I provhytten kunde jag för ett tag sedan konstatera att jag minskat en kup-storlek. Inte mig emot. Men förra veckan när jag var iväg nästan två dygn från min unge började jag ana ugglor i mossen. Jag hade räknat med att bli tvungen att mjölka ur för att lätta på trycket, men icke. (Kuriosa: en bekant som var borta en helg från sin tvååring bokstavligen sprutade det en och en halv deciliter mjölk ur, det trots att hon först lånat sin systers bebis, och det var väl något i den stilen jag hade förväntat mig.)
Redan när hemulen (så gott som) slutade nattamma för någon månad sedan fattade jag att det nog var början till slutet, och jag är nog inte heller intresserad av att amma en sex-sju-åtta-åring, men redan? Det känns vemodigt.
Jag inbillar mig att fyra år hade varit lagom för oss. Men om jag känner mig själv rätt hade jag nog omvärderat det när fyraårsdagen närmat sig. Jag har ju redan flyttat fram målet från sex månader till ett år, från ett år till två år, från två år till det lite vaga "så länge vi båda känner för det". Som sagt: vemodigt.
Jag ammar fortfarande en gång om morgonen men det är nog snart ganska ointressant tror jag han tycker eftersom jag upplever det som att brösten är mindre än någonsin och aldrig känner känslan av rinner till. Det var länge sedan. Det handlar kanske mest om någon matsked eller så som han tillkämpar sig varje morgon. Inte så lätt att kunna tänka sig att fortsätta då. Fast mest kanske jag gör det för att jag fortfarande har en förhoppning om tio mintuer sömn till.
SvaraRaderaDen där rinna-till-känslan tror jag lite är en vanesak också. I början kände jag den så starkt att det liksom strålade ut i hela överarmarna, sen har den successivt blivit svagare. Med undantag för några enstaka gånger var det nog minst ett år sedan jag kände den senast och jag är ganska säker på att det funnits mjölk längre än så (och fortfarande blir det nog någon deciliter om dagen skulle jag tro, men inte sådär som det var tidigare).
SvaraRaderaFörstår att det känns vemodigt! Jag hade först tänkt att amma i ett år ungefär, men jag undrar om det inte blir längre…
SvaraRaderaAng. sömn : innan Elly föddes hade jag ställt in mig på att jag skulle få sova väldigt lite och kanske vakna ca 5 gånger per natt, så jag tycker att jag hittils har kommit lindrigt undan. Jag hade trott att jag ofta skulle gråta av trötthet, men det har faktiskt inte hänt.
Ja oj då, förstår att det måste kännas vemodigt. Något man sysslat frivilligt med i över tre år är ju inget som obearbetat bara kan upphöra med. Min tös har inte hunnit bli ettochetthalvt än, men tänker redan nu på hur underligt det kommer vara den dagen vi inte har amningen kvar.
SvaraRaderaJag är mkt glad över att jag hittade din blogg. Den är ett bra stöd för en långtidsammare.
/PPD
Fifi: Kul att amningen verkar fungera för er! Och skönt att du har lite ork kvar om dagarna, jag tycker det är tufft av dig att vara "ensamstående" till och från. Hoppas allt fortsätter rulla på i rätt riktning.
SvaraRaderaPPD: Tack, härligt att kunna inspirera, även om jag inte skriver så mycket om amning som jag borde/önskar att jag gjorde.
Förstår att det är vemodigt! Jag börjar längta efter ett barn till men oroar mig för att behöva sluta amma Björn då. Nästan så att jag vill vänta med nästa bara för att kunna amma ostört ett tag till.
SvaraRaderaDu kan inte tänka dig att tandemamma då?
SvaraRaderaOch där satt jag och babblade om min amning och hur bra det går och bla bla bla.
SvaraRaderaIbland måste du be mig att knipa igen.....
/foten i munnen
Jag blir bara glad av att se och höra att amningen funkar den här gången. Jag kom inte ens på tanken att jag kunde ta illa upp över det :)
SvaraRaderaAtt amningen är på upphällningen efter tre år är ju inget konstigt även om det känns vemodigt, däremot inser jag att du kanske tyckt det varit jobbigt under alla år jag suttit med ett bröst in your face tidigare. Ber om ursäkt för min icke-finkänslighet så här i efterhand.
Jag har mest varit avundsjuk....
SvaraRaderaMen nu får jag mitt. :)