Att jag en gång i tidernas gryning började amma och att jag sedermera valde att fortsätta med det utanför normen är ytterst en överenskommelse mellan mig och min unge. Vi har macklat och krånglat och prövat oss fram och till sist kommit fram till ett sätt att samexistera som passar oss. Det handlar inte om att vilja trycka till någon som inte kan eller vill amma. Jag har faktiskt inte särskilt mycket åsikter alls om hur andra väljer att ge sina barn närhet och mat och allt annat som de behöver. Men jag är vansinnigt intresserad av allt som rör ämnet. Så om vi någon gång träffas och jag börjar ställa närgångna frågor om din amnings vara eller icke-vara, kom då ihåg följande tre små ord: Nördig, inte fientlig.
Igår tipsade A.M.O. om Ellens blogg. Mer specifikt det välformulerade och genomtänkta inlägget Att inte amma, det bästa val jag gjort. Det tackar jag för! Jag vill också passa på att dela ut en guldstjärna för den trevliga stämningen bland kommentarerna. Jag ser nästan inga övertramp eller påhopp åt något håll, trots det delikata ämnet och jag blir innerligt glad när jag hör och läser om föräldrar som trots snårskogen av vilseledande desinformation lyckas göra informerade val. Det ger hopp.
Onekligen-Lisa har också läst och kommenterat Ellens inlägg och hon undrar Hur har det varit för er som inte ammat? Oavsett om ni velat välja bort amningen eller tvingats välja bort amningen för att det inte funkat – har ni behövt försvara er? Och hur har ni i så fall pallat det i tid och otid utan att gå bananas? Och här är jag mer bekant med tongångarna. Ilska, besvikelse och skuldkänslor.
Jag tror att Marit på Amningsbloggen är något viktigt på spåren när hon skriver om hur amningsfientlighet och amningshets hänger ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar