Jag ligger på bäddsoffan i föräldrahemmet. Det kokas te i köket och snart ska vi gå ut och ge djuren mat. Jag kan se framför mig min mamma i den bruna hemmajackan. Hon går ner mot gårdsplanen, tar upp en boll och kastar till hunden. Öppnar stalldörren.
Men det finns inga hästar här mer. Och ingen mamma heller. Någon annan får kasta boll med hunden. Det går det också, det är bara så svårt att vänja sig.
finminne. kram
SvaraRaderaÄven om det låter fel så är det en lyx att ha fina minnen av sina föräldrar och jag är djupt avundsjuk på att du hade en så bra mamma.
SvaraRaderaÅh vad tomt. Jag fruktar den dagen och de efterföljande dagarna.. Ofattbart att någon som funnits JÄMT kan försvinna för alltid. kram.
SvaraRaderamikkan: Det låter inte alls fel.
SvaraRaderaFröken Märkvärdig: Precis så. Ofattbart.