Emotrappan/Historien upprepar sig

Hemulen är i någon slags fas då hon blir en jävla martyr lite skör hela tiden emellanåt. Jag vill gärna vara en god mor som bara tröstar och tröstar och aldrig själv lackar ur när ungen låter som ett gammalt gångjärn, men tyvärr är det totalt icke-kompatibelt med mitt tålamod.

För en stund sedan var vi på väg ut ur affären, alla tre med kraschat blodsocker eftersom vi varit och hälsat på barnets gammelfarmor. Ungen är för liten för att dörrens fotoceller ska reagera på hennes uppenbarelse och jag var inte tillräckligt snabbt framme för att ta emot den när den slog igen, så hon fick sig en rejäl knuff och ramlade omkull.

Egentligen gjorde det nog inte så ont, hon blev åtminstone inte skadad, men hon blev skrämd och kanske lite desillusionerad när hon insåg att jag inte är allsmäktig och kan skydda henne från allt ont. Tårögd och förbannad marscherade hon iväg över torget och ville inte på några villkor bli tröstad av sin ouppmärksamma mamma.

Ok, fine. Det var väl delvis mitt fel, så jag uppbådade den lilla energi jag hade kvar och lyckades reda ut situationen och få med henne hemåt. Frid och fröjd, inbillade jag mig, men på väg in genom porten krockade hon sen med sin pappa och av någon anledning fick hon för sig att jag även den här gången borde ha kunnat förutse hela händelseförloppet, så hon bestämde sig för att inte följa med in och jag tappade konceptet.

– Ok, sitt här och var sur då, gormade jag och gick in. (Not my proudest moment.)

Ungefär en halv minut senare gick jag ut och tjatade med henne in (igen: not my proudest moment) och stängde porten för att hon inte skulle få för sig att sticka iväg och bli överkörd eller bortrövad, innan jag klampade vidare upp till lägenheten.

I den trappan har hon suttit/legat och varit på dåligt humör ett antal gånger. Det känns liksom relativt safe att låta henne stanna där och avreagera sig (även om jag spontant kunnat tänka mig att låta henne stanna på förskolan/torget/spårvagnen) medan jag själv går in och gör samma sak och plötsligt inser jag att jag har blivit min egen mamma och att min unge, åtminstone till humöret, är en kopia av mig. Jag satt också på trappen utanför och mullrade inombords en stund när vi blivit osams på vägen hem när jag var barn.