pulserande tinningar* Jag låtsades inte ha sett skylten och började leta efter en klocka att ringa i eller något annat att väsnas med. Men icke. Ett par gånger fick jag ögonkontakt med någon genom det runda lilla fönstret i köksdörren men ingen respons förrän hen till slut var tvungen att komma ut av någon annan anledning och jag lyckades haffa hen.

"Pinnglass till barnmenyn? Nu förstår jag inte riktigt. Du får gå ut och fråga i baren." Millisekunden innan jag hann gå falling down på hen dök dock den första glasskioskpersonen upp på väg tillbaks till sin post och tog över vårt ärende. Och plötsligt fanns den utlovade pinnen både i baren inne och i glasskiosken på utsidan. Se där! Det var väl inte så svårt?

Men, tänker ni kanske nu, en glasspinne är väl inget att bråka om! Nej, och hör sen Villa Belparc!

Jobbar lite på sin usp

"Jag gör en egen sorts glass. Vill ni ha receptet så är det bara att gå in på min web!"

Kunde hon krypa in under mitt skinn så hade hon gjort det

Någon av mina trogna läsare kanske minns livmodertröjan. Den är vid det här laget både död och begraven, men misströsta ej – den har fått en efterföljare. Låt mig presentera… *trumvirvel* Wait for it… *jättelång trumvirvel* livmoderlinnet! Hepp!

Ps. Jag "älskar" skärpan och kontrasterna i bilder tagna med iphonens andrakamera!

Gränslösheten

En person från min arbetsplats har börjat följa mig på instagram. Jag är inte helt bekväm med situationen men antar att jag får skylla mig själv som inte trivs med att vara anonym på nätet. Nu har jag hursomhelst plockat bort länken till min blogg därifrån och jag hoppas att det ska räcka för att jag ska slippa stå till svars på jobbet för det jag skriver här. Eller så byter jag jobb.

Hälsningar från Världskulturmuseet

Tips från coachen: ta inte med fulkulturella barn på Secret Love. För det första kostar det hundra spänn att gå in (för vuxna alltså, personer upp till 19 bast går in gratis), vilket jag tycker är i dyraste laget – men det beror mer på att jag är bortskämd med rejält subventionerade kulturupplevelser än på att utställningen i sig inte skulle vara värd den slanten. Nu betalade jag förvisso bara 30 riksdaler eftersom jag har både årskort (reducerat pris: 60 kr) och West Pride-armband (finns att hämta gratis vid informationen i Nordstan och ger 50% rabatt) men jag var ändå inte sugen på att bara hasta förbi de 150(!) verken.

Mitt barn däremot lever efter devisen att fort är synomymt med bra och vi klarade således av hela bottenvåningen på i runda slängar fem minuter. Inte mycket tid för reflektion alltså, utom då hon stannade upp för att fråga varför två män var nakenfisar tillsammans på en toalett. Överrumplad av frågan svarade jag att jag inte riktigt visste istället för att ta tillfället i akt att prata om blommor och bin. Noll poäng till mig! Sen hängde vi i "lekrummet" i ett par timmar – fy fan, vilken curlingmorsa jag är – innan vi gick och lekte i purikuraautomaten i entrén på vägen hem.

Jobba, jobba, jo-o-bba!

V a r j e  gång jag ska skriva mitt namn på mobilens minitangentbord skriver jag Jobba istället för Jonna. Varje gång. Minst ett par–tre gånger. Kanske borde jag helt enkelt byta namn. Kanske borde också ordet "kul" byta namn till "kuk" eftersom jag varit på vippen att bemöta samtliga föräldrar som hört av sig för att tacka ja till hemulens kalasinbjudningar så.

Tidsuppfattning

Med "idag" menar jag förstås "igår" och "imorgon" ska alltså översättas till "idag". Så dumt det blev när förra inlägget hamnade på fel sida om midnatt!

Snart utflugen

Jaha, idag har jag lämnat en fyraåring på förskolan för sista gången. I natt klockan 03:22 har det gått fem år sedan jag träffade henne för första gången och imorgon bitti är det en femåring jag hjälper att packa med sig glass och jordgubbar att bjuda kamraterna på.

Var har tiden tagit vägen? Det känns som att det var igår jag skrev det här.

Vem fucking var'e?

Ok, tre (3) personer bland de numera relativt få bloggar jag följer har på mycket kort tid bloggat om att de ätit pico de gallo. Jag har två frågor:

1. Är det sjukt jävla gott?
2. Vem var det som satte igång den här hajpen?

Let them eat cake

Et voilà! Tack för alla tips om fyllningar och toppings, såhär blev resultatet. Om någon är intresserad så följer nedan en ungefärlig beskrivning på hur/med vad jag mättade/avskräckte 20 personer, varav en engelsman och sex barn:

Ovo-vegetarisk smörgåstårta x 2

2 limpor/kubbar Östras Bondbröd, skurna till vardera tre bottnar (jag kapade ytan på toppen)
1–2 dl majonnäs att stryka tunt mellan lagren samt utanpå

Fyllning 1
Rör ihop:
4 mosade avocado
½ dl pressad citron
1 dl majonnäs
½–1 dl hackad gräslök
salt
peppar

Fyllning 2
Mixa:
400 g kokta kikärtor
50 g soltorkade tomater
2 vitlöksklyftor
½ dl pressad citron
½ dl vatten
½ dl olivolja
½–1 dl persilja

Topping
½ tunt skivad gurka
6 stora salladsblad
1 tunt skivad citron
6 klyftade hårdkokta ägg
½ burk svart tångkaviar
24 urkärnade oliver
24 babyplommontomater
12 physalis
6 rädisor
½ grön spetspaprika

Lista 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1

OMG! @aversioner aka #blogghen läser den här gamla trasbloggen! Så starstruck just nu! Jag firar genom att härmas på inlägget där det uppdagades. Ok, hey ho let's go!

10 saker jag tycker om
Röda naglar
Podradio
Umgås i grupp med rödingslynor och andra rabiata feminister
Ölbrännboll (vanlig brännboll och öl var för sig funkar också)
Ost
Chips
Tropisk natt
Sovmorgon
Mitt hem
Och så såklart min lilla familj

9 saker jag tycker mindre om
När de som står mig nära dör
Vad kapitalismen gör med människor
Genusbacklashen som fullkomligt rasar i min generation
Margarin
Min pappa
Putsa fönster
Fylla
Pilgrimsmussla – fiskbullar är både billigare och godare
Allt som har med kräks att göra

8 bloggar jag läser
Amma vidare
Amningsbloggen
Familjebegrepp
Diagnos: jävligt förbannad
Din morsa
Nanna Johansson
Vilda barn
Tuffast av alla

7 saker jag vill göra i framtiden
(Här läste jag först "på fritiden" och började i huvudet formulera en cynisk text om att fritid är sånt som tonåringar har.)
Gå på dejt med min man
Bli med trädgård
Sluta lönearbeta
Börja volontärarbeta
Skriva
Handarbeta
Lära mig finska/meänkieli

6 saker jag är rädd för
Hur de stereotypa normer och roller som redan börjat prackas på mitt barn ska komma att prägla hennes liv
Bli gravid
Köra bil
Åka nattvagn
Paddnacke
Peak oil (skräckblandad förtjusning)

5 platser jag tycker om att vara på
Hemma!
Hos min mormor och morfar i Kalix Bredvik – sova i sjöbodan, meta abborre, äta palt…
Vid badvatten
Bibliotek
Stall

4 ord som beskriver mig
Snäll – tro't eller ej men det är något jag ofta får höra att jag är! Har inte riktigt bestämt än om jag är helt bekväm med det.
Allmänbildad
Sansad
Nervös

3 saker jag ser fram emot
Femårskalas för min unge imorgon
Sommaren (sådär, då var den jinxad också)
Att se min unge växa upp

2 bra filmer
Goodbye Lenin!
Jackie Brown

1 bra låt
Här måste jag såklart vara ostig och dra till med "vår låt":
Lou Reed – Perfect Day

Men de blev ju spröda iallafall, så att…

FUCKING JÄVLA KUKKAKOR! NI KAN BRINNA I HELVETET MEDAN JAG SERVERAR KÖPEKAKOR PÅ KALASET!

Hit me!

Nu vill jag ha era bästa tips på lakto-ovo-vegetariska smörgåstårtsfyllningar och -toppings. Jag har redan några uppslag men det skadar ju inte att tänka utanför lådan någon gång emellanåt. Och en grej till; när jag googlar så är det ingen ände på hel- och halvfabrikaten och E-numren. Om era tips inte innehåller sånt crap så blir jag mycket glad och nöjd. Tack på förhand, puss och kram!

Kvinna, vet din plats!

Nej, det stämmer. Jag har inte bloggat om Du kan amma här/Amning Gangnam Style och mordhoten. Egentligen hade jag inte tänkt göra det heller men uppenbarligen kunde jag inte låta bli. Jag ska åtminstone försöka att inte bli alltför långrandig. Det mesta har väl ändå redan sagts.

Vansinnet i att uttrycka att barn förtjänar att dö på grund av att deras föräldrar spelat in en plojig youtube-video där bröst som inte är ämnade för Den Manliga Blicken™ kan skymtas talar ju egentligen för sig självt. Eller borde iallafall göra det. Men tydligen har vi alltför länge varit så upptagna med att tala om för varandra vilka som är/inte är riktiga feminister och vad som definierar sådana att vi glömt bort att vi har en kamp att föra.

Under tiden har ett samhällsklimat smugit sig på där amning ses som äckligt och i vägen och ett hot mot jämställdheten, där polisen väljer att inte inleda förundersökning vid hatbrott – eftersom det trots att det med lätthet går att spåra ip-adresserna till de personer som hotat ju "inte med säkerhet går att bevisa vem som suttit vid tangentbordet", ett problem som inte verkar föreligga då det gäller att lagföra personer som fildelat illegalt – och där etikettexpert Magdalena Ribbing med anledning av dödshoten bjuds in att diskutera det (o)lämpliga i att amma offentligt. En rimligare frågeställning tycker jag vore ifall det är lämpligt att mordhota dem som ammar utanför hemmet. (Svar: Nej, det är sjukt jävla ohyfsat.)

Jag står alltså fast vid att amning i allmänhet och rätten att amma var och när som helst är en av vår tids viktiga feministiska frågor och att det är ett allvarligt hot mot jämställdheten att ammande kvinnor förhindras att delta i samhällslivet genom att förpassas till hemmet. Ifall nu någon undrade.

Jaja, jag vet att det inte är min fest

Hemulen har redan fått sin första och kanske en av de bästa födelsedagspresenterna för i år; två veckor West Pride som drar igång dagen före hennes femårsdag. Fantastiskt bra tajmat!

Hon är för all del nöjd bara hon får vifta med en regnbågsflagga och gå i paraden och det är väl jag också egentligen. Men. Gammal och sur som jag är måste jag ändå påpeka att det ser lite tunt ut på barn-/familjefronten. Eller så är det bara jag som har lite svårt att hitta i programmet. Kan jag få det i pappersform?

Att banta en katt

Jag äter. Katten blänger fördömande på mig.

Jag bajsar. Katten blänger fördömande på mig.

Jag tar en dusch. Katten blänger fördömande på mig.

Jag tar igen mig på soffan. Katten blänger fördömande på mig.

Jag går i riktning mot köket. Katten skrikjamar och springer i sicksack framför mina fötter så att jag ramlar över honom. Blänger sedan fördömande på mig.

Min oförstörda lilla enklav, mitt i reklamland

"Mamma, har jag gula tänder?"
"Nej, de är vita."
"Då ska jag dricka mycket te så de blir lika gula som dina!"

Älskade lilla barn som ännu inte börjat kolla på Top Model och läsa glansiga magasin, för dig är fortfarande gula tänder, såna som vanliga vuxna människor har, normen. Det här minnet ska jag spara och plocka fram när det känns som att du håller på att uppslukas av det jävla samhället med sina sjuka ideal.

BB off topic

Den stora grejen senaste dagarna i sociala medier har ju varit "hermafroditomklädningsrummet" (läs: det könsneutrala omklädningsrummet) på Södra Latin. Jag vill förstås inte missa ett tillfälle att näthata men orkar inte ta hen-debatten just nu. Däremot har jag lite funderingar kring Blondinbellas krönika i Hem & Hyra som jag läste medan jag morgonbajsade samma dag som omklädningsrumsdebaclet drog igång.

6000 i hyra för två gymnasiestudenter? Tre lax var. Barn-/studiebidrag = 1050 kronor i månaden. Det innebär att Isabella och hennes vän var tvungna att extraknäcka ihop tvåtusen var. Och då täcker det alltså ändå bara hyran. Övriga räkningar? Mat? Hygien? Kläder? Fickpengar?

Det står visserligen inte uttryckligen i texten att de inte fick hjälp av sina föräldrar eller någon annan med finansieringen av det här lilla flytta hemifrån-äventyret men det råder ingen tvekan om att det är andemeningen, att hon stått på egna ben hela tiden.

Jag är skeptisk. Men vad vet jag? Det är ju inte jag som är i färd med att ge ut en bok med ekonomitips riktade till ungdomar. Jag är ju bara en vuxen människa som får panik av blotta tanken på en hyra på sex tusen spänn.

Om du inte redan läst tillräckligt om anknytning

Vi har fakta om hjärnans känsliga utveckling och anknytningens betydelse för barn under tre år. Vi vet att höga ljud är stressande och att stresspåslag under längre perioder inte är hälsosamt. Om vi en liten kort stund struntar i de viktiga sakerna som Sveriges ekonomi, kvinnors självständighet, att förskolan är vår heliga ko och att ingen vill lägga skuld eller mera krav på föräldrar utan bara tänker på barnens grundläggande behov och hur de påverkas i ett länge perspektiv, för de blir strax tonåringar och vuxna.

Har du mot förmodan en stund över, kanske går det ändå bara skit på tv ikväll eller så, så tycker jag att du ska lägga några minuter på att läsa Ulla Granqvists lördagskrönika i Östersundsposten om hur de små barnen har det i förskolan. Det är värt att stanna upp ibland och fundera över vad vi håller på med.

Kom alla mina små kycklingar!

Wow, vilken uppslutning på min bokcirkelefterlysning häromdagen! Och jag som var lite rädd att ingen skulle nappa. Nu tycker jag att vi gör så här: ni mailar mig på jonna punkt dignelius snabel-a gmail punkt com, sen skickar jag en lista på allas mailadresser till hele gänget och så diskuterar vi oss gemensamt fram till vad vi ska läsa samt när, var och hur vi ses. Ok?

Cirkulera mera

På senare tid har jag känt ett allt mer skriande behov av att vara med i en bokcirkel. Jag tänker mig att vi läser böcker som är bra men inte jättetjocka eller med allt för långa kapitel och att vi träffas hemma hos någon (obs, inte hos mig eftersom det inte går att vara ifred här!) eller i nödfall café-/barmiljö med dämpad belysning och rimlig ljudnivå. Vi dricker te och/eller vin, kanske äter vi ost också. Vilka är på?

Radiak – vad är det? Hur skyddar du dig? (1962)

Kvinnor sökes till fotoutställning och fotobok om bröst och amning

Under projekttiden för ”Amningskurs för blivande föräldrar” har det blivit tydligt hur osynliga de vanliga brösten är i det offentliga rummet. Sedan toplesseran på 70-talet tog slut har brösten förpassats till anonymitet bakom bygelbehåar, tröjor, blusar, jackor och handdukar och filtar för de som ammar. Ett problem med det är att det även påverkar amningsfrekvensen när brösten blir osynliga. När de enda bröst som syns är bronserade, uppumpade och retuscherade H&M-bröst på gigantiska reklampelare är risken stor att vi tror att det är så kvinnobröst ser ut. Eller än värre: Att det är så de ska se ut medan brösten i själva verket finns i en stor variation och formrikedom!

Blivande och nyblivna föräldrar, liksom unga flickor och pojkar, behöver förebilder och synintryck som förmedlar en sann bild av bröst och amning. Vi har därför beslutat oss för att göra en fotoutställning och fotobok om bröst och amning. Nu söker vi kvinnor att fotografera. Vi vill illustrera en mångfald av bröst och ammande kvinnor i olika åldrar.

Fotografierna kommer att presenteras med ansikte och förnamn, det vill säga inte anonymt. Vi kommer även att inbjuda de fotograferade att delta i vernissagen.

Vi söker kvinnor i alla former och åldrar och med olika etnicitet.

Och gärna kvinnor som:
· gjort bröstförstoring eller bröstreduktion
· bröstcanceropererats
· ammat länge
· inte ammat alls

Dessutom kvinnor som ammar i alla varianter inklusive:
· tvillingar
· adoptivbarn
· för tidigt födda barn
· stora barn
· ammar sin systers/dotters/väninnas barn

Vill du veta mer kontakta fotograf Elisabeth Ubbe: 073 600 32 29, eubbe@hotmail.com eller Anouk Jolin, projektledare för ”Amningskurs för blivande föräldrar” 0727 31 37 39, anouk.jolin@sensus.se

"Jag vill vara ensam med honom en stund"

Det kändes fint att han fick möta den sista vilan i en solstrimma. Lilla gubben.

Leffe

Denna påskhelg. Så välbehövlig. Våren må vara sen och tveksam, men vad gör väl det när jag har fått två rejäla sovmorgnar och tid att umgås relativt kravlöst med min lilla familj? Och dra mig på trissor, jag tror bannemig att jag fått i mig lite D-vitamin också. Varför har inte alla helger fyra dagar?

Igår eftermiddag gick vi en sväng till Plikta. Det var kul. Om en med kul menar att ungefär tiotusen andra personer fått samma briljanta idé och att det därför var kö till alla rutschkanor och gungor och klätterställningar. Det var knappt så hemulen brydde sig om att argumentera emot när vi föreslog att vi skulle gå vidare och tur var väl det.

I utkanten av Slottsskogen hittade jag och pappan en läig plats där vi åt medhavda pizzarester och alldeles intill fanns en folktom liten lekplats där barnet sysselsatte sig själv en lång stund. Ibland är allt som krävs att få sitta i en solstrimma och swipa lite och småprata med sin livskamrat.

Till sist hamnade vi (som vanligt) på lekplatsen vid Zenit. Egentligen är jag inte alls så förtjust i lekplatser men om jag under pistolhot tvingades välja en favorit häromkring så skulle det nog bli den. Där finns lagom mycket lekredskap och bortsett från en labyrint som vår avkomma älskar att bli jagad i krävs det förhållandevis liten arbetsinsats från föräldrarnas sida. Dessutom finns som sagt Kafé Zenit alldeles intill, såpass nära att en med lite större barn kan sitta på deras uteservering och bara slänga ett getöga åt lekplatsen till med jämna mellanrum.

Obs, meddelande till eventuella pedofiler och kidnappade som läser detta: naturligtvis kollar jag skitnoga hela tiden, dessutom springer jag grymt snabbt samt har en fjäderbatong i handväskan.

På grund av sommartidsrelaterad tidsförvirring blev det någon slags middagskvällsmatshybrid vid åtta på kvällen två dagar i rad, till på köpet pizza (obs, hemmagjord) ena dagen och korv (obs, inte hemmagjord) dagen därpå. Ingen verkar dock ha tagit skada av det. Kanske borde jag sänka ribban lite oftare.

Vider

När hemulbarnet med stor inlevelse och uppspärrade ögon berättar om hur en fröken på hennes förskola "tappat" ett par av sina fiiina glittriga naglar under en utflykt till skogen så blir jag tyvärr tvungen att fejka engagemang eftersom jag hur jag än försöker (ok, jag tänker inte försöka jättemycket) inte lyckas uppbåda något äkta. Kanske är jag bara bitter över att jag på grund av mitt val av yrke aldrig själv får ha spejsade klor, kanske tycker jag bara att det i största allmänhet är ohygieniskt att ha flera centimeter långa naglar när en byter blöjor på och tröstar och snyter barn mest hela dagarna.

April april!

Klockan är 09:46. "Egentligen 08:46". Barnet har redan hunnit med tre lur av varierande kvalitet, eller ja, ska jag vara helt ärlig så var väl inget av dem särskilt trovärdigt:

1. "Pappa, varför har den där tavlan fått en randig svans?"
2. "Mamma, det kryper en vandringsspindel på väggen bakom dig."
3. "Usch, nu satte du dig på ett mosat äpple!"

Det kan bli en lång och spännande dag det här.

Sånt här missar ni som inte hänger på twitter

Kom plötsligt att tänka på min styvpappas rage då jag tvättat en vojlock i tvättmaskinen och han ovetandes kört en maskin underkläder efter.

Det gick liksom inte att mötas i den diskussionen. Jag ba: "Ok" och gick ut i stallet.

(Obs, var ca fjorton år. Hade inte gjort om det idag.)

(Eller…?)

Han var nog nästan argare då än den gången jag kört sex par jeans i samma maskin så motorn brunnit.

Tro det eller ej, nuförtiden hamnar jag nästan aldrig i tvättrelaterade bråk. Learning by doing kallas det.

Bara en vecka kvar till lön, kämpa!

Någon mer än jag som är nyfiken på hur svenska inkomster är fördelade? Ligger vi lika långt från "idealet" och gissar vi lika fel som amerikanerna?

Som vi alla älskar att läsa om andras drömmar på nätet!

Äntligen en chans att maratonsova! Då vaknar jag halv nio. Utsövd. Eller åtminstone så pigg en nu blir med huvudet fullt av snor och ögonen igenmurade av något slags klet. Men inte nog med det, för första gången på jag vet inte hur länge kommer jag ihåg vad jag drömt också. Spännande! Ska jag berätta? Klart jag ska!

Min man har varit hos min ursprungsfamilj(?!) i Tranemo(?!) över helgen. Jag kommer för att hämta honom. (Något barn figurerar inte alls i den här drömmen.) Han luktar alkis, vilket jag såklart häcklar honom för och han svarar då att "det är inte det värsta".

Det visar sig att han har varit ute och rullat hatt och efter stängning stannat till vid en pannkakskiosk(?!) där han träffat någon som han sedan följt med hem och bedrivit otukt med. Nu är han sådär tröttsamt självömkande som bara jordens alla representanter för patriarkatet kan vara, typ "Förlåt förlåt förlåt, MEN även om det är jag som gjort nåt jävligt dumtså är det egentligen mer synd om mig som har dåligt samvete än om dig som är ihop med en idiot. Du är inte heller alltid helt perfekt!" Konstruktivt. Tyvärr missade jag den rafflande upplösningen eftersom det var då jag vaknade.

Om jag någon gång blir bedragen på riktigt så hoppas jag verkligen att han sköter det hela med mer finess. Ska jag vara helt ärlig så hoppas jag att jag slipper få reda på det alls. Förutsatt att det är en engångsföreteelse och inte ett parallellt förhållande med massa känslor och skit inblandat, samt att han sett till att skydda sig. Skulle risk föreligga att han smittat ner mig med något så hade jag dräpt honom på fläcken.

Men varför i all världen drömmer jag det här nu? Sånt här hör väl den nyförälskade fasen till? Nog för att jag känt av att våren är i antågande men vi har ju för guds skull varit ihop i tio år!

Lugna ner er ett par hekto, ok?

Hörrni, jag noterar att ni är många som hakat på den här blogg100-grejen. Det är förstås trevligt med bloggar som det är lite liv i, men jäklar vad jag har att läsa igen just nu!

DU kan följa skolans matsedel

"Vad åt ni till lunch på förskolan idag?"
"Äpple."
"Till lunch?"
"Mmm, minns inte. Nåt äckligt."

På jobbet är det meningen att vi ska följa samma matsedel som skolan, för att underlätta för familjer som har barn i både förskola och skola. Så att barnen inte råkar få samma mat två gånger samma dag. Eller nåt. Vet inte om jag tycker det är ett särskilt stort problem.

Hellre godtrogen än missunnsam

I torsdags var det precis tre år sedan min mamma dog och förutom alla de känslor som obviously vällde upp blev jag påmind om något jag till och från gått och funderat på nästan lika länge.

"Se nu till att du inte blir lurad på arvet!" var något av det första jag fick höra. Inte av en utan av flera personer. "I all välmening" förstås. Till en början tänkte jag en hel del på det och kände mig ganska stressad inför bouppteckningen, men ju längre tiden går känner jag mer och mer att jag faktiskt skiter i de där pengarna – eller snarare att jag inte vill vara den som startar ett bråk om pengar som det finns en viss risk att jag blir blåst på om flera årtionden.

Min mamma hade en bil, ett gammalt missionshus som hon höll på att renovera för kunna att använda som ateljé och verkstad och lite sparade pengar, till pension och så. Knappt 70 000 kronor blev min andel. De har kommit väl till pass under de här åren; jag fick råd att köpa en cykel, gå till tandläkaren och ta katterna till veterinären – utan att noja över kostnaden – och bjuda man och barn på en resa till Stockholm senare i vår. Men jag hade nog överlevt utan dem också.

Sen var det förstås gården. Den borde jag såklart krävt att min styvpappa skulle sälja av så att jag kunde få ut min andel på en gång. För "tänk om han träffar en ny kvinna!"

Ja, tänk om.

Jag valde att avstå min del så att min styvpappa slapp gå från hus och hem för att köpa ut mig och han skrev i gengäld in i sitt testamente att jag kommer ärva honom på samma villkor som mina (halv)syskon. Tror jag. Jag har inte sett det med egna ögon, så jag förstås inga garantier för att han inte ändrat sig och istället testamenterar rubbet till Riddarhuset.

Men jag tror faktiskt jag skulle överleva det också. Jag har redan överlevt det värsta.

Hur mycket mindre och smidigare var folk förr?

Det här är vårt kök, eller ja, åtminstone halva. Den halvan som inte är en smal gång mellan spis/diskbänk, arbetsbänk och städskåp/kylskåp/skafferi. (Ja, kortet är taget runt första advent men skit i det nu.) Ser ni hur litet det är? Hur en familj med tre barn kunnat bo här före oss övergår mitt förstånd. Åt de i skift?

En annan grej som övergår mitt förstånd är hur vi lyckats slita mer på parkett och bänkskivor och dylikt sedan vi flyttade in hösten 2008 än vad ovan nämnda familj som bodde här 1961-2008 någonsin gjorde. Ok, vissa av dem kanske blev vuxna och flyttade hemifrån, men ändå! Hur är det möjligt?

Kom och köp!

Det här får ni inte missa! Och det säger jag inte bara för att jag hoppas bli av med vår gamla paraplysulky, vast amounts of kläder samt nästan en hel kasse spel och pussel, utan också för att jag av erfarenhet vet att det brukar vara mycket bra grejer som säljs till förmånligt pris.

Guldkant

Den här dagen arkiverar jag som en av de bra. Lön på kontot och paket i brevlådan.

Rapport från en sjukbädd

Om jag kisar ser vätskeersättningen nästan ut som Gin och tonic. Alltså låter jag bli; GT är något av det äckligaste jag vet.

Produktiviteten fullkomligt stänker omkring mig

Oj, vad jag skriver. Det bara rasslar bland tangenterna när mina fingrar dansar fram och oj, så fylligt protokollet blir. Ett helt stycke har jag skrivit! Oj, oj, oj! Och hoppan hejsan, så intressant twitter och instagram och till och med den sovande katten bredvid mig är just nu!

Finn minst ett fel

Vad är det med Tradera som får helt vanliga småbarnsföräldrar att helt mista vett och sans? Vem köper en begagnad Lindex-tröja för 155 spänn (plus 24 kronor till i frakt)?! Särskilt som samma tröja finns att köpa ny för 57:50 pix (inklusive expeditionsavgift). Hörrni, sluta vansinnesbuda!

Liten lista över saker jag kommer göra ikväll:

~ Dricka Ubuntu-cola.
~ Äta orättvisemärkt choklad.
~ Gå och lägga mig för sent (efter 22:00).

Liten lista över saker jag inte kommer göra ikväll:

~ Skriva protokoll över mötet med ohyragruppen.
~ Öppna brevet från Försäkringskassan.
~ Fylla i VAB-blanketten som troligtvis ligger däri.
~ Blogga om förlossningsskador.

Äh, "svara" eller "svara alla", what's the difference?

Här sitter jag i godan ro och svarar på ett mail när jag plötsligt drabbas av en skamsköljningsflashback utan dess like. Nuförtiden är jag extremt noga med att kolla i mottagarraden innan jag postar någonting, hur harmlöst meddelandet än må vara. Det har jag lärt mig den hårda vägen. (Men ändå händer det såklart på grund av amningshjärna och demenstendenser att det blir fel.)

När jag gick journalistutbildningen skickade en medstudent ut ett massmail till alla på institutionen där hen sökte tips på någon att intervjua till en artikel av lite känslig karaktär. Jag insåg direkt när det plingade till i inkorgen (eller rättare sagt direkt när jag hade tillgång till en dator med internetuppkoppling och passade på att logga in på mitt mailkonto, då det här utspelade sig i en tid före smartphones) att jag hade det perfekta intervjuoffret i min bekantskapskrets. Eftersom det brann lite i knutarna skickade jag snabbt som attan ett svar där jag eventuellt var lite väl generös med både personuppgifter och detaljer. Till alla på institutionen.

Åh, fy fan vad jobbigt. *profylaxandas* Tror jag måste lägga mig ner med en fuktig trasa över pannan och bli matad med chips en stund.

Radhusbiff

Ett par enkätfrågor till er vars barn inte är vegetarianer (eller av annan anledning inte äter gris och/eller blodmat):
1. På en skala från "blä" till "favoriträtt", var hamnar blodpudding?
2. Hur ser demografin ut där ni bor?

Häromdagen var jag på platsträff med en bunt andra förskolekockar i stadsdelen där jag jobbar. Vi tjuvkikade på ett av storkökens matsedlar för våren och någon konstaterade genast att "det där går inte alls hem hos barnen på mitt jobb!". Jag har serverat blodpudding ett par gånger och gjort samma erfarenhet. Särskilt i kombination med potatisbullar är det tydligen så främmande att jag var på vippen att drunkna i tsunamin av frågor och kommentarer som vällde över mig (både från barn och pedagoger, vilka i stor utsträckning bor i samma område som de jobbar). Hur i all sin dar jag kom på en så tokrolig idé?!

En av de få som inte upprördes var en förskollärare född och uppvuxen i Falköping, själv åt jag blodpudding och potatisbullar i tid och otid när jag gick i grundskolan (i en grannkommun till ovan nämnda köping), vi äter det hemma emellanåt och min unge äter det lätt var fjärde till sjätte vecka på förskolan. Där är det till råga på allt, hör och häpna, barnens favoriträtt och ingen tycker att det är något konstigt. Sträcka mellan mitt hem och min arbetsplats: knappt 7 km. Skillnad i årsmedelinkomst: 60 000 kronor (2008)*.

För övrigt var det en femåring som undrade om hen kunde få prosciutto på sin pizza igår. (Ja, vi bakar pizza till barnen ett par gånger om året. Nej, de blir inte felnärda och dör för det.) Jag skulle gissa att majoriteten av femåringarna häromkring inte ens vet prosciutto är. Stavningskontrollen vet för övrigt inte heller. Den föreslår att jag ändrar till "prostitution".

Det här med klass och mat är rätt intressant tycker jag. Tänk om göteborgare i alla stadsdelar (och såklart också alla ni andra) ville dela med sig av sina barns åsikter om blodpudding!

*Värt att nämna är dock att både stadsdelen där jag bor och stadsdelen där jag jobbar placerar sig någorlunda i mittfåran. Årsmedelinkomsten mellan Bergsjön och Älvsborg diffade 2008 på i snitt 270 000 spänn. Källa: Göteborgssamhällets utveckling – samhällsanalys ur ett göteborgsperspektiv. Ja, Göteborg är en rätt segregerad stad.

Ingen ordning på allting

Men vad nu? Hur är det möjligt? Inte en jävla aning, jag har ju "känt" henne länge via twitter och kommentarsfältet på min egen och andra tuffa internetmorsors bloggar. Jag måste alltså vara helt jävla tappad bakom en vagn som har lyckats missa Sandras Familjebegrepp tills precis nu!

"Karriären"

Redan/först vid trettio års ålder har jag insett att alla jobb är tråkiga. (Det finns säkert grader av helvetet men nej, jag tror inte ens att de som jobbar som typ sängprovare och chipsprovsmakare trivs så jävla bra att de fortsatt jobba om de vunnit en miljard. Visst, go ahead, kalla mig bitter.) Så att... Ja, det är väl bara att bita tag i det sura äpplet och hänga kvar de trettiofem åren jag har kvar till pension.

Någon kanske minns det där om ekologiskt kött i höstas? Det var ju för all del en ljuspunkt i och med att det innebar att vi inte bara blev extra motiverade att servera bättre kött utan också att det blev fler vegetariska dagar för att väga upp ekonomiskt. Men säg den lycka som varar för evigt.

Från pedagogernas sida har det varit ett jävla gnäll. De "håller sig inte mätta", vilket ju inte är så konstigt om en "inte tycker om bönor och linser" (eller "skalbaggar" som en av dem tutat i barnen att det är), men barnen äter och maten får bra betyg i brukarenkäten – strax över åtta på en skala från ett till tio. Egentligen bryr jag mig väl inte heller så mycket om påhopp som "kan du förklara för mig varför vi ibland får vegetarisk mat tre gånger på en vecka?!" men det är ändå rätt tröttsamt i längden att gång på gång förklara att det är för barnen vi lagar mat och att det är fritt fram att ta med sig en lunchlåda för den som inte vill äta pedagogisk lunch.

Snart börjar dessutom önskemålen trilla in inför bikinisäsongen. Giv mig styrka.

Nytt från och med nyår är för övrigt är att vi som jobbar i köket inte längre äter gratis på jobbet. Plötsligt känns min lön på 20700 kronor (om jag skulle råka komma upp i heltid någon gång that is) bra mycket futtigare. Dessutom är det lite av ett antiklimax att planera menyer, göra beställningar och laga maten för att sedan inte vara med och bedöma slutresultatet. Nog för att jag är grym på att laga mat, men inte så jävla grym att det är värt en femtiolapp om dagen i löneavdrag. Jo, naturligtvis provsmakar vi medan vi lagar, men nej, det ger inte samma uppfattning som att sätta sig ner med en tallrik och känna efter hur de olika komponenterna funkar ihop.

Och till sist det "bästa" av allt: vad innebär det att allt kött som serveras ska vara ekologiskt? Ja, inte att allt kött som serveras faktiskt ska vara ekologiskt iallafall. Häromdagen hade vi APT med vår nya chef, där vi bland annat diskuterade en annan ny giv: att samtliga av stadsdelens skol- och förskolekök ska utgå från samma huvudkomponent, "så det inte blir så rörigt för de familjer som har flera barn i olika förskolor och skolor". Någon påpekade då att det blir ganska mycket kyckling på vårens matsedlar och att det inte finns upphandlat någon ekologisk sådan. Himla tur då att fågel "inte är kött"! Samma med charkprodukter, alltså allt köttpålägg samt korv. Hittills har vi kunnat komma runt problemet genom att helt enkelt inte planera in rätter som vi inte hittar ekologisk köttråvara till, men alltså inte nu längre.

Annars då? Jovars, huvudet upp och fötterna ner.

My uterus, my opinion

"Och när kommer tvåan då?" "Men börjar det inte bli dags för ett syskon?" "Känner hon sig inte ensam?" "Barn behöver någon att dela glädje och sorg med!" Vet ni vad, jag börjar bli rätt trött på de där pikarna.

För några dagar sedan hade jag en abort bokad och klar. Mentalt. Sen fick jag  ä n t l i g e n  mens, fyra dagar senare än väntat. Klang och jubel! Det, samt det faktum att jag har laglig rätt och ekonomisk möjlighet att själv välja hur många barn jag vill eller inte vill ha, tänker jag fira med att donera en slant till Women on waves när lönen kommer.

Jag ska aldrig mer dricka gå och lägga mig sent

Ok, då är det officiellt. Det är med sorg i hjärtat jag härmed meddelar att jag har gått och blivit för gammal för sånt här. Med "sånt här" menar jag gå ut på lokal med mina bästa pojkvänner, äta en rejäl burgare, dricka fyra varken jättestora eller jättestarka öl och åka hem innan det blir nattrafik.

Eller så är det bara att kliva upp före fan (vid sextiden) morgonen därpå och sen åka till Plikta jag vuxit ifrån. Såna som jag tycker det är mer lagom tempo att sitta vid ett fönster och titta på småfåglar som äter talgboll i äppelträdet utanför. Kanske dricka ett litet glas sherry och kissa ner fåtöljen också.

(Jag har tydligen också blivit för gammal för att se en hel biofilm utan att bli akut kissnödig och behöva mackla mig ut till toaletten mitt i. Det vet jag eftersom jag försökte mig på det medan jag väntade på att resten av sällskapet skulle sluta jobbet.)

"Bloggar du? Jag kommer och hjälper dig!"

Bakfylletips

Universeum tisdag 1 januari 2013, mina vänner. I princip helt folktomt. Näst efter att gå på Liseberg i spöregn är att besöka Universeum en klassisk bakfylledag mitt bästa få-valuta-för-pengarna-på-snordyrt-familjenöjeställe-tips.

Ska jag vara helt ärlig så dök det faktiskt upp några fler familjer framåt dagen. Nere till höger på bilden ser ni till t ex ett annat barn kasta sig in i bild och sätta skräck i apan min unge poserar med. Resultat: ett riv- eller bitsår från dess vilda flykt, men lugn bara lugn. Hon är ännu sig själv, har varken fått superkrafter eller ebola. Barnet alltså, apans hälsostatus vet jag inget om.

Länkhysteri

 

Maria och Jesus demonsterar vårens amningsmode.

Bild helt skamlöst stulen hos Sagogrynet.

It has finally happened, jag har noll olästa inlägg i min reader! För att fira det bjuder jag på några som jag tyckte mycket om från den senaste månaden. Alla (såklart) på tema amning.

Amningsbloggen – 400 000 besökare! Ännu en anledning att fira. Inlägget länkar till bloggens fem i topp-lista sett till mest lästa inlägg. Ettan är kanske lite otippad.

Amningsbloggen – Formula for disaster En film från Unicef om hur det kan gå när det blir fritt fram för barnmatsföretagen att sprida "information".

Audhumbles sammelsurium – Snart två år – amning och mat, Amma vidare – Vårt första år och Amma vidare – Jag är en långtidsammare Några röster om att amma "lite längre".

Med bebis i Bagis – Bröst Tankar om bröst. Egna och sådär i största allmänhet.

Bonus: Reklam för ersättning hotar amningen Debattartikel i Svenska Dagbladet, signerad Gerd Brandell, Elisabeth Kylberg och Kristin Svensson.

Nu ska jag på kvinnoseparatistisk filmkväll. Troligtvis kommer vi se något som inte klarar bechameltestet. So long suckers!

Eller så byter jag till porslinskatter

Den här, som är min personliga favorit, föll visst bort ur Hemulens bildkavalkad häromdagen. De där katterna och de där gardinerna är en outsinlig källa till glädje och irritation. Glädje för katterna som kan lurpassa på varann bakom dem. Irritation för mig som ideligen måste plocka loss dem då de fastnat. (Nej, fälla in klorna är tydligen inget alternativ när en sitter fast.) En vacker dag, när vi alla minst anar det ska jag göra ett och ryck och köpa samt sätta upp oförstörbara kevlargardiner.

Att ha rätt

Min pappa är intelligent, allmänbildad och vältalig, dessutom trevlig att se på och en social kameleont, när han lägger den sidan till. Vidare har han sedan slutet av 70-talet huvudsakligen försörjt sig på att sälja droger, missbrukat desamma samt alkohol och på fritiden inte dragit sig för att misshandla både de kvinnor levt ihop med och andra som kommit i hans väg.

När min mamma någon gång under vintern 1981/82 tog beslutet att behålla den oplanerade graviditet som uppstått till följd av dekadent studentliv tillsammans med ovan nämnda man, var det i fast övertygelse om att hon skulle komma att ta hand om barnet på egen hand. Med facit i hand kan det uppfattas som inte jättegenomtänkt och kanske rentav lite naivt.

På den här tiden betalades studiemedel fortfarande ut som en klumpsumma vid terminsstart och eftersom mamma i regel inte brukade hinna se röken av de pengarna innan hennes excentriske pojkvän åkt till Danmark och bytt dem mot sin vikt i hasch, samt eftersom varken dessa CSN-pengar eller inkomsterna från hans drogförsäljning genererade någon SGI att tala om, hade hon inte mycket annat val än att försöka lajva någon slags normal familjetillvaro tillsammans med honom. Det gick sådär.

När jag var åtta månader slog polisens piketstyrka efter en tids span in dörren till vår lägenhet. Mig slet de bokstavligen från mammas bröst och placerade i ett akuthem. Mina föräldrar låstes in i varsin cell på häktet. Mamma släpptes efter något dygn, då det stod klart att hon inte varit delaktig, och vi återförenades. Pappa kom och gick under mina första år. Ibland satt han i fängelse, ibland gjorde han det inte. Emellanåt dök han upp och fick oss vräkta eller nöjde sig med att spela ut mamma mot grannarna. Flera år efter att de definitivt separerat kom han fortfarande hem till oss och satte min tuffa feministmamma på plats. En gång då hon öppnade dörren slog han henne med en träsko över tinningen och sparkade henne i magen, bara dagar innan hon födde min lillasyster.

Jag vet inte om han någonsin haft ambitionen att göra ett bättre jobb än sin far och sin farfar, som också var missbrukare. Att det mest "faderliga" och "beskyddande" ögonblicken under min uppväxt var då han nekade sin polare/affärsbekant att röka i bilen hela vägen de 12 milen hem från BB då jag var sex dagar gammal, säger väl en del om på vilken nivå han la ribban för sin föräldrainsats. (Jag syftar dels på det faktum att det ens var en utomstående person med i bilen vid det tillfället, dels vem den personen var och dels att han senare aldrig kommit att övertrumfa denna insats.)

Det var lite bakgrundsfakta. Nu hoppar vi fram en bit.

Vårdnadstvist. Hur många gånger har ni hört någon säga något i stil med att det "alltid döms till mammans fördel"? Har ni fått en krona för varje gång? Är ni i så fall miljonärer? Jag tvivlar på att det är så det går till, men varsågoda att lägga fram fakta (och med "fakta" menar jag fakta och inte något citat av Pär Ström eller liknande) som pekar på motsatsen.

Visst kan jag tänka mig att mammor något oftare får ensam vårdnad, inte just på grund av att de är mammor utan för att de oftare är den förälder som barnet/barnen har starkast anknytning till. Tror ni mig inte så kan ni börja med att ringa upp era pappor och fråga vilka era sista fyra siffror i personnumret är, er vikt och längd vid födseln, hur gamla ni var när ni tog era första steg och vad era lågstadielärare hette. Ställ sedan samma frågor till era mammor och kolla vem som kammar hem flest poäng. Eller gör en rundringning bland vänner och bekanta och be dem berätta hur de sinsemellan delat upp föräldraledighet och vabbande.

Gissa vem som fick ensam vårdnad om mig. Svar: Ingen. Det var en kuggis. Mina föräldrar fick delad vårdnad. Himla tur för mig att jag föddes i barnets århundrade med rätt till en nära och god relation till båda mina föräldrar!

Och som jag haft rätt! Rätt att äta godis och inläggningar istället för lagad mat. Rätt att bli lämnad som pant hemma hos främmande människor. Rätt att bli lämnad ensam att vakta väskor. Rätt att på egen hand och utan pengar få ta mig hem från Köpenhamn. Rätt att få bära kilovis med narkotikaklassade läkemedel genom tullen. Rätt att få lära mig dricka alkohol innan jag ens börjat skolan. Rätt att få bli drogad istället för att få läkarvård. Rätt att få komma hem abstinent och med infekterade skador efter vistelserna hos pappa, varje ledighet och skollov tills jag blev myndig. Rätt att redan som barn sluta söka fysisk närhet, inte våga visa min mamma kärlek* och inte kunna knyta an till mina småsyskon. Rätt att växa upp ständigt rädd och orolig och att i vuxen ålder fortfarande få panik vid ljudet av dörrklockan. Rätt att få kämpa som fan för en normal anknytning till mitt eget barn.

Varför min mamma inte satte stopp för vansinnet? För att om hon inte hade satt mig på tåget eller flyget med en lapp om halsen så hade jag fått skjuts dit av polisen istället. För att den förälder som försöker skydda sitt barn genom att "sabotera" möjligheterna till umgänge mellan barnet och den andra föräldern själv riskerar att bli av med vårdnaden.

"Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?" skriver My Vingren på Feministiskt Perspektiv. Missade ni hennes text Varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor? då den var i ropet så rekommenderar jag att ni läser den nu.

*Sista gången, skulle det visa sig sen, jag träffade mamma innan hon dog tog jag äntligen mod till mig, kramade henne och sa att jag tyckte att hon luktade gott i håret. Sånt som andra gör varje dag i sina familjer hade jag inte vågat på över tjugo år. Vilken jävla tur att jag hann!

Låt mig presentera...

...en bildserie/stilstudie över några mindre estetiska detaljer i vårt hem, signerad Hemulen. Fotona är tagna i ett obevakat ögonblick någon gång under december 2012.

Damn you mobilblogg

Ett inlägg som inte fyller någon särskild funktion. Bara testar lite.

Bokslut 2012

Januari

 

I början av året läste jag fortfarande böcker. De här två rekommenderar jag lika varmt nu som då om någon mot förmodan missat dem.

Sen köpte jag en iphone. Den funkar inte alls lika bra att blogga ifrån som min gamla Nokia gjorde, vilket ni kanske märkt.

Jag lanserade även min egen lilla femminutersmetod.


Februari

En bra sak med att ha en blogg är att den funkar lite som ett tidsdokument. Nu vet jag att det är tio månader sedan katten hjälpte mig att frosta av frysen. Inte konstigt att en mindre glaciär hunnit byggas upp i den alltså, och inte en dag för tidigt att göra om det.

I dagarna har Lady Dahmer dragit igång hashtaggen #hälsohets på twitter. Jag står fast vid vad jag skrev på temat redan den 9 februari i fjol och låter mitt nyårslöfte bli att inte banta eller jiddra om min eller andras vikt under 2013, särskilt inte då min dotter hör mig.

För snart ett år sedan jag gick och funderade på om barnet var på väg att sluta amma. Med facit i hand kan jag konstatera att så icke var fallet. Vi ammar fortfarande i stort sett varje dag och det känns bra för samtliga inblandade.


Mars

Det stormade i ett vattenglas då en kvinna i Melodifestival-publiken låtit bli att raka sina armhålor. Jag har så vitt jag vet tack och lov inte fått några hatgrupper tillägnade mig, trots att jag slutade raka mig för länge sedan. Det kan bli nyårslöfte nummer två förresten: att inte börja med det igen.

För övrigt anser jag, när vi ändå är inne på tema päls, att det är på tiden att katthattar blir på modet.

I slutet av mars blev det fint väder. Vi grävde lite på odlingslotten, men odlarglädjen ville inte riktigt infinna sig. Jag är inte anarkist men... jag har lite svårt att anpassa mig till regler som är helt jävla anala. I år säger jag troligtvis upp lotten.


April

Helgen i månadsskiftet mars-april var jag på Amningshjälpens årsmöte och riksträff. Det var min idol Lars H Gustafsson också och det ni, fellow amningshysterikor, var grejer från Lakaträsk det. Har ni inte fått tummen ur och gått med i föreningen än så gör det nu. I år fyller vi 40 år och riksträffen i Stockholm lär bli något alldeles extra.

En mamma hörde av sig och tackade för hjälpen. Det samtalet tänker jag på ofta.

Mot slutet av månaden köpte jag ett par dyra skor och började lufsa omkring i skog och mark.


Maj

Löppeppen fick sig en törn och jag skrev inlägg nr 1000 och tillägnade det Annie Lööf. Hemulen och hennes far gick på fyraårskontroll.


Juni

Som det verklighetens folk vi är firade vi nationaldagen med jordgubbstårta. Förhoppningsvis räcker det för att behålla medborgarskapet åtminstone ett år till.


Juli

Större delen av förra årets få riktiga sommardagar spenderade jag och mitt dåliga lokalsinne i bilen. Jag körde tur och tur till Skåne "bara" för att luncha och fika med det här gänget och har i och med det förbrukat min rätt att någonsin släppa ut koldioxid igen. Men jag ångrar ingenting! Jag är glad att jag passade på för sedan bilden togs har både Kim och Maria flytt landet.


Augusti

I augusti fyllde jag trettio. Det bloggade jag inte om. Istället bjöd jag in er att beskåda och förfasas över innehållet i mitt kylskåp.


September, oktober och november

Nothing to see here. Move along.


December

Potatissoppa, magsjuka och gnäll. Trots att det vore en bedrift att köra den här bloggen mer i botten så vet jag bättre än att lova bättring nästa år. Den som lever får se.


Tidigare bokslut: 2010 och 2011

Med hopp om röd jul 2014 och framåt

Hej politiker och beslutsfattare!

I år låg julafton på en måndag, med följden att många av oss fick lång sammanhängande ledighet utan att slösa alltför mycket med semesterdagarna. Andra jobbar på ungefär som vanligt, så att spårvagnar rullar och barn blir förlösta, om än med tajtare schema och lägre bemanning. Jobbet blir gjort, men kanske finns det inte alltid tid för det där lilla extra.

Som hjälpmamma i Amningshjälpen tar jag på min fritid ideellt emot telefonsamtal och mail från nyblivna föräldrar och andra som behöver råd och stöd i frågor som rör amning. Under sommarsemestern och julledigheten noterar jag ett markant ökat antal hjälpsökande. Häromdagen ringde tre mammor med spädbarn inom loppet av några få timmar.

I allmänhet är det inga stora insatser som krävs, men allt som oftast kan det ändå inte vänta tills det blir vardag och vårdcentraler och amningsmottagningar öppnar igen. BB håller förvisso fortfarande öppet utanför kontorstid, men de har inte resurser att ta emot barn som är äldre än några dagar eller på sin höjd någon vecka.

Lika lite som kyrkans matkassar kan ersätta sjukpenning eller a-kassa kan Amningshjälpen väga upp för bristen på tillgång till kompetent amningsstöd i vården. Så nästa gång det kärvar ekonomiskt, snälla höj då skatten istället för att strama åt ännu mer i offentlig sektor.

Gott nytt år?

Och så har snön regnat bort

På minussidan: Dagen började med att barnet kräktes, sedan rullade det på med inbrottsförsök i bilen och att jag lidit av en enorm trötthet och hjärtklappning hela dagen.

Jag utgick från att det sistnämnda var en bieffekt av min emetofobi och har mest försökt profylaxandas bort det. Nu på kvällen visade det sig dock att jag har 38 grader. Eventuellt hade dagen varit mindre motig med en alvedon innanför västen. Jag antecknar inför morgondagen.

På plussidan: Bara en kräkning. Hittills.

Krämig grön potatissoppa

OMG! OMG! OMG! Stoppa pressarna! Jag fick just i min unge en rätt innehållande både spenat och broccoli! Tyvärr också hönsbuljong, trots att det är måndag, men jag tycker vi kan bortse från det då fågelmängden i en sån tärning ändå är försvinnande liten.

Eftersom rätten var lite av ett kyl-/frysrens har jag inte koll på de exakta mängderna, men ungefär det följande räckte för att mätta två vuxna och ett kräset barn, samt till en lunchlåda:

1 gul lök
500 g potatis
100 g fryst spenat
250 g broccoli
0,5 l buljong
1,5 dl grädde
smör och/eller rapsolja att fräsa i
salt
tabasco

Och så här gick jag tillväga:

Hacka löken och fräs den i en kastrull. Skala och skiva potatisen och broccolistammen och lägg i den i kastrullen. Fortsätt fräsa tills potatisstärkelsen börjar fastna i botten på kastrullen och du drabbas av lätt panik.
Häll på buljongen (med sans och balans, känns det som att en halvliter är för mycket så är det antagligen det också, spara då hellre en slatt till senare och känn efter om soppan behöves späs mer mot slutet). Rör om så att potatisen lossnar från botten av kastrullen, lägg på locket och låt koka i typ en kvart.

Tillsätt spenat och grädde. Koka upp. Vispa eller mixa sönder potatisen.
Soppan bör vid det här laget vara ljusgrön och krämig. Är den inte det så har antingen jag skrivit fel eller du gjort något galet.
Dela resten av broccolin i små buketter och häv ner den i soppan. Koka på rimlig värme tills broccolin har lagom tuggmotstånd.
Smaka av med salt och tabasco.
Servera med (knäcke)bröd, smör och ost.

"Vad önskar du dig i julklapp mamma?"

Min mamma önskade sig alltid "snälla barn" eller "sovmorgon". Boooring! tänkte jag då, men nu har tydligen den dagen kommit då jag har blivit (som) henne. Jag kan inte längre komma på någonting jag verkligen behöver eller vill ha som ryms i en normal budget.

Så, mitt barn, all I want for christmas is tid och energi. Och planekonomi.