Nostalgitripp

Häromdagen hävdade hemulen bestämt att hon minns att hon bott på en annan plats. Eftersom hon var sex månader när vi flyttade känns det orimligt att hon skulle komma ihåg något från Bergsjön, men jag blev iallafall inspirerad att ta med henne dit.

Redan när vi höll på med flyttstädningen drabbades jag av någon slags jävligt otippad separationsångest. Valde då att skylla på hormoner. Jag hade förvisso bott där i över sex år – längre än jag bott någon annanstans – men jag hatade verkligen avsaknaden av portlås, grannen med borren och tvättstugebabushkorna av hela mitt hjärta. Och att utsätta sitt barn för stigmatiseringen i att växa upp med postadress 415, när man har ett val, kändes onödigt. Jag var länge helt säker på att jag skulle låsa dörren och gå därifrån utan att vända mig om.

Idag såg jag våra gamla kvarter med besökarens ögon. Jag förfasades över sådant som jag knappt la märke till då. Hur allt tillåts att förfalla. Gungdjur som det sticker ut långa vassa skruvar ur. Glas och fimpar i sandlådorna.

Vi hyr av samma värd här som vi gjorde där, men vilken skillnad det är på servicen och attityden till hyresgästerna. Där väntade vi under alla år på att få en fuktskada i badrummet fixad. Och nu snackar vi ingen liten grej utan en stor bula i badrumsmattan. På att få en tröskel som skulle stänga ute ljud – och ljus – som kom in från trappuppgången. Det var alltså en stor glipa under ytterdörren. Här kommer bovärden och kollar läget och bokar service på en röd sekund när vi ringer om något.

Men det fanns också det som var så mycket finare än jag mindes det. Naturen. Badet. Stora lekplatsen med långa rutschkanan. Alla promenadvägar och trappor. Odlingar. Myllret av barn. Iallafall om man väljer att åka dit sommarens vackraste dag. I mitten av februari hade intrycket kanske blivit ett annat.