Är det på grund av att det är som det är med din pappa som du inte vill ha fler barn, frågade en vän, som milt uttryckt är uppväxt under dysfunktionella förhållanden. Det kan nog ligga något i det, sa jag, trots att jag aldrig ens tänkt tanken tidigare.
Min mamma hävdade bestämt att hon var kärnfamiljsskadad. Att det var på grund av att hennes uppväxt varit alldeles för lycklig och en enda lång räcka av happy happy joy joy som hon blev en kicksökare och kastade sig in i förhållandet med mannen som senare kom att bli min far. Om omvänt förhållande också råder så borde jag alltså vara safe, men jag vet inte. Det finns ju gott om undersökningar som pekar på motsatsen, och jag antar att det är den vetskapen som får mig att freaka ur med jämna mellanrum. För säkerhets skull liksom.
Tills jag själv fick barn var jag ganska säker på att jag hade klarat mig genom barndomen utan några större men. Pah! Jag borde aldrig ha fått föröka mig. Nuförtiden tassar jag genom tillvaron som på äggskal, letade efter tecken. På att människor som står mig nära inte är att lita på. Ta bara en sån sak som att vi hittills aldrig ordnat barnvakt för att få tid att rå om varandra och äktenskapet.
Först trodde jag att det var paren som går ut och klubbar när ungen är två månader det var fel på, men ju längre tiden lider fattar jag att det är vi (jag) som är avvikande. Jo, jag inser också att jag säger emot mig själv fullständigt här och att vår avkomma antagligen inte skulle ta mer skada av att umgås några timmar på tu man hand med någon av våra polare än hon gör av att gå på förskola sju timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Men det spelar ingen roll. Jag är inte redo att släppa efter ännu mer.
Emellanåt känns det, kanske inte så konstigt med tanke på ovanstående, som att jag håller på att drunkna i en osäkerhet som kom med familjelivet och föräldraskapet. Särskilt sedan mamma dog, och med henne länken till min egen historia, referenserna, kunskapen som gått från mor till dotter sedan vem vet hur många generationer.
Jag har förstås min mormor, men till henne är det ju ett "glapp". Hon minns förvisso hur man handskas med barn, men inte så noga hur det var när jag var riktigt liten. Och alla anteckningar och minnen från den tiden – utom journalen från min födsel, en dagstidning från samma dag och tack och lov en del fotografier – brann visst upp i ett svartsjukedrama i mitten på åttiotalet.
Här står jag, runt mig rusar tillvaron förbi i tvåhundra kilometer i timmen, och så kommer någon och ba:
– Jaha, när kommer tvåan då?
Jag har också växt upp i en dysfunktionell familj och bestämt mig för att min son inte ska behöva uppleva föräldrar som sätter sig själva och sina konflikter före barnens behov. Har inte tänkt på om det är det som gör mig motvillig att ha barnvakt för att göra vuxensaker. Jag känner bara att jag inte vill, när jag är ledig vill jag umgås med mitt barn. Vuxensakerna finns väl kvar även om några år, men sonens barndom går så fruktansvärt fort! Behovet av egentid eller tid med maken var mycket större när jag var hemma på heltid.
SvaraRaderaTycker för övrigt det är väldigt konstigt att folk hetsar er att skaffa fler barn. Varför bryr de sig?? Kanske är hemulen så underbar att hon gett dem mersmak? ;)
jag vill säga så mycket mer om det här inlägget men ebbe drar i mitt byxben samtidigt. om ni inte på annat vis skaffar barnvakt - så kommer jag upp och tar er lilla hemul så ni får lite tid för er själva! resten får jag säga senare när knappen inte tjatar om utgång och sandlåda och gunga osv.
SvaraRaderanej vänta nu började han leka med något. nej oh nu vaknade liten istället men jag ÅTERKOMMER
Lisa: Ja, jag tänker också att de där sakerna finns kvar. Men samtidigt så matas man ju ständigt med hur viktigt det är att göra saker tillsammans utan barnet, annars blir det skilsmässa imorgon.
SvaraRaderaJennie: Å, ett kidnappningsdrama, det blir en perfekt team building-aktivitet för oss!
Jo jag oroar mig också lite för att förhållandet tar stryk, men jag hoppas att jag märker det i god tid om det skulle vara på väg utför. Vet inte om rätt lösning är att tvinga sig att skaffa barnvakt och göra saker när man inte vill.
SvaraRaderaVi kan ta henne.
SvaraRaderaEn stund i alla fall.
Om ni vill.
Så vet ni var vi bor.
Jag tvekar på att lämna bort Gustav varenda gång. Det är skitjobbigt att vara utan honom.
Och måste man verkligen göra "vuxensaker"? Kan man inte göra "familjesaker" för att stärka familjen? Om den nu behöver stärkas.
Äh, det är skitsvårt.
Snart kommer ungen ändå lämna hemmet för att sova hos kompisar. Det dröjer bara några år tills dess så passa på och njut av avkomman.
SvaraRaderaFast i och för sig det här med förhållandet ska ju inte behöva lida. Det tycker jag inte. Tänk om ni blir sådana att ni inte har något att tala om ifall inte H är med?
Nä, skicka henne till dagis och sjukskriv er någon gång då och då tillsammans så har ni löst allt. Eller?
mikkan: Det låter på ett sätt lockande, men jag har inte samvete till det. Varesig mot Hrönn eller staten. Haha.
SvaraRaderaAtt vara förälder river verkligen upp en hel del. intressant varför man gör vissa saker och andra inte. En underbar resa är det i varje fall!
SvaraRaderaHärligt för Hrönn att hennes mamma har tid för henne, kan få lite dåligt samvete för d (ständigt detta samvete)..
Dina tankar om din mamma får mig att vakna till, tack <3
Jeanette E AH
Lisa: Eller hur, det är svårt. På ett sätt hade det varit skönt att bara vara två någon gång ibland, att få avsluta en mening utan att bli avbruten/ifrågasatt, men samtidigt så hade man ju inte njutit om man satt och undrade hur ens unge skulle kunna somna utan mamma eller pappa och vad som skulle hända om hon vaknade på natten.
SvaraRaderaIcka: Jag kan tänka mig att det var jobbigt när du var inlagd, fast då hade han ju i och för sig sin pappa nästan hela tiden... Men vänta nu, ni är väl också rätt kassa på att skaffa barnvakt och vara ensamma (även innan Ellen kom menar jag)?
Kanske ska jag bara sluta lyssna på alla som påstår att man måste få den där barnfria tiden. Kanske är det här den ultimata prövningen av förhållandet och sen när ungen är större och självgående så vet man att man står pall vad som helst tillsammans.
Jeanette: Ja, kan man göra någonting alls utan det där dåliga samvetet?