Det gläder mig att se att så många av de bloggar jag följer skrivs av föräldrar som är lyhörda för sina barns signaler. Visserligen läser jag ganska selektivt och slutar följa dem som uppmanar till skrikmetoder och annan barnmisshandel, men jag får ändå en känsla av att världen är på väg åt rätt håll.
I den här familjen har vi gjort en massa tabbar. De flesta inte särskilt allvarliga. Men en del har jag svårt att försonas med, som hur vi hanterade matintroduktionen till exempel. Hade jag kunnat backa bandet och göra om, göra rätt, så hade jag gjort det.
Vi höll ut länge, fem och en halv månad var hemulen när vi började med smakportioner. Egentligen kände vi nog att vi borde ha väntat ett tag till, särskilt eftersom vi inte fick amningen att funka förrän hon var fyra månader, men samtidigt ville vi ju inte missa det där magiska smakfönstret som enligt legenden bara är öppet då barnet är mellan fyra och sex månader. Det lät förvisso helt orimligt att ett barn aldrig skulle lära sig att äta som en vettig människa om man inte påbörjade avvänjningen innan halvårsdagen, särskilt med tanke på att jag själv mer eller mindre helammades i åtta månader, men det är ju dumt att chansa liksom.
En kokt potatis blandad med bröstmjölk, två förväntansfulla föräldrar och en unge som inte hade en aning om vad som förväntades av henne. Självklart filmade vi också. Filmen ligger inte uppe till allmän beskådan eftersom inte ens jag själv klarar av att se min lilla lilla bebis först gapa snällt och sedan kvälja och kräkas. Men skam den som ger sig, vi hade ju lärt oss att det kan ta några gånger innan barnen fattar hur de ska göra för att flytta maten bakåt i munnen och svälja, när hon var sju månader åt hon riktigt bra. Ibland flera matskedar.
Idag har vi en unge som är rätt ointresserad av mat. Bröstmjölk, mackor, pannkaka, korv och frukt är väl i stort sett det enda som är helt oproblematiskt – vinst varje gång. Men hon har två matglada föräldrar som förhoppningsvis kan fungera som förebilder den dag hon bestämmer sig för att det är dags att testa nya smaker. Med tanke på hur introduktionen gick till är väl det minsta vi kan göra att låta bli att tjata och truga nu. Det får ta den tid det tar. BLW treåring style.
På mitt nuvarande jobb, som kock på en förskola (ironiskt nog), ser jag hela spektrat. Från hen som äter mycket, gärna och länge, till hen som bara äter halloumi, köttbullar, bröd, banan och vindruvor. Nej, inget annat. De flesta hamnar någonstans mitt emellan, småbarnen är något mindre kräsna och nästan alla äter med bäst aptit på måndagar. Kanske är det fler som har en inte helt okomplicerad matsituation hemma och troligtvis äter mitt barn också bättre i sällskap av likasinnade.
Del 1 – Förlossningen
Del 2 – BB-vistelsen
Del 3 – Amningen
Jag är bara så glad att vi denna gången upptäckte (av en slump ska tilläggas) BLW.
SvaraRaderaDet har gått så förbannat smidigt och vi märker på E att hon tycker det är kul. Hon är mer nyfiken än vad G någonsin var.
Ikväll åt hon ris och qourngryta. Indianstyley. Och hon garvade nästan hela tiden.
Det är så coolt.
Inget tvång, bara en massa lust!
Vad skönt att du har försonats. BLW kan väl praktiseras i vilken ålder som helst.
Jag kan tillägga att min älskade storebror inte åt många livsmedel förrän han var typ 19-20 och inte åt grönsaker förrän han var 35....
Alltså, vilken sjuk föreställning, att barn inte kan äta normalt om de inte introduceras för fast föda när de är några månader gamla!
SvaraRaderaVem har kommit på detta?
Åh, tack, det här kändes riktigt skönt att läsa just nu! Inte att det var jobbigt och att du ångrar hur ni gick tillväga, men inlägget fick mig att chilla lite. Du är så klok!
SvaraRaderaAng. kommentaren du skrev på min blogg, så skrev jag ett långt svamlande svar igår. Jag uppskattade verkligen kommentaren!
Icka: Jag har alltid ätit i stort sett allt, vilket gör att jag genast drar den förhastade slutsatsen att sen matinroduktion ger ett mer avslapnat förhållningssätt till mat.
SvaraRaderamikkan: Det är barnläkare, ivrigt påhejade av barnmatsindustrin, som kommit på det i en tid då naturen skulle tämjas och allt regleras. Tyvärr har det inte varit lika lätt att skrota myterna som det var att en gång införliva dem.
Fifi: Tack själv!
Vi följde också "mallen" i onödan. Potatis med bröstmjölk nånstans kring halvårsdagen. Stackars liten, hon gillade inte alls. Och ja, det går sådär med maten nu när hon är tretton månader. Men amma vill hon, och får hon, där tänker jag inte lyssna på någon annan än henne.
SvaraRaderaJag tror att alla barn, eller åtminstone de flesta, hittar matglädjen så småningom, men tills så känns det extra bra att låta henne bestämma hur länge vi ska behålla amningen.
SvaraRaderaJag började gilla mat nån gång i slutet av gymnasiet...jag blev f ö knappt ammad alls utan uppfödd på ersättning å välling.
SvaraRaderaCheetahn åt svindåligt när vi började ge mat vid 4 månader. Ett evigt trugande å krångel. Jag tänkte att hon ALDRIG nånsin skulle kunna äta en hel grötportion.
Så hände nåt efter att hon blivit 6 månader. Började bli nyfiken. Nu åtta månader. Äter allt. Alla hemlagade rätter vi mixtrar ihop. Alla köpta burkar vi packade med oss till Sicilien. Leverpastejmacka. Allt. Utom majspuré som hon fick kväljningar av. Fönster vid 4 månader, knappast.
Med nästa ev. bebis tar vi det absolut lugnare å väntar in ungens eget intresse.
Skönt att få (ytterligare) belägg för att det inte är amningen som gör barn till matvägrare. Och härligt att du närt en gourmand vid din barm! Jag hoppas att min unge också ska börja gilla "konstig" mat någon gång i framtiden, och med "konstig" menar jag allt som inte är typ korv med bröd.
SvaraRadera