Jag har bytt däck på bilen en eller två gånger och då enbart för att upprätthålla något slags sken av jämställdhet. Kolla här, mammor kan också svära och ha oljiga händer, liksom. Likaså är mitt intresse för service och reparationer av fordonet ganska svalt. För övrigt har jag inget körkort och vägrar sedan en tid tillbaka att ens åka bil tillsammans med min familj. Orka umgås med åksjuka gnällspikar.
Ny teknik till hemmet får personen av hankön, alltid flankerad av ett ivrigt barn, installera. Sen får han förklara för mig hur man handhar pjäsen, medan ovan nämnda barn gör sitt bästa för att tjata hål i mitt huvud genom andra örat. Visar det sig att det rör sig om knapptryckningar eller liknande i fler än två steg så får det vara. På jobbet är jag dock konstigt nog inte alls särskilt handfallen utan sätter mig gärna in i maskiners samtliga funktioner och slänger glatt och initierat käft med hantverkare.
När det ska lyftas tungt eller utföras uppdrag som kräver minsta antydan till kondition, typ springa en extra sväng till affären tre minuter innan de stänger eller från hållplatsen och hem för att hämta något vi glömt utan att sinka oss och missa spårvagnen, är jag inte den första att anmäla mitt intresse utan satsar hellre på att ignorera problemet tills någon annan (gissa vem) löser det.
Och visst är det roligt att göra om hemma. Så länge det handlar om att titta på inredningsprogram, åka och kolla på tapeter eller måla med den lilla penseln längs lister. Men bredspackla och stå och nöta med roller, njet tax. Det överlåter jag hellre åt ett proffs (läs: den som till följd av mitt undvikande beteende börjar bli erfaren på området).
Sen finns det förstås härligt kvinnliga sysslor som per automatik är mina uppgifter också, bortsett från att blogga och gnälla då, t.ex. att komma ihåg födelsedagar, införskaffa samt slå in presenter. Inte för att min man är särskilt inkompetent på området utan för att jag tycker att det är roligt. All shopping som inte innebär att jag måste klä av mig i trånga utrymmen med lysrörsljus är rolig shopping. And while we're at it, pax för att åka och storhandla!
Som jag nämnt i tidigare inlägg är det jag som har slightly bättre koll på ungens klädstorlek och därmed är jag också den som plockar undan för små plagg och leksaker och böcker som ungen vuxit ifrån, har mest att säga till om vid sortering i spara-, slänga-, skänka- och säljakassar samt som lappar och lagar trasiga men fortfarande funktionsdugliga kläder.
Jag lägger dessutom oftare in mitt veto i uppfostringsfrågor och kommer betydligt frekventare än pappan med anmärkningar av typen jag brukar göra så här (meaning: gör så här). Dessutom tar jag för givet att jag ska ha sista ordet när det kommer till hur ofta och hur mycket sötsaker det är ok att ungen sätter i sig, och det beror inte på att jag skulle vara mer av en renlevnadsmänniska än någon annan i hushållet utan för att jag har fått för mig att det faller under mina befogenheter i egenskap av köksfascist.
Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn
Det var en rolig avslutning (?) på jämställdhetsinläggen! Jag undrar jag om jag kommer att få ur mig mina någon gång eller om det bara är (ännu) en trigger till osämja i hushållet... Jag är en sopa kan man säga. Jag tycker inte heller om att springa till affären så där när det är kallt och de snart stänger, men jag uppskattar det alltmer ändå, det är ändå en stund för mig själv (och dem på Hemköp).
SvaraRaderaHaha! Fan vad härligt att det där med dålig kondition styr över jämställdheten även hos er! Anders är ju kvick som en ekorre i benen och springer uppför våra 5 våningar på 17 sekunder med 3 trappsteg i taget. Därför får han gå ut med hundarna oftare för att jag helt enkelt inte orkar. Inte för att jag är lat alltså, utan för att jag verkligen inte orkar!
SvaraRaderaNär det kommer till renovering är jag räddhågsen och vågar inte göra något alls i vår lägenhet vi bor i nu. Anledning är att jag tror att allt jag kanske kan göra fel kommer att påverka värdet. Innan, när jag bodde i hyresrätt, då kunde jag göra allt för då gjorde det inget. Men så är ju A hantverkare på riktigt och varför ska en akademiker med händer täckta av ömtålig silkeshud ägna sig åt sådant? Istället skriver jag listor och planerar hantverket. Allt för att få hantverkaren att bli klar :) Det går trögt kan jag påpeka. Men familjen Dignelius kan förvänta sig middag om några veckor eller så :)
När vi ska pilla på något nytt vi köpt, då blir A som ett litet barn. Jag öppnar upp förpackningen till något nytt och häftigt verktyg, så som en värmepistol kanske. Då är han genast där och ska ta den ifrån mig och visa hur man istället kanske borde göra. Jag vandrar vidare och börjar ta fram någon fin skrapa och ser hur man gör. Då är han där också och ser hur han skulle ha gjort.
Sedan när det kommer till teknik, då är jag rätt ointresserad av att koppla in. Mest för att jag inte orkar läsa instruktionerna. Men till slut, när A försökt i en timma eller två, har det hänt mer än sällan att jag får komma till undsättning för att få igång TV-kanalerna, gräsklippare, jordfräsar och handbromsar till hemmamonterade cyklar från Biltema.
Men visst är det fint att man kompletterar varandra!?!
Caroline: Det kommer troligtvis en del till i följetongen.
SvaraRaderamikkan: Den konditionsbaserade ojämställdheten är nog nästan den jag stör mig mest på av någon anledning. Den känns liksom så hopplös att försöka göra något åt. Börja träna? Jag?
Du vet väl att de har barnpassning på gymmen these days? Så det finns inga ursäkter :)
SvaraRaderaJa, det känns ju inte riktigt jämställt när den ena kan springa 1 mil otränad och jag knappt kan gå uppför 5 trappor... Men men, jag försöker ju träna i varje fall. Man börjar ju bli så pass gammal att kroppen inte är riktigt lika förlåtande längre.
Men jag håller tummarna för att du ska börja träna. Jag minns ju våra försök till sundare liv på internatet då vi spelade lite badminton :)
Å andra sidan lämnade vi inte huset på hela veckor ibland. Vi stod möjligtvis vid ingången till tvättstugan så att du skulle få ta dig några bloss :)
mikkan: Barnpassning är inte problemet, hon har ju en pappa :) Mest handlar det om att jag prioriterar annat. Men nu har jag ju åtminstone köpt cykel (och kärra) och när som helst börjar också odlingslottsäsongen så att jag kan få lite vardagsmotion. Plus att jag går och står hela dagarna på jobbet.
SvaraRadera