Önskeinlägg: Delamning

medbebisibagis säger: Jag skulle gärna läsa om delamning. Om du har några tips på hur man får det att funka bäst, hur man kan göra för att amningen inte ska "rinna ut i sanden".

Då det börjar bli dags för matintroduktion kan det börja dyka upp informationsmaterial i brevlådan eller i olika sammanhang där små barn och deras föräldrar hänger. Kolla då gärna upp vem som är avsändare och fundera igenom vad hens syfte kan tänkas vara. (Bröstmjölk är gratis och genererar ingen vinst till barnmatsföretagen.)

Det går alldeles utmärkt att fortsätta amma fritt parallellt med den fasta föda barnet äter, en behöver inte tänka på att "byta ut mål" utan kan istället se det som att en lägger till annan mat och låter barnet fortsätta styra över amningen. Bröstmjölk kan utgöra stommen i barnets kost åtminstone hela första året och är dessutom en finfin måltidsdryck. Komjölk kan en gott vänta ett tag med.

Att låta barnet äta själv redan från början har mest fördelar. Köket kommer visserligen se ut som en krigszon, men barnet får chansen att själv bestämma hur mycket, i vilken takt och vad det vill äta, samtidigt som det utvecklar sin motorik (dessutom förväntas barn kunna äta själva om/när de börjar på förskola). Måltiden blir också trevligare om alla som sitter vid bordet har möjlighet att äta samtidigt.

Mänskligheten står och faller inte med mellanmål. Tar en själv en frukt i väntan på middagen kan en såklart erbjuda barnet en bit också, men att försöka pressa in sex måltider under en dag bara för sakens skull är att stressa upp sig i onödan. Blir barnet hungrigt när det inte står mat på bordet så går det minst lika bra att plocka fram ett bröst som att ställa sig och mixa en smoothie.

Gröt och välling har inga näringsmässiga fördelar gentemot bröstmjölk eller annan mat, men särskilt välling kan lätt konkurrera med amningen. Livsmedelsverket rekommenderar att små mängder gluten introduceras under skydd av amningen, för att undvika glutenintolerans, men för det ändamålet kan en lika gärna servera barnet små smörgåsbitar eller pasta som det själv kan peta i sig.

Eventuella nappar och nappflaskor kan det också vara bra att ta bort och istället låta barnet få hela sitt sugbehov tillfredsställt vid bröstet.

Ibland kan en träffa på personer som tycker att ens barn är för kort/långt/smalt/knubbigt för sin ålder, då kan det vara skönt att ha WHO:s kurvor att luta sig mot i en eventuell diskussion. Dem hittar en här.

Länkar till två artiklar ur Amningsnytt nr. 1 2008, som hade temat Börja med annan mat:
Myten om smakfönstret
Varför slutar så många amma vid 6-12 månader?

Önskerubrik: Sanningen bakom min oerhörda framgång

Elin säger: Åh! Det är som i På Minuten! Här får du en rubrik av mig: "Sanningen bakom min oerhörda framgång".

Jag ser det som en oerhörd framgång att jag från en strulig amningsstart med tillmatning lyckades vända skutan och helamma några månader, samt att jag därefter fått förmånen att fortsätta delamma så här länge. Hemligheten: En nypa tur, ett uns jävlar anamma och framför allt en stor skopa amningsvänligt inställd barnafader.

Det fanns stunder då jag undrade vad fan jag höll på med och varför (facit: jag lärde mig att amma – för att det var så jag ville ge vårt barn kärlek och näring). Om han stämt in i "men ge henne flaska då om det nu är så jävla jobbigt att amma"-kören så hade jag troligtvis gått med på det, men istället satt han bredvid och hjälpte mig att hitta ett tag som fungerade och peppade mig att fortsätta försöka när det kändes som tyngst.

Han antydde aldrig att amningen stängde honom ute från bebisbubblan, istället hittade han andra sätt att vara förälder och han lärde sig tidigt tyda sitt barns signaler så att han kunde lämna över henne till mig när hon ville amma. Inte heller har han haft några invändningar mot att vi valt att fortsätta amma längre än vad som är norm i vår kultur.

Tack Oliver!

(Ps. Det här inlägget är, precis som vanligt på den här bloggen, inte avsett som kritik mot den som inte kunnat eller velat amma. Att jag ser amningen som en framgång för mig personligen innebär inte att jag anser att det måste så för alla andra.)

Två punkter angående gårdagens inlägg:

1. Jag anser inte att Apotek Hjärtat är ondskan själva. Jag gillar bara inte en reklamgrej de körde för ett tag sedan, som jag anser inte var helt i linje med WHO-koden.

2. Jag tycker inte att ni som hakat på kampanjen och lagt upp den på era bloggar har gjort något fel.

Hej, jag heter Jonna och jag vägrar vara med och hjälpa till att vaccinera barn

Jaha, nu ska en tydligen blogga enligt en liten mall och därmed vaccinera 95 barn, för att slippa framstå som en dålig människa. Men ok, då är jag väl ond då. Jag är nämligen tveksamt inställd till Apotek Hjärtat, som är de som betalar för kalaset, och därför vill jag inte göra reklam för dem på min blogg.

Däremot skänker jag pengar till Läkare utan gränser månadsvis via autogiro, sms:ar en gåva till Stadsmissionen ungefär en gång i månaden, ger mina småslantar till de där tiggarna som påstås vara en vidrig liga och köper majblommor. Med mera. Samt tar som bekant emot samtal och mail för Amningshjälpen. Det får räcka för mig.

Så nu vet ni varför den där posten aldrig dyker upp här.

Jag gör skillnad

Igår kväll ringde en sprudlande glad mamma och tackade för råden hon fått för en tid sedan. Krånglet var nu ett minne blott och även hennes BVC-sköterska hade lärt sig något nytt. Flera gånger idag har jag tänkt på hennes vänliga ord och blivit alldeles varm inombords. Gissa om jag är stolt!

Amningshjälpens hjälpmammor tog emot drygt femtusen samtal förra året. Om en ser det i förhållande att det varje år föds runt hundratusen barn i Sverige är det alltså statistiskt sett fem procent av alla nyblivna familjer som hör av sig till oss. Vi behövs!

Håhåhå, kedjebrev!

Audhumble har förärat mig en utmaning och som ni väl vet vid det här laget så är jag inte den som är den.

Så här går det till:
– Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
– Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
– Create 11 new questions for the people you tag to answer.
– Go to their page and tell them they’ve been tagged!
– Do not tag back to the person who has already tagged you.

Audhumblans frågor och mina svar:

1. Om du vore ett djur vilket skulle du vara då (baserat på din personlighet) och om du istället fick välja fritt vilket skulle du välja?
Något jag uppskattar mycket är att halvligga på olika platser i hemmet och sova, så om jag fick bestämma skulle jag nog vara en katt (även om jag är måttligt sugen på att tvätta mig med tungan som enda hjälpmedel och/eller kräkas upp bollar av päls), fast egentligen är jag nog mer lik en skata. Jag tycker om saker som glittrar och min humor är oklanderlig.

2. Hur många bultar finns det egentligen i Ölandsbron?
Därom tvistar de lärde.

3. Vad vill du bli när du blir stor?
Om jag inte får bli katt så satsar jag på författare. Tyvärr har jag bara en bok på gång, så även om jag fick den utgiven skulle karriären bli rätt kort. Med andra ord kommer jag nog fortsätta laga mat ett tag till.

4. Nämn tre tv-serier du tycker att alla borde se.
Mad men, The Walking Dead och True Blood. Förutsatt att alla hade samma smak som jag alltså.

5. Om du var tvungen att byta förnamn, vad skulle du byta till?
Mamma. Eftersom minst en person redan kallar mig det till vardags så skulle nog inte omställningen bli så svår.

6. Har du någon tatuering?
Nej, men jag har en hemskt fyndig idé. En slags ordvits. Fast utan ord.

7. Vilken fördom skäms du mest över att du har?
Min värsta är en som tyvärr också bekräftas gång på gång: att "alla" män av en viss nationalitet dras till mig som flugor till koskit, och att de gör det enbart i syfte att inleda ett förhållande och därigenom förbättra sina chanser att få uppehållstillstånd. (De brukar efter en kortare stunds samtal framföra förslaget och därefter bli upprörda över att jag slösat bort deras tid.) Jag kommer bli tvungen att begå harakiri den dag jag misstar mig och i förebyggande syfte avspisar någon som bara försöker artighetskonversera.

8. Vilken fiktiv karaktär skulle du vilja vara?
Muminmamman. Hon är tjock, hon är nöjd och hon sover bort hela vintern utan att skämmas för sig.

9. Och vilken fiktiv karaktär skulle du vilja få ihop det med?
De enda två crusher av det slaget jag kan minnas är den unge John Connor i Terminator 2 och Mark Renton i Trainspotting. Det har gått över nu och jag är glad att jag inte alltid fick min vilja igenom i tonåren.

10. Stor fisk i liten damm eller liten fisk i stor damm?
Det senare. Jag tänker på karparna i Botaniskas växthus. De verkar ha det skittråkigt.

11. Vilket väljer du? Att för resten av ditt liv bara få lyssna på barnlåtar som är inspelade av riktigt bra band/artister eller få lyssna på vilka låtar du vill fast alla är Weird Al Yankovicversioner?
Weird Al!

Mina frågor lyder som följer:
1. Vilket är ditt första minne?
2. Vilka föreningar är du, eller har du varit, medlem i?
3. Vad samlar du på?
4. Vilket gymnasieprogram gick du och vilket borde du egentligen ha gått?
5. Vilket var ditt favoritprogram på tv när du var liten?
6. Om du bara fick äta en sak resten av livet, vad skulle du välja?
7. Vilken ministerpost skulle passa dig bäst?
8. Hur ser din drömsemester ut?
9. Vilken bok önskar du att du hade skrivit?
10. Vilken är din värsta ovana?
11. Pest eller kolera?

Och sist men inte minst taggar jag det här goa gänget: Fifi, J, Jennie, Jenny, Johanna, Josefine, Linda, Martina, Motvalls, Rookiemom och Sofia.

Livsmedelsverket bjuder på filmkväll

Önskerubrik: Jag önskar att jag var mer engagerad

Svårt. För egentligen önskar jag att jag snarare kunde vara lite mer oengagerad och efter lite pepp, i form av Gunilla Bergenstens Familjens projektledare säger upp sig, tror jag att jag är på god väg. Nu är kanske inte familjelivet mitt största problem eftersom jag är gift med en man som har lägre toleranströskel för oreda än jag (undantag: i köket) och som dessutom är en god organisatör, men helt i hamn är jag såklart inte. Dessutom går det som tas upp i boken även att applicera på jobbrelationer och i situationer som kan uppstå om en som av jag okynneshäver ur sig fraser som "Det kan jag göra!" när någon form av ansvar ska fördelas och det varit tyst i rummet lite för länge.

Våga vägra vara duktig! Viva la revolución!

(Rubriken önskad av Caroline.)

Efterlysning

Till ett reportage i tidningen Amningsnytt söker redaktionen en stockholmsfamilj som har inrett sitt hem amningsvänligt. Hör av dig till chefredaktör Elisabeth Ubbe på red@amningsnytt.se om du eller någon du känner har anpassat hemmet till amning på något sätt.

Önskerubrik: Fy!

Lars H Gustafsson är en av mina främsta förebilder när det gäller att leva med och "uppfostra" barn. I helgen hade jag den stora äran att se och höra honom live and direct på Amningshjälpens årsträff. En av de saker han tog upp i sin föreläsning och som jag funderat mest på efteråt är vad förbudet mot barnaga egentligen innebär. Utöver att en inte får slå barn alltså.

I föräldrabalken 6 kap. 1 § står fast att:
Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Fundera över det en stund och försök sedan att få det att gå ihop med de metoder som är på modet idag. De flesta föräldrar har inga större problem med att låta bli att plocka fram livremmen när barnen varit riktigt jävla jobbiga att ha att göra med, men hur är det med inte utsättas för [...] annan kränkande behandling? Hur rimmar det med att till exempel stoppa ner ett barn i dess säng, gå ut, stänga dörren och låta det skrika sig till sömns?

(Rubriken önskad av Jenny.)

Önskerubrik: Heja!

Ett rungande heja! till Anouk Jolin, Marit Olanders, Mats Berggren, Lars H Gustafsson, Kim Hazelius och Gunilla Kristiansson som föreläste på Amningshjälpens riksträff. Och förstås också till Skånegruppen som anordnade. Efter en intensiv helg är jag utmattad, men inspirerad. Tack allihop!

(Rubriken önskad av Jenny.)

Önskeinlägg: Vad som helst om amning

Fifi säger: Jag vill gärna läsa om er amning, tex hur ofta ni ammar och så. Eller jag vill egentligen läsa vad som helst som handlar om amning, det är mitt favoritämne för tillfället!

För inte jättelänge sedan skrev jag ett par rader om vår amning, så för att inte plåga er med upprepningar kör jag en annan vinkel idag: ohämmat tyckande.

Tvärtemot vad många tycks vilja tro när de hör att jag ammat i snart fyra år och/eller att jag är medlem i Amningshjälpen*, har jag inga problem med att någon annan väljer att amma en kortare tid eller inte alls. Däremot blir jag provocerad och ledsen när amning utanför den mycket snäva normen (minst fyra månader men högst ett år och absolut inte nattetid efter halvåret) framställs som fel, fult, äckligt, onaturligt, ojämställt, incestuöst, and so on och jag är övertygad om att det finns en särskild plats i helvetet för dem som medvetet försöker styra och ställa över hur andra väljer att ge mat och knyta an till sina barn. (Undantag: Jag tycker såklart att en bör sätta ner foten om någon förhåller sig till sitt barn på ett sätt som är skadligt.)

Innan jag själv fick barn och kort därefter hade jag en snävare syn på saken, det ska erkännas, men tack och lov hade jag för det mesta vett att knipa näbb om det och med tiden har jag fått ett mer avslappnat förhållningssätt. Fortfarande tycker jag att det är tråkigt att amningsfrekvensen i Sverige sjunker, men det innebär varken att jag tycker att alla måste amma eller att de som gör det ska fortsätta år ut och år in. Amning har många fördelar på populationsnivå, men det betyder inte att det alltid är det bästa alternativet för varje enskild familj och individ.

Det var väl inte direkt några nyheter för er som hängt här ett tag, men för nytillkomna läsare kan det kanske vara intressant. Med jämna mellanrum känner jag att det kan vara på sin plats att understryka att jag inte är någon amningstaliban, namnet på bloggen till trots, så att vi inte råkar ut för några missförstånd.

*att amma länge är inte på något sätt ett villkor för att få gå med i föreningen. Många medlemmar har slutat amma tidigt eller valt att del- eller hobbyamma.

Önskeinlägg: Vardag

Lisa säger: Jag gillar vardagsinlägg om vad du och H gör t ex när ni är lediga.

Just nu är livet en ljudmatta av antingen tjat eller historier som rör sig i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Jag minns att min mamma vid något tillfälle berättade om när jag var i den här fasen, men jag förstod aldrig vidden av det då. Hon använde uttrycket "skavsår i öronen" och jag börjar fatta vad hon menade med det. Lägger en till att hon var ensamstående samt att varken Barnkanalen eller internet existerade så... ja, hon måste helt enkelt varit gjord av mycket segt virke.

Det talas om två- och treårstrots. (Jag föredrar att kalla det självständighet eftersom jag inte förväntar mig att mitt barn ska vara lydigt. Hon är ingen hund.) Och jo, visst var det en del tjafs i den åldern, men det är ingenting mot hur alla gränser oavbrutet ska testas nu. Och då är vi ändå förhållandevis slapphänta med att sätta upp regler här hemma. Hur en AW-inspirerad förälder tvingats hantera situationen vill jag inte ens tänka på. Jag ska ge er ett exempel:

För ett tag sedan berättade hemulen att en av hennes bästisar fått klistermärken som belöning för att hen lärt sig sova hela natten. (Jag väljer att inte kommentera den formen av barnuppfostran i det här inlägget.) Eftersom vår unge också sover hela nätterna tyckte hon att hon också skulle ha klistermärken. "Ok, du kan få klistermärken. Men. Du får dem inte för att du sover på natten, för det är inget du kan råda över själv, utan för att du pratat mycket om klistermärken och önskat dig det länge."

Så, frid och fröjd. Curlingfamiljen åkte till Frölunda torg och kittade upp med Hello Kitty-klistermärken. Nu var väl alla nöjda och glada? Nja, så fort vi kom hem drog diskussionen igång om var hon fick sätta fast dem (och inte). Vi kom överens om att hon fick klistra dem var hon ville på sina saker eller i sitt rum. Nu då? Nej, då gled vi snabbt in på nästa nivå. Var går gränsen för vad som är hennes rum och hennes saker?

– Jag får sätta dem på dörren till mitt rum. Den är i mitt rum.
– Det stämmer att dörren öppnas inåt och så sett är i ditt rum. Men dörren hör till lägenheten och om vi någon gång ska flytta så får den inte vara förstörd.

And so on. Ungefär så ser vår vardag ut. I have been given the gift of tålamodsträning.

Ps. Trots (eller tack vare) detta så tycker jag att den här åldern är hundra gånger roligare än alla tidigare. Det är helt fantastiskt att se hur mycket humör, åsikter och vilja det ryms i en så liten person. Och att få vara med när hon finslipar sin personlighet.

Keep moving, nothing to see here!

Du som hamnat här efter att ha googlat "naken flicka", kom inte tillbaka fler gånger. Tack.

Varför envisas vi med att värdera allt barn säger och gör?

Häromdagen kom ett barn på mitt jobb in i köket för att visa en Barbie-väska hen tagit med sig hemifrån. Min första impuls var att säga att det var en fin väska, inte för att jag tyckte den var fin (eller ful) utan för att jag har lärt mig att det är så en pratar med barn, men jag lyckades hejda mig och frågade istället vad som får plats i den. Och vet ni vad, ungen blev precis lika glad (om inte gladare) för det svaret.

Jag tror inte att barn tar skada av att höra att de är fina, eller att deras kläder och leksaker är det. Så länge det bara är en av alla aspekter, men tyvärr ligger väldigt mycket fokus på fint och tufft och duktigt. Det är så lätt att bara auto-svara "å, så fint" varje gång en unge kommer mer en teckning/ny tröja/håruppsättning, men vad gör det egentligen med dem i förlängningen?

Önskeinlägg: Katter och odlingslott

Hilda säger: Eller hur, hur mår katterna i bloggtorkan? Och.. har det inte varit väldigt fint väder ett par dagar nu? Vad händer på odlingslotten? :)

Låt oss börja med katterna: De ligger allt som oftast i någon kartong eller solstrimma och vilar sig i form. Jag lovar att återkomma ifall något spännande inträffar.

Och odlingslotten? Jodå, när som helst händer det. Att jag beställer frön. Inspiration och lust har börjat återvända efter förra årets tabbe att tacka ja till en plats i odlarföreningens styrelse. Ett tag kunde jag knappt gå till ica utan att någon konfronterade mig om redskapsbodens kärvande lås eller vem som slängt vad i komposterna.

Förra veckan var vi och röjde lite på lotten, jag vände jord och drack kaffe i solen och njöt av att inte vara ansvarig för något annat än mina egna kvadratmetrar. Hemulen fångade maskar och lagade soppa på gammelvatten som samlats i vecken på på en presenning.

Jag tar det i min egen takt. Någon dag när jag har osedvanligt mycket tid och ork tar jag en sväng förbi pegmatitbrottet och hämtar lite snyggsten (jodå Lisa, det finns en bergart som heter så) att lägga i gångarna. Vad gäller grödorna så har jag ändå tänkt så det mesta direkt på friland, så det är egentligen ingen större brådska med de där fröna, och rabarber och jordgubbar smultron och vinbär och örtkryddor och fan och hans moster kommer vare sig en vill eller inte. Perenner är den lata odlarens bästa vän.

Älskade lilla barn, måste du bli stor?

Någon gång emellanåt fattar jag varför vissa skaffar mer än ett barn. I eftermiddags hade jag ett sådant moment, när jag satt och kollade igenom lite grejer jag skulle lämna bort till försäljning.

Jag fick lite svårt att andas när jag packade ner babygymmet med den prassliga fjärilen, vars trådantenner hemulen tog sitt första pincettgrepp på. Min lilla fjuniga bebis är ingen bebis mer och tiden då jag formade hennes värld är över. Nu är det femåringarnas värderingar som gäller. Screw könsneutrala plyschkläder och drippdropp-sången.

Önskeinlägg: Katthatt(ar)!

Helena säger: Katthattar! :-)

Ventil

Jevvlar vad jag längtar tills ett visst barn på hemulens förskola börjar i förskoleklass i höst. Ville bara säga det.

Skickat från min iPhone

Önskeinlägg: Om det jobbigaste

Tristessa säger: Jag tar det jobbigaste ämnet jag vet, våld, misshandel och våldtäkt, dina tankar, erfarenheter, hört om, vet om o.s.v.

– ...men när hon inte gör som jag säger måste jag ju bulta till henne.

Jag frågade inte den gången, eller någon annan gång heller för den delen, om det vore lika självklart ifall det varit jag, hans eget barn, som var "hon". Jag lät honom gå på med sitt mässande. När han kommit igång är det lika bra att låta honom hållas. Inte säga emot och inte uppmuntra för mycket. Rida ut stormen och hoppas att ingen vän av ordning råkar hamna emellan.

Jag tyckte ofta att min styvmamma var osmidig när jag var liten. Om hon bara kunde lära sig att spela med så skulle det gå över mycket fortare, tänkte jag, så att vi kunde hitta på något roligt istället för att de skulle bråka hela tiden. Att mamma inte fick stryk av min styvpappa tyckte jag var underligare än att min styvmamma fick det av pappa. Men det kommer väl, tänkte jag.

Barn är mästare på att känna av stämningar och låter en dem dessutom umgås med missbrukare så blir de jävligt strömlinjeformade. Min uppväxt gjorde mig till en social kameleont. Lite konflikträdd emellanåt kanske, men perfekt som personlig assistent, vårdbiträde och till att jobba natt på grillen. Klippt och skuren för att ta skit, påhopp och sexuella anspelningar med ett leende. Bra egenskaper hos en ung kvinna.

Foff säger:

Foff Göteborg inbjuder till vårens traditionsenliga barnprylmarknad lördagen den 24 mars 2012 kl 11-14.

Plats: Kvinnofolkhögskolan, med ingång från Masthuggstorget

Massor av fina saker till barnen: kläder, leksaker, böcker, skor & stövlar, babytillbehör, cyklar, vagnar, sängar och allt annat till barn och baby! Även gravid- och mammakläder.

Alla är hjärtligt välkomna till vårens fenomenala marknad!

Vårhälsningar,
Foff Göteborg

VM i dåligt samvete

– Mamma, kommer du snart? Kan du ta med min giraff från vardagsrummet?
– Den kan du hämta själv när du går och kissar.

*tystnad*

Ni som har eller har haft småbarn vet att det sällan är ett gott tecken när de är alldeles tysta, så jag gick in i sovrummet och för att se efter vad som var i görningen. Svar: ingenting. Hon hade helt enkelt vikt upp en flik av överkastet och täcket, krupit ner och somnat. I väntan på sin pms-sura morsa som satt i vardagsrummet och spelade tap zoo.

Nu har jag pussat den lilla hjässan, släckt lampan och gråtit en skvätt över att jag är världens sämsta förälder. Det känns fortfarande inte bättre, och morgon är det såklart jobb och förskola så att jag inte har en chans att kompensera genom att vara all fun and games och skitnärvarande. Fan också.

Hallå Götteborrrg,

fan vad gött det är att bara glida från fordon till fordon utan att kolla tidtabeller så fort en kommit på rätt sida kommungränsen!

Skickat från min iPhone

Hej Mölndal,

det jag tänker säga kanske innebär att trampar på en eller annan läsares ömma lokalpatriotiska tår. Men är grejen med att vägra tillhandahålla kommunikationer?

Lördag eftermiddag, lätt stressad tänkte jag att jag kanske kunde spara tid på att ta bussen två hållplatser, från centrum och upp till Mölndals museum. Eller inte, eftersom nästa tur går imorgon.

Nu blev inte problemet mer omfattande än att jag fick knata upp för backen och därmed anlände andfådd och svettig till min väns vernissage (där alla andra luktade gott och hade foundation och läppstift i fejset) men hur gör ni som bor åt det hållet fast längre bort?

En turtäthet på en gång i (halv)timmen, visst, inga problem. Det hade säkert inneburit att jag fått gå ändå, men några få avgångar per dag är ju ett hån när en befinner sig på en plats som inte ligger mer än en mil från centrala Göteborg.

Ps. Jag vet att det är ett i-landsproblem. Precis som det mesta jag tar upp här. Men om vi väljer att tro på att oljan är en ändlig resurs måste det finnas andra färdsätt än bil att välja, särskilt i storstadsregionerna. Eller?

Skickat från min iPhone

Därför växer den stackarn upp med en hårig morsa

Hemulbarnet var två år. Jag stod i duschen och rakade benen och hon for runt inne i badrummet. Plötsligt nappade hon åt sig hyveln (med skydd på) som jag lagt på badkarskanten och drog den över smalbenen som hon nyss sett mig göra. Det var sista gången jag rakade mig.

Storm i ett vattenglas?

Detta har hänt: Kvinna med minst en orakad armhåla sitter i Mello-publiken. Kvinna med minst en orakad armhåla jublar med uppsträckta armar när Loreen vinner. Kamera sveper över kvinna med minst en orakad armhåla. Den orakade armhålan syns i bild. Man ser på Mello. Man får syn kvinnan med minst en orakad armhåla. Man rasar. Man tittar en gång till på svt-play och tar screenshot på kvinnan med minst en orakad armhåla. Man postar bild på kvinna med minst en orakad armhåla på facebook. Hundratals människor blir upprörda och postar bilden på kvinna med minst en rakad armhåla om och om igen. Ytterligare hundratals människor förfasas och delar i kommentarer med sig av sin avsky mot kvinnor med minst en orakad armhåla. Twittrare får nys om händelsen och startar hashtaggen #hairriot. Mängder av twittrare postar bilder på minst en orakad armhåla. Andra twittrare blir upprörda och tycker att twittrare som postat bilder på minst en orakad armhåla borde sluta storma i vattenglas och börja bekymra sig om vad som händer i Syrien.

Min kommentar: Jag bekymrar mig om vad som händer i Syrien, samtidigt som jag bekymrar mig om att min dotter växer upp i en värld där kvinnor riskerar att utsättas för hatkampanjer ifall de låter bli att raka sig under armarna. Det ena utesluter inte det andra.

Vad blir det för middag ikväll?

Läs gärna det här inlägget hos Mirandas have innan du går till butiken. Inte för att jag vill tvinga dig att sluta äta kött, utan för att påminna om att det fler aspekter än pris att utgå ifrån när en bestämmer vad som ska hamna i korgen.

Lyssningstips: Spädbarn till låns

Funkar inte spelaren? Klicka här!

För 29 år sedan var jag ett av de barnen. Jag var åtta månader och låg i mammas famn och ammade när poliser slog in dörren. Det tog inte mer än någon dag innan jag och mamma återförenades men jag har ännu minnen av en främmande plats och ett äldre par som försökte locka fram mig ur en vrå jag krupit in i.

Idag hoppas jag att myndigheterna går lite försiktigare fram när barn är inblandade, men efter att ha hört om hur det gick till när de då terrormisstänkta göteborgarna blev hämtade till förhör förra året tvivlar jag på det. Min mamma var aldrig misstänkt för något brott, men befann sig på fel plats (i hemmet) vid fel tidpunkt (när min far skulle gripas).

Ps. Synd bara att Hugo Lagercrantz får så stort utrymme i programmet. Kanske har han helt rätt i det han säger just här, det är jag inte kunnig nog att avgöra, men jag har sedan tidigare inget jättestort förtroende för honom eftersom han bland annat förespråkar amning och sömn enligt schema.

Önskeinlägg: Om vår amning

lisakristin säger: Du kanske inte vill skriva om det, men jag vill gärna läsa mer om er amning. Håller ni på, hur ofta, vilket bemötande får ni om ni ammar offentligt?

Att amma en (nästan) fyraåring är oftast ganska bekvämt. Vi ammar i stort sett bara när vi vaknar på morgonen och när hemulen går och lägger sig på kvällen. Yes, that's right, jag ammar henne till sömns. Vid sjukdom, svår tristess eller när hon ser något annat barn ammas blir det någon gång utöver det också, men hon accepterar (oftast) läget när hon måste vänta en stund, eller om jag säger att jag inte vill.

Som längst har det har det gått tre dagar mellan två amningstillfällen och varken hemul eller bröst har haft ont av det, även om återseendet varit hjärtligt. Jag är inte rädd att mjölken ska sina då vi är ifrån varandra någon dag. När en ammat en tid kan det ta månader eller år innan brösten helt slutar producera mjölk och vid de tillfällen då det har behövts lite större mängder, som när hon varit sjuk, upplever jag att det går snabbt att trigga igång produktionen igen.

Jag ammar sällan offentligt längre, eftersom hon nästan helt slutat be om det. De enstaka gånger vi ammar ute bland folk, upplever jag inte längre att många lägger märke till det. Få förväntar sig att ett så "stort" barn ammas och därför ser de helt enkelt inte vad det är som sker mitt framför ögonen på dem. Numera är jag också såpass luttrad att jag låter kommentarer och menande blickar rinna av mig.

Något som allt oftare inträffar, och som jag har svårare att finna mig i, är att jag hamnar i sammanhang där det rackas ner på amning. Jag tar nästan aldrig själv upp ämnet, och få utanför min närmaste krets vet att jag ammar och är engagerad i Amningshjälpen, men jag märker att amning som företeelse diskuteras förvånansvärt flitigt. Då gärna ur ett freak show-perspektiv. Det kan gå fort, inom loppet av några få meningar, kan en grupp människor ha hunnit enas om att småbarnsamning är äckligt och onaturligt och då sitter en i en knivig sits. Ska en låta det passera, eller ska en komma ut som den äckliga och incestuösa i sällskapet?

Går det att debattera amning?

Det har gått en vecka sedan Amningshjälpens Marit Olanders, med flera, gjorde en strålande insats i tv4:s Kvällsöppet. Sedan dess har jag av och till funderat på hela konceptet att diskutera amning och jag blir bara mer och mer irriterad. Att media gång på gång får för sig att det är ett ämne som går att debattera sådär rakt av på tio minuter är om något ett bevis på hur oinsatta och ointresserade de är.

Ämnet hade lika gärna kunnat vara "fåglar" eller "rymden".
– För eller emot?!
Ser ni var jag försöker komma?

Nej, tack. Strunta i det eller läs på och återkom med en vettig frågeställning. Jag är helt säker på att debatten hade blivit intressantare om ämnet varit mer specifikt. Förslag till nästa gång: "Medias okunskap om amning".

Bara gör't

Det finns en första gång för allt. Idag har jag testat att gå på bio själv. Det var helt ok och kommer säkert ske fler gånger.

Angående att skyla sig

Lilla tacksamhetsboken – del 5

Ibland är jag extra glad att vi har amningen kvar. Som nu, när vi har magsjuka i huset. Bröstmjölk är minst lika bra som köpt eller hemmagjord vätskeersättning och det känns tryggt att veta att hemulen får i sig vätska och energi även då ingen annan mat eller dryck är intressant.

Det luktar skämt

Igår på jobbet halade en kollega plötsligt upp sin telefon och började exalterat läsa ett sms hen fått av sin bror. Jag, som inte längre orkar bemöta den här personens ständiga utfall mot allt (amning, övervikt, barn som inte har "respekt" för vuxna, personer som väljer bort vissa livsmedel av etiska skäl, osv.) som inte passar i en väldigt snäv norm, var på väg att resa mig och gå när min kökskollega istället styrde upp situationen: "Jag förstår inte, kan du förklara?"

Den förstnämnda drog skämtet igen, fast långsammare och med det lätta darr på stämman en lätt får när en just fattat att en är ute på tunn is. Kökskollegan igen: "Jaha, det vi ska skratta åt är alltså att läraren uttalade den svenska elevens namn med arabisk brytning?"

Jag hoppas att vi därmed slipper höra fler "skämt" av den typen.

Jag har inte slutat blogga, men...

Ok, dags för uppryckning. Så här gör vi: ni lämnar varsin kommentar med ett ämne eller en rubrik eller någon annan form av förslag på vad jag ska blogga om. I gengäld ser jag till att avsätta en stund (nästan) varje kväll framför datorn, tills jag fått in rutinen igen. Är ni med?

Statusuppdatering

Här ligger jag och väntar på zombieapokalypsen. Och kanske ett glas vin. Men nej nej.

Hej Bullen,

jag är en sprallig tjej, på snart 30 härliga jordsnurr, som har ett litet problem. Så här är det: varje gång jag har något viktigt att göra blir jag helt apatisk. Inte nog med att jag ideligen skjuter upp det viktiga, jag kan inte heller göra något mindre viktigt eftersom jag då får dåligt samvete över att jag inte prioriterar det viktigaste. Just nu har jag till exempel tänkt söka ett jättevuxet jobb, som jag eventuellt är kvalificerad för, men absolut inte har någon erfarenhet av. Sista ansökningsdag är dock inte förrän på fredag, så innan dess kan ingen räkna med att jag börjar blogga om något väsentligt igen. Eller diskar. Eller viker tvätt. Eller läser alla hundratals säkert jättespännande blogginlägg ni skrivit sedan 31 januari, då jag fick nys om den utannonserade tjänsten.
Hjälp, det här är verkligen ett jättestort problem för mig.
Med vänlig hälsning
OCD-tjej_82

Jag är inte rojalist, men...

...vad är grejen med allt hat? Vill vi avskaffa monarkin eller är vi mer intresserade av att bara släpa ut kronprinsessfamiljen på torget peta på dem med en spetsig pinne?

Jag borde eventuellt sluta hänga på twitter.

Disclaimer

Förresten, jag har ju gått och blivit hjälpmamma så här på äldre dar också. (Mer info om vad det innebär hittar du på Amningshjälpens hemsida.) För att undvika eventuella missförstånd vill jag dock inflika att, om inget annat nämns, så är det jag postar här på bloggen mina egna åsikter och reflektioner och alltså inte nödvändigtvis representativt för föreningen Amningshjälpen.

Blixtvisit i tamponglandet

Sedan jag blev med menskopp har jag fått en mindre neurotisk inställning till mens. Det är helt enkelt inte jobbigt längre. Jag har till och med slutat hålla på och räkna dagar, men känner mig ändå mer i fas med mig själv och vet i nio fall av tio redan på morgonen ifall jag kommer få mens under dagen. Så även i morse.

Tyvärr fick jag inte med mig menskoppen när jag stack till jobbet så jag fick leta fram en gammal* tampong i en gömma. Och Jesus fucking Christ vad obehagligt. Var det så här det var att ha mens varje gång de första tio tolv femton åren?! Tills jag kom hem och kunde byta till menskoppen var jag oavbrutet och smärtsamt medveten om fittslemhinnorna, för att inte tala om känslan när den jäveln skulle ut. Som att riva av en invändig sårskorpa.

Engångsmensskydd, nej tack!

*Gammal som i säkerligen av en design som inte längre tillverkas, inte som i artikeln om häxlesbianerna, som bytte tampong med varandra, som jag läste om i en tjejtidning någon gång under tonåren.

Gubben

Jag har skaffat en ny gubbe. Det är inte alls så kontroversiellt som det låter, eftersom jag är av åsikten att en inte kallar mannen en är gift med för gubben, så ta och lugna ner er ett par hekto. Gubben jag snackar om här är bara en random farbror som jag har börjat morsa på när vi springer på varann här i området. Och det gör vi, tro mig.

Gubben och jag brukar helt oavsiktligt synka våra besök i fiskbilen och livsmedelsbutiken och således få anledning att slänga lite käft. Jag vet inte vad han heter eller var han bor, men vi ses nästan varje dag och jag gillar honom och hans neverending kvickheter. Vad skulle jag göra om han plötsligt försvann? Hur länge måste jag vänta innan jag anmäler honom försvunnen? Han är rätt till åren kommen, så han kan ju teoretiskt sett ligga någonstans kvidande med bruten lårbenshals om han inte syns till på en dag eller två.

Istället för blogg: förvirring

Jo, men det här med bloggerplus blir nog bra. Eller så gör jag som Lisa föreslog: använder en dator. God damn it.

Övergångsobjekt

Hemulen har börjat ta med sig mjukdjur och tygtrasor i sängen om kvällarna. Kanske är det en grej som hör till åldern, men jag kan inte låta bli att associera det till att hon också har dragit ner på amningen. Om jag finns till hands vill hon fortfarande amma när hon vaknar och när hon går och lägger sig på kvällen, men småsnuttandet dagtid har hon skurit ner på drastiskt. Det är i stort sett bara när hon ser andra barn ammas eller om hon ätit en massa skräp och tycks vilja jämna ut blodsockret som hon tar initiativ till att vilja amma däremellan.

Jag är kluven. Visst är det skönt att slippa tänka på att alltid ha amningsvänliga kläder när vi är tillsammans och helt klart uppskattar jag att slippa kommentarer och menande blickar från intoleranta personer i vår omgivning, men samtidigt blir jag påmind om att hon så småningom kommer fasa ut amningen helt. Det finns ju inget som säger att det kommer ske inom den närmaste framtiden, kanske dröjer det flera år, men ändå. Jag vill inte ha fler barn, så när hon är färdig med amningen är jag också det. För alltid.

Day 11 – Makes you happy

Day 10 – Self portrait

Den här hade jag bävat för sedan jag bestämde mig för att anta fotoutmaningen. Jag fastnar knappt på bild och har definitivt ingen fotomin, utan är lika ombytlig som Hugo – the cat of 1000 faces, fast med enbart olika varianter av the man who looks like a thumb på min repertoar. Men se, efter ungefär trehundra försök lyckades jag med konststycket att inte bara få med hela mitt huvud på bilden utan också att inte blunda eller göra grimaser. Hurra för mig!

Day 9 – Front door

En av alla mina favoritfeatures med den här lägenheten är att vi har dubbla ytterdörrar. Vi slipper höra vad som händer i trappan och grannarna slipper höra oss tjafsa när vi försöker göra oss i ordning i den minimala hallen (inte en favoritfeature) och ta oss ut alla på samma gång. Dubbelwin.

I förra lägenheten hade vi bara en dörr. Med en fet glipa under. Inte bra för mig som är lagd åt det paranoida hållet. Särskilt eftersom det var omöjligt att låtsas inte vara hemma när min far och annat löst folk hemsökte oss. Usch! Ett hem ska vara en borg.

Somliga borde inte få köra bil

I någon intervju berättade Mia Skäringer om när hon slutade "sitta som en framåtlutad sjuttioåring" vid bilkörning. Jag blev inspirerad och faktiskt så var jag lite mer relaxad än vanligt när jag satte av mot Borås i morse. Dock varade det inte särskilt länge.

Prövning nummer ett: Jag måste tanka innan jag sticker. Kommer helt otippat ihåg att tanklocket sitter på höger sida men blir inte kvitt tvångstanken att jag ska få drivmedelstourettes och plötsligt tanka diesel. Klarar dock att motstå impulsen och kommer iväg utan att motorn skär ihop.

Prövning nummer två: Nästan direkt när jag kommer ut på motorvägen upptäcker jag att spolarvätskan är slut. Är redan sen på grund av dålig planering och kaffedrickande i sista sekund innan avfärd så jag tänker att jag får härda ut och fixa det på vägen hem. I höjd med Bollebygd blir dock läget ohållbart och jag tvingas stanna på macken med namnet Gud glömde. "Smakfullt". Fy fan.

Prövning nummer tre: Ännu en gång vaknar min inre OCD-person. Dubbel-, trippel- och kvadruppelkollar att det verkligen är pumpen med spolarvätska jag stannat vid, samt att jag lokaliserat rätt behållare under motorhuven. Jodå, det är en liten fönsterliknande symbol på locket. Fyller på. Har ångest. Borde vara i Borås om femton minuter.

Prövning nummer fyra: Inne i butiken finns såklart bara en anställd som ensam ska sköta korvgrillning, videouthyrning och kassa. En person före i kön. En person som i perfekt enlighet med Murphys lag ska ha grillad med bröd. Min tur. Då rycks dörren upp och in rusar en man med munstycke och slang tillhörande den där jävla tryckluftsmojängen som brukar stå i samma skåp som hinken med det sorgligt grusiga vattnet man kan använda för att blästra vindrutan med. Han är upprörd och han är universums medelpunkt. Jag funderar på att ta springnota på mina två komma fyra liter spolarvätska men går istället in i mig själv och innan jag vet ordet av har jag betalat och sitter i bilen igen.

Prövning nummer fem: Vid det här laget har jag stressat mig till tunnelseende och kopplat på autopiloten. Ungefär 0,1 sekund efter att jag rullat ut på påfarten inser jag att jag är på väg tillbaka mot Göteborg. Slår bort tankarna på att lägga i backen alternativt köra mot färdriktningen. Profylaxandas i två kilometer innan avfarten mot Hindås äntligen uppenbarar sig. Stannar till på rastplats och ringer för att meddela att jag är dum i huvudet och kommer bli sen. Ingen svarar. But of course. Skickar sms istället. Kommer iväg i rätt riktning och passar på att hytta med näven mot mackjäveln när jag passerar den för andra gången.

Prövning nummer sex: Parkera i P-hus. Trots behändigt sneda rutor lyckas jag krångla till det och blir tvungen att göra om och göra rätt. Skakar så att jag knappt prickar myntinkastet i automaten men får till sist ut en biljett.

Prövning nummer sju: Springer in på sjukhuset, där jag borde ha suttit i möte redan tjugo minuter tidigare. Klarar inte av att tillgodogöra mig vad som står på infopelaren i entrén. Irrar planlöst runt en stund samt åker trasig hiss och hamnar i källare innan jag får tag på en barnmorska som guidar mig till rätt lokal. Pust!

"Men det är ju ohälsosamt att vara tjock!"

Det här likhetstecknet mellan smal och sund. Vem är PR-konsulten bakom det? Hur kan människor på allvar inbilla sig att det är nyttigare att leva på låtsasmat som ger 400 artificiella kalorier om dagen än att dra runt på fem, tio eller till och med tjugo trivselkilon?

Ja, det är att misshandla sig själv att lägga på sig så mycket och röra sig så lite att en vanlig trappa eller en promenad till busshållplatsen känns som ett oöverstigligt hinder. Det kan jag hålla med om. Däremot finns det tusentals och åter tusentals överviktiga människor som är i utmärkt kondition och har exemplariska värden, precis som det finns mängder av människor som "har tur" och håller sig smala och "snygga" trots att de lever på wienerbröd och cigaretter. Hur kommer det sig förresten att så många av dessa måltidsersättningar tillverkas i form av något som är tänkt att efterlikna milkshakes och chokladbitar?

Äh, säg som det är istället. Du bantar för att är normskadad och med det följer att du ser tjocka människor som vägrar anpassa sig efter den normen som ett hot. För om du är beredd att frysa, tappa hår och tänder och drabbas av förstoppning, diarré och leversjukdom i jakten på den perfekta kroppen™ så faller liksom ditt hälsoargument på sin egen orimlighet. Ta dina åsikter om vad jag borde äta och inte och stoppa upp dem någonstans där jag slipper se och höra dem. Låt din "sparrissoppa" tysta mun så håller jag mig här borta på min kant med min jättekonstiga mat som jag lagat av såna där oberäkneliga ingredienser utan kaloritabell på baksidan.

Vi kan väl höras av om femton år och se vem som mår bäst då. Hej!

Ps. Jag vet att det finns mindre osunda, eller rent av sunda, anledningar och tillvägagångssätt att gå ner i vikt, samt personer som klarar av att kombinera en sådan livsstil med ett vettigt sätt att bemöta sin omgivning. Är du en sådan person så är inte det här inlägget riktat till dig.

Februari you say?

Det är först när jag läser det här inlägget som jag inser 1) att det är februari och 2) att vi fortfarande inte plockat undan julpyntet.

Day 8 – Sun

Hade jag varit förutseende så kunde jag ju tagit några soliga vykortsbilder under förra veckans högtryck. Nu blev det inte så. Istället ber jag att få presentera: hemulens taklampa!

Day 7 – Button

Den här knappen trycker man på för att låsa upp vår port dagtid. Tror den kan vara gjord av koppar (eller så är den bara smutsig). Jag tänker på det rätt ofta, hur mycket koppardetaljer det är i femtiotalsbebyggelse. Var gemene man hederligare förr eller var kopparn värdelös på den tiden?

Ps. Det är alltså inte kilovis med koppar jag snackar om utan små detaljer. Koppartjuvar göre sig icke besvär. Tyska kyrkans tak däremot...

Ps2. På tal om koppartjuvar så yttrade en kollega de bevingade orden "i Ale mår knarkarna bra!" häromdagen. (Påståendet byggde hon på att det försvinner en del metall från järnvägsbygget som pågår i kommunen.)

Day 6 – Dinner

Vi hade planerat att äta en särskilt snygg rätt i måndags, så att vi skulle kunna ta glättiga bilder på den till utmaningen. Vi begick dock misstaget att låta mig vara ansvarig för inköpen. Eftersom jag bara kan komma ihåg tre saker om jag inte har en lista blev det inget med den rätten.

Istället fick vi freestyla utifrån vad vi hade i frysen: en liten burk ospecificerad grönsakssås (troligtvis något med riven morot, röda linser och tomat) och en klump quornstrimlor. I skafferiet hittade vi två block äggnudlar. Helt ok smakmässigt men inte särskilt snyggt och definitivt inte vad vi tänkt oss. Som livet i stort antar jag.

Day 5 – 10am

Ett smakprov (hehe) på det maniska plastslickandet jag nämnde i förra inlägget. Om ni undrar över mängden sopor så... ja, jag har svårt att komma på en giltig ursäkt här. Jag vet inte riktigt vad som hänt faktiskt.

Day 4 – A stranger

Det här är ett jävligt udda beteende, att dricka avfrostningsvatten. Ingen jag känner skulle göra något sådant. Katten på bilden är alltså en främling.

Andra störda beteenden han hänger sig åt är maniskt slickande på plast samt att han gärna tvättar sin bror i röven efter att han vunnit ett slagsmål mot densamme. Till hans (och mitt) försvar ska sägas att han kommer från ett katthem och alltså eventuellt har haft en tuff uppväxt (som jag inte kan hållas ansvarig för).

Fånigt

iPhone är kul, men inget vidare att blogga ifrån. Hittills har jag testat det gamla via mail-knepet och Bloggers egen app. Tyvärr blir jag i båda fallen tvungen att välja om jag vill blogga bild eller text. Båda går icke. (Om jag inte vill ha bilderna nedanför texten och/eller i gigantiskt format så att de fortsätter ut i listen till höger.)

Problemet skulle också kunna vara att jag är vrång och vägrar fatta hur jag ska bära mig åt. Någon som har lättförståeliga tips att komma med?

En av alla situationer jag vägrar ta lärdom av

Varje gång jag gör potatisgratäng tänker jag att "förra gången tog jag för mycket grädde/mjölk, det ska jag inte göra idag", sen häller jag på skitmycket vätska och undrar hur det kunde bli såhär igen.

Day 3 – Hands

Ormskötaren hette Nikita. Det var nästan det mest fascinerande med hela visningen. Var hennes föräldrar ovanligt excentriska typer? Var de tonåringar när de fick henne? Hade hon bytt namn? Eftersom jag inte frågade kommer vi aldrig få svar på det. Så var det med det.

Önskar att jag fick vara en fluga på väggen på den här festen

Day 2 – Words

Det sägs att alla heter Glenn i Göteborg på grund av att sjukt många engelska sjömän varit här och ynglat av sig. Varför engelsmännen är så förtjusta i just det namnet och hur hög sanningshalten är i det påståendet är jag inte rätt person att bedöma, men tidigare idag när jag åkte buss noterade jag att alla mina medresenärer snackade engelska (obs, det var en helt vanlig buss, inte en sån där festlig röd dubbeldäckare). Utom de som var tysta, vilket väl vid närmare eftertanke var majoriteten. Så nu vet ni det.

Day 1 – Your view today

Tvättid. Som Josefine noterade så har vi ett torkrum. Inte ett eget såklart utan ett gemensamt för allt löst folk som bor i det här huset. På ett ungefär femtio hushåll. Eller fyrtionio. För egentligen finns det två tvättstugor med varsitt tillhörande torkrum, men eftersom en person (i det femtionde hushållet) envisas med att tvätta och torka kläder som hen först frotterat sig i hästgödsel med i den ena, så får vi andra dela på den andra. Vi brukar i snitt lyckas få tag på en tvättid var åttonde dag. Det är inte jätteofta för en barnfamilj.

#febphotoaday

Det har blivit en del hängande på Instagram på sistone. Och mer lär det bli, jag har hittat en fotoutmaning. Och ni ba "utmaning, yay!". För att ingen ska komma undan missa något postar jag bilderna här också.

Min egen lilla femminutersmetod

Titt som tätt hör jag föräldrar säga att de läst Anna Wahlgren och "plockat russinen ur kakan". Newsflash for you: nej, det har ni inte. Hela hennes filosofi bygger nämligen på att man antingen kör metoderna fullt ut eller låter bli. Jag rekommenderar att man låter bli.

Angående att "hon har sagt en massa bra saker också": ja, det är klart att hon har sagt bra saker också. Nämn en person som under hela sin livstid aldrig sagt en enda vettig grej liksom. Visste ni förresten att Hitler byggde en massa raka fina breda motorvägar? Konstigt att man så sällan hör folk som tycker att han var en rätt reko kille på grund av det, bara man bortser från den där detaljen med förintelsen.

Vänta nu, jämförde jag just Anna Wahlgren med Hitler? Ja. Är det äldsta tricket i boken? Ja. Tänker jag ta tillbaks det och hitta på en bättre liknelse? Nej.

Men om ni nu ska envisas med att hålla på med "snälla metoder" så ska jag nu dela med mig av vår kvällsrutin. Den tar mellan två och tio minuter:
1. Borsta tänder och kissa.
2. Kryp ner i sängen.
3. Amma.
4. Sov.

Ps. Funkar den inte för er så testa något annat. En bra början är att lyssna på och respektera barnet. Man har igen det tusenfalt längre fram.

Och så håller en visdomstand på och jävlas också

Som några av er kanske redan känner till så bor jag ju i Göteborg, och med det kommer vissa förpliktelser. Idogt ordvitsande till exempel. En av mina favoriter är att jag har samma inställning som min blodgrupp: B+

Fattar ni? B+ som i be positive. Kul.

Problemet är bara att jag har varit sjukt negativ på sistone. Jag vet inte om jag ska skylla på den segdragna förkylningen jag dras med, årstiden eller bara allmän stress. Alltså, jag fattar inte hur det kan vara möjligt att jobba deltid och ändå ständigt känna sig jagad över allt man inte hinner. Och då menar jag inte saker som typ "förverkliga mig själv" eller "börja med fridykning" utan typ diska och läsa ut boken jag började på för typ två veckor sedan.

Jag ba: nag, nag, nag och stör mig på kollegor. Och folk på vagnen. Och grannar. Orkar inte vara en rolig morsa heller. Behöver semester och tid att läsa nya Tivoli för min unge, hänga på museum, gå och fika, kramas... Och så en strimma sol då och då. Annat än in genom fönstret rätt i ögonen när jag är på jobbet.

Dock. Samtliga av förra årets nyårslöften är nu infriade. Mer eller mindre. Något försenat. Men ändå.

Pros and cons

Något som samtidigt är både en fördel och en nackdel med no poo är att man lätt kan skjuta upp en hårtvätt en vecka utan det syns.

I'm a little blogger

Short and stout.

Bara kollar så att det funkar att blogga on the go, så att säga. Den här telefonen är alldeles för smart för mig ibland, men jag har ju tydligen aldrig tid att sitta vid datorn längre. Sjukt busy.

Valfrihet: att slippa välja

Vi hade lite kokt potatis över sedan gårdagen på jobbet. Jättegott att steka och servera till kycklinggrytan, tänkte vi, så behöver vi bara koka halva mängden ris och så får barnen tillfälle att välja det alternativ de föredrar. Fail. Inte på grund av barnen, de förstod konceptet och visste hur de ville ha det, utan på grund av att samtliga pedagoger greps av panik och blev helt oförmögna att tänka utanför lådan.

Ingen tycktes förstå att om man har två tillbehör så behöver man inte plocka åt sig så jävla mycket av varje. Barnen kommer inte plötsligt att äta dubbelt så mycket. (Att de vuxna inte skulle förstå den här ekvationen borde vi väl i och för sig ha anat, de har ju trots allt bara pluggat tre-fyra år på högskolenivå. Jämför gärna med vad händer när man bjuder in människor som inte jobbar i kök till knytkalas: man får ungefär sju ton mat över eftersom alla räknar med att samtliga ska äta en full portion just av deras medhavda rätt.) Tydligen var det också allmänt jättejobbigt att tvingas konversera med kidsen och fråga om de föredrar stekt potatis eller ris. Mycket enklare då att bara ge alla det alternativt man tycker bäst om själv.

Så, på måndag återgår allt till det normala. Vi lovar att inte överraska med en massa oönskad valfrihet fler gånger.

Fläsk

Alltså, hur kommer det sig att jag allt oftare hör människor säga saker i stil med "jag skulle aldrig bli serverad bacon i Mellanöstern, så..." som ett argument för att det inte ska erbjudas fläskfri kost i förskola och skola? Är det muslimhatet som blivit rumsrent eller har folk bara blivit mer dumma i huvudet rent allmänt?

Jag har hittills aldrig stött på någon som ställt till en scen för att det inte funnits ett fullgott grisfritt lunchalternativ. Hur kan det vara ett problem att en person väljer bort viss mat, för någon annan än den som får gå hungrig förstås? Däremot kan det vara väldigt jobbigt för "allätare" att behöva tugga i sig kycklingpytt eller kikärtsgryta.

Jag undrar om de här personerna tar med sig egen mat då de går på middag hos vänner som äter någon form av specialkost, eller de kanske helt enkelt bara har vänner som är lika inskränkta som de själva så att kostfrågan aldrig blir ett problem privat.

På förskolan där jag jobbar har en familj valt att låta sitt barn äta "vanlig" kost trots att övriga familjemedlemmar inte äter fläsk. Det var ett tufft beslut för föräldrarna, det märktes. Vi har förklarat att deras barn här rätt till specialkost och att vi redan lagar både fläskfri och vegetarisk kost till flera andra personer. Men nej, de vill helt enkelt inte att deras barn ska behöva vara en av dem som är annorlunda.

Vem är det egentligen som har svårt att anpassa sig?

Och till våren köper vi matchande träningsoveraller

Vi har ätit fiskpinnar för första gången sedan vi blev barnfamilj. Skitnödigt skitduktigt att hålla sig så länge kan tyckas, men det handlar egentligen inte om ifall rätten i sig är skräpmat eller inte – nix pix, för i det här hushållet äts det både korv och pannkaka och pizza – utan om symboliken. Att fastna i fiskpinneträsket, hur hemskt låter inte det liksom? Nej, tacka vet jag Sorgmodets träsk i Den oändliga historien. Om man nu prompt ska hålla på och gå i gyttja och sörja.

Men det var gott och vi blev mätta och det kommer säkert ske igen.

Jag ska försöka låta bli att göra om det

Nej men, ska vi ta och säga att vi är överens om att den där sex-/relationssutmaningen inte var så rolig som jag trodde vid första anblicken? Kanske att det hade blivit intressant om man är genusvetare eller på annat sätt engagerad för en bättre värld eller så, men för en vanlig tramsa som mig: nja.

Men. Jag slutförde den iallafall. Plikten framför allt, som vi brukar säga.

Den magiska bänken

Vi har en magisk bänk i köket. Där kan man ställa grejer som man inte orkar plocka in i skåpen och vips så förflyttas de medelst trolleri till sina rätta platser. Tur är väl det, för annars hade ju jag varit tvungen att röja av den där bänkjävlen hundra gånger om dagen och det hade jag ju aldrig orkat. Kanske hade jag rent av flippat och skällt ut den som ställt prylar där, eller åtminstone fällt spydiga kommentarer (eller bloggat) om det.

Uppbrott

17 år tog det innan hon var redo att gå. 17 år av "gått in i en dörr", "spelat fotboll med brorsorna" och "snubblat i källartrappan". 17 år av sakta men säkert krympande livsutrymme. Aldrig få behålla vänner. Aldrig få behålla jobb. Aldrig få behålla något som var henne kärt.

– Om jag lämnade din pappa, skulle du fortfarande vara min vän då?
– Ja. Gör det.

Utanför rättegångssalen fick han syn på mig och slet sig loss från poliserna som ledsagade honom. Kramade om mig länge och hårt. Trodde att jag var där för att rädda honom. Pang! Sluten psykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det sveket får jag betala för. Om och om igen.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal
Del 8 – Sexuella läggningar
Del 9 – När kärlek blir vänskap

Hej bloggen!

Du har helt rätt. Jag negligerar dig. Om det är till någon tröst så vill jag dock påpeka att jag har dåligt samvete över det. Lite åtminstone. Men jag kommer tillbaka så fort nyhetens behag lagt sig på iphone-fronten. Promise.

Tills dess tre mycket läsvärda inlägg av personer som troligtvis inte hänger på twitter/wordfeud dagarna i ända:

Amningsbloggen – Är barnstyrd avvänjning möjlig
Vilda barn – Att få känna
Sagogrynet – Felicia försvann och skrikmetoderna

Och för er som inte är intresserade av anknytning och dylikt trams (säkert jättemånga av er sort som hänger här), lite lättsmält pausunderhållning:

När kärlek blir vänskap

En kompis berättade för ett tag sedan att han och hans käraste skaffat tv i sovrummet och i nästa andetag att han läst att det drar ner sexfrekvensen något kopiöst. Sen skrattade vi lite och en tid senare gick de skilda vägar. Såklart inte på grund av tv:n och/eller att de eventuellt slutat ligga (or...?), utan för att de tyckte att de kommit till ett stadie i förhållandet där de mer var vänner än partners. Det har jag hakat upp mig på och funderat mycket över.

Jag menar, blir det inte så för alla förr eller senare? Lever man så nära varandra år ut och år in så är det väl oundvikligt att man antingen börjar hata varandra eller att vänskapen blir så djup att den liksom tar överhanden när den där första förälskelsen lägger sig. Måste det vara fel? Det kallas väl inte livskamrat för intet? Och det ena utesluter väl inte det andra? Eller?

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal
Del 8 – Sexuella läggningar

Hello to my little friend

Nipple slip

@jonnadignelius

Ok, nu finns jag alltså på twitter. Men håll i eventuella ponnyhästar en stund till, det kommer säkert vara mycket verkstad och lite snack ett tag tills jag fattar vad jag håller på med.

Ps. Nej, telefonen har inte kommit. Jag sitter vid datorn. Så 2011.

Årets komplimang

– Mamma, vilka goda tissar du har idag! De är godare än när du precis har duschat!

Amma vidare-bloggen efterlyser

"För några veckor sedan efterlyste vi era erfarenheter av möten med vården*, där amning och/eller amningslängd kommit upp. Vi har fått in en hel del svar med tar gärna emot fler, så om du inte hunnit skriva ihop dina erfarenheter så har du fortfarande chansen. Ju fler svar vi får in, desto vettigare sammanfattning kan vi göra så vi är tacksamma för alla svar. Sprid gärna vidare så att vi får in så många svar som möjligt. Här kommer instruktionerna igen:

Om du vill bidra till vår undersökning så kan du skriva ner den eller de gånger som amningen kommit upp under dina/era möten med vården. Skriv med dina egna ord och använd gärna frågelistan här nedanför som stöd. Du behöver inte svara på alla frågor eller skriva i samma ordning som frågorna står här, se dem bara som ett stöd. Om du skriver kort eller långt spelar ingen roll, men vi blir förstås tacksamma för alla svar eftersom de bidrar till att vi kan göra en bättre insats i den här frågan. Skicka ditt svar, gärna som wordfil, till amma.vidare (at) gmail.com Hör av dig om det är något du undrar över, vi ser mycket fram emot att ta del av era erfarenheter.

Frågelista

Har amningslängd kommit upp vid något tillfälle i ditt eller barnets möte med vården? Berätta vad som hände! Vad var syftet med besöket? Vem var den vårdsökande? Var det något amningsrelaterat?

Hade vårdgivaren någon tydlig inställning till er amning, positiv, negativ eller neutral?

Fick du/ni råd, tips eller information som gällde amningen? Var det i så fall något ni bett om? Hur motiverades dessa råd och tips?

Hur upplevde du/ni det bemötande ni fick? Hur tänkte och kände du/ni efter mötet? Hade du önskat att det var på något annat sätt och i så fall hur?

Ps. Sprid gärna det här uppropet så att så många som möjligt får möjlighet att delta med sina erfarenheter.

*Vården kan vara läkare, sköterskor, BVC, MVC, sjukvårdsupplysningen, rehabilitering etc. Den här gången utesluter vi tandvården, eftersom vi har planer på en separat undersökning om möten med just tandvården längre fram om den här första faller väl ut."

Migrän?

Jag vet inte hur vanligt det är med migrän, men jag gissar på att åtminstone någon eller några av er som brukar titta in här har erfarenhet av det. Till er har jag ett par frågor:

1. Hur vet man att det är migrän man har? Alltså, vad är skillnaden mellan det och återkommande fullkomligt lamslående "vanlig" huvudvärk, där alla former av ljud, ljus och lukter blir helt outhärdliga, till den grad att synen och balanssinnet blir påverkat?

2. Måste man gå via en läkare eller finns det vettig receptfri hjälp att få (ibuprofen och paracetamol har noll effekt, naproxen lindrar något)? Alltså oavsett om det är migrän eller "vanlig" huvudvärk man lider av.

3. Något annat jag bör känna till?

Sexuella läggningar

Förr brukade jag hävda att jag var bisexuell, men ju äldre jag blir desto mer hetero känner jag mig. Eller, identifierar jag mig som, kanske jag ska säga. Men man vet ju aldrig. Jag kanske skaffar mig en röd sportbil och rymmer med en blond 25-årig (kvinnlig) modell när jag 40-årskrisar som värst. Den som lever får se.

Äh, egentligen tror jag väl mest på det gamla djungelordspråket att man blir kär i individer, inte kön. Och så väljer jag att inte problematisera det mer än så. Omgivningens förväntningar? Lalalalala bingo! Next question!

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet
Del 7 – Kärlek eller ideal

Kärlek eller ideal

Kärlek.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet
Del 6 – Otrohet

Otrohet

Min mamma var en berättare av rang och hon älskade att hålla långa föredrag, varesig man ville höra dem eller inte. Sånt vi ville lyssna på avhandlade hon gärna vid köksbordet över en långsittning med te och ostar och sånt vi gärna ville slippa tog hon i bilen då ingen kunde komma undan.

Jag minns särskilt ett tillfälle, på väg hem från ridhuset, då hon predikade för mig och en av mina vapendragare om vikten av att välja en schysst partner från början, eftersom möjligheten att påverka någon annan än sig själv är ytterst begränsad:

– Ett bra sätt att kolla om man hittat en vettig pojkvän är att vara otrogen mot honom och se hur han hanterar det, kläckte hon illmarigt ur sig, varpå både jag och min väninna dampade ur. Ingen av oss var jättesugen på att bli utsatta för detsamma.

Jag minns inte hur samtalet utvecklade sig därefter, mest troligt ville hon bara se vår reaktion, men jag vet att min kompis idag lever i någon form av on and off-förhållande med en notoriskt otrogen man. Faktiskt lyckades han lagom klichéartat göra en annan kvinna gravid samtidigt som hon väntade deras son.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen
Del 5 – Sexuell exklusivitet

Sexuell exklusivitet

Jag kan inte dra mig till minnes att jag i något av mina tidigare förhållanden kommit överens om några ground rules gällande ifall, och i så fall under vilka omständigheter, det skulle vara ok att ha sex med andra. Nu när jag tänker på det så hade det hade varit intressant att se en sliding doors på hur mitt liv sett ut om jag haft vett att ta den diskussionen någon gång emellanåt.

Kanske har flera av mina tidigare partners egentligen inte haft svårt att hålla sig innanför skaklarna. Kanske har de bara spelat efter andra regler. Det kommer vi aldrig få veta. Synd.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap
Del 4 – Kärnfamiljen

Igår vid Plikta: Fifi-spotting

Jag ser på avstånd en person som jag misstänker kan vara Fifi. Funderar på hur många som är över meddellängd, har rosa halvlångt hår och hänger på vår sida av stan, men får inte ihop det med den blå barnvagnen (oklart varför). Konsulterar hemulpappan. Han är bombsäker på att det är Fifi.

Hur kan han vara så säker, undrar ni förstås. Jo, det ska jag tala om för er, han känner igen mönstret på hennes leggings från Instagram. När, o när, ska jag få min nya telefon, undrar jag.

Förtydligande angående förra inlägget

Det är inte frågan om någon time-out eller annan form av bestraffning. Hon är fullt kapabel att gå upp för trapporna och in i lägenheten för egen maskin, när hon själv väljer att göra det.  Och jag skulle inte låta henne stanna där ute om hon var ledsen.

Emotrappan/Historien upprepar sig

Hemulen är i någon slags fas då hon blir en jävla martyr lite skör hela tiden emellanåt. Jag vill gärna vara en god mor som bara tröstar och tröstar och aldrig själv lackar ur när ungen låter som ett gammalt gångjärn, men tyvärr är det totalt icke-kompatibelt med mitt tålamod.

För en stund sedan var vi på väg ut ur affären, alla tre med kraschat blodsocker eftersom vi varit och hälsat på barnets gammelfarmor. Ungen är för liten för att dörrens fotoceller ska reagera på hennes uppenbarelse och jag var inte tillräckligt snabbt framme för att ta emot den när den slog igen, så hon fick sig en rejäl knuff och ramlade omkull.

Egentligen gjorde det nog inte så ont, hon blev åtminstone inte skadad, men hon blev skrämd och kanske lite desillusionerad när hon insåg att jag inte är allsmäktig och kan skydda henne från allt ont. Tårögd och förbannad marscherade hon iväg över torget och ville inte på några villkor bli tröstad av sin ouppmärksamma mamma.

Ok, fine. Det var väl delvis mitt fel, så jag uppbådade den lilla energi jag hade kvar och lyckades reda ut situationen och få med henne hemåt. Frid och fröjd, inbillade jag mig, men på väg in genom porten krockade hon sen med sin pappa och av någon anledning fick hon för sig att jag även den här gången borde ha kunnat förutse hela händelseförloppet, så hon bestämde sig för att inte följa med in och jag tappade konceptet.

– Ok, sitt här och var sur då, gormade jag och gick in. (Not my proudest moment.)

Ungefär en halv minut senare gick jag ut och tjatade med henne in (igen: not my proudest moment) och stängde porten för att hon inte skulle få för sig att sticka iväg och bli överkörd eller bortrövad, innan jag klampade vidare upp till lägenheten.

I den trappan har hon suttit/legat och varit på dåligt humör ett antal gånger. Det känns liksom relativt safe att låta henne stanna där och avreagera sig (även om jag spontant kunnat tänka mig att låta henne stanna på förskolan/torget/spårvagnen) medan jag själv går in och gör samma sak och plötsligt inser jag att jag har blivit min egen mamma och att min unge, åtminstone till humöret, är en kopia av mig. Jag satt också på trappen utanför och mullrade inombords en stund när vi blivit osams på vägen hem när jag var barn.

Kärnfamiljen

What can I say? Jag lever i ett monogamt förhållande med den biologiska fadern till mitt barn. Det är vi som är verklighetens folk™.

Mellan åtta månaders och sex-sju års ålder provade jag dock på att vara barn till en ensamstående mamma. Det var inget jag tog någon större skada av, om jag får säga det själv. Tvärtom. Jag tror att få barn får uppleva den odelade kärlek och uppmärksamhet jag fick under de åren.

Men framför av allt slapp jag otryggheten i att växa upp med en förälder med ett aktivt missbruk. (Utom under skolloven då jag hade den livsviktiga "rätten till" min pappa.)

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami
Del 3 – Äktenskap

Äktenskap

Jag klär inte i vitt, har aldrig lidit av någon gräddbakelsefetisch och konceptet att älska varandra tills döden skiljer en åt har jag haft ett odramatiskt icke-förhållande till. Däremot har jag alltid varit ett stort fan av brakfester.

När vi gifte oss var jag 21 och han 23 år. Vi hade varit tillsammans i knappt ett år och jag antar att man kan säga att det var rätt spontant påkommet. Det kändes som en bra idé då och det känns som en bra idé idag, åtta år och ett barn senare. Nuförtiden känns det nog till och med lite bättre eftersom få höjer på ögonbrynen när de får reda på att en 29-årig småbarnsmorsa är lagvigd.

De första åren vågade jag knappt referera till min man som just "min man" eftersom det drog igång en jevvla massa spekulationer kring huruvida jag a) levde tillsammans med en "utländsk" kvinnoförtryckare, b) var uppvuxen i en sekt och på ett eller annat sätt blivit tvingad in äktenskapets boja, c) led av någon slags psykisk ohälsa och var helt oförmögen att kontrollera impulser av typen "nämen, om man skulle ta och skaffa sig sms-lån/tribaltatuering/kamphund/äkta make", eller d) en kombination av ovanstående. Slutsats: Det måste på ett eller annat sätt vara synd om mig.

Det här var nämligen på tiden före bridezilla-programmens intåg i tv-tablån. Nuförtiden verkar det, på gott och ont, vara socialt accepterat både att drömma om bröllop och att ingå äktenskap lite hipp som happ.

Ps. Jag har naturligtvis inga som helst fördomar mot 21-åringar som lever som om varje dag var den sista.

Del 1 – Kärlek
Del 2 – Monoamori/monogami

Amningshysteri goes bokhysteri

Nu är den äntligen här! Boken om att växa upp som barn till världens bästa uppfostrare. Skynda skynda, innan den tar slut!

h4x0r

Det var inte ni kära läsare som svikit mig, bara jag själv som glömt att klistra in spårningskoden när jag bytte utseende här på bloggen. Vi kan alla andas ut, det är ordnat och från och med imorgon bör jag kunna knarka korrekt statistik igen.

Du skulle bara våga vara nöjd med dig själv!

Att som kvinna vägra låta sitt liv kretsa kring att behaga andra är tydligen oerhört provocerande ännu en god bit in på 2000-talet. Kolla till exempel hur det ser ut i kommentarsfältet när Lady Dahmer konstaterar att hon inte slutade vara tjock 2011 heller. Genast känner en rad personer att de bara måste påpeka att hon borde sluta äta this and that, att det är ohälsosamt att vara överviktig och att det syns att LCHF inte funkar.

Om vi för en stund låtsas att belackarna har rätt i sak så undrar jag ändå hur de tänker när de väljer att lägga tid och energi på att författa sina utfall. Det är inte som att de har något nytt att komma med, jag är helt säker på att Lady Dahmer hört alla deras argument förr, och vad är det för övrigt de argumenterar mot, eller för?

Hej, här är jag. Jag är tjock. Punkt. Om hon postat ett inlägg om att hon inte slutade vara långhårig 2011 heller, hade då hennes läsare känt ett behov om att bitcha om det också?

Monoamori/monogami

Ofta tycker jag att normerna är så snäva att jag inte ens bryr mig om att försöka passa in. Jag har nattammat (länge), ammar fortfarande till husbehov och vi samsover oftast alla tre. Jag accepterar att det växer hår lite varstans på min kropp, en kropp som jag för övrigt trivs i trots att den inte har samma proportioner som när jag var tonåring. Jag har inte använt schampo på ett halvår, sminkar mig sällan och känner inget behov av konsumera mensskydd som bara används en gång för att sedan kastas bort. Jag försöker inte göra sken av att jag inte har några kroppsfunktioner, uppskattar barnfri tid och föredrar husman och öl framför sallad och vitt vin när jag hänger med mina vänner.

Just när det kommer till tvåsamhetsnormen har jag dock aldrig haft några större större problem att passa in. Jag har sett och lyssnat på dokumentärer, både mer och mindre seriösa, om människor som väljer att leva i andra former av förhållanden och familjekonstellationer och jag tänker att visst, var och en får väl göra som de vill. Men fan vad jobbigt det verkar. Ett program handlade till exempel om en familj bestående av ett barn och dess två biologiska föräldrar, plus tre andra vuxna. Jag blir matt bara av att tänka på det. Vi har svårt nog att pussla ihop tillvaron trots att vi bara är tre personer i den här familjen.

Eller är jag helt fel ute nu? Någon som har erfarenhet av förhållanden med lite vidare ramar? Vad har jag missat?

Del 1 – Kärlek

Bojkott?

Igår hade jag en (1) besökare, enligt Google Analytics.

Läs!

Kärlek

Den uppmärksamma kanske har noterat att jag flaggade för en bloggutmaning för ett bra tag sedan. Jag har inte glömt, jag lovar. Det har bara kommit lite grejer emellan. Typ livet och så. Men nu kör vi:

När jag var tonåring hade jag rätt lätt för att bli kär, fast så kanske det är för "alla" i den åldern, han som kom att bli min första pojkvän hade jag aldrig pratat med eller ens sneglat på innan jag fick höra att han hade ett gott öga till mig. Jag lät såklart inte det hindra mig utan gick hem och kikade i skolkatalogen och konstaterade att han kanske kunde vara värd en chans. Sen tog jag kontakt med honom i skolan och ett tu tre så var vi ihop.

Han var en bra kille. Så här i efterhand kan jag nog konstatera att han var en av de bättre. Vi var ihop i två månader och gjorde slut helt odramatiskt. Han fick mig aldrig att känna mig dum eller konstig eller otillräcklig. Tvärt om. Han lyfte mig. Och så var han en jävel på att hångla.

Några år senare träffade jag honom ute på lokal. Då var han tillsammans med en tjej som hade ganska allvarliga ätstörningar. Han var väldigt oroad över hennes hälsa och även om han väl tekniskt sett "lämnade ut" henne minns jag det som att han pratade om henne med stor värme och respekt.

Senare har jag vid ett par tillfällen gett killar en chans efter att jag på omvägar hört att de varit intresserade av mig, första killen jag (av okänd anledning) hade sex med bland annat. Det var inte ett vinnande koncept. Jag hade helt enkelt tur första gången.

Teaser

Om allt går som smort, vilket det ju i och för sig aldrig gör, så kommer 2012 eventuellt att gå till historien som året då jag började twittra och instagramma. Ty efter en tids krångel med min gamla halvsmarta telefon klick-klicketi-klickade jag till mig en såndäringa iphone i förmiddags.

Så. Nu återstår bara en leveranstid på 3-5 vardagar, byte av abonnemang och portering av telefonnummer och sånt där så bör jag vara igång sen. Ska vi säga någon gång runt mars-april?

Håhåhå, hejdå socialt umgänge!

Rättelse

Jag har ätit Blå Kongo tidigare. Inte för att jag minns det själv, men tydligen har min man haft med sig en lunchlåda med blått potatismos till jobbet och gjort succé med den. Någon gång våren 2006.