måndag 7 november 2011

"Stackars er som samsover och nattammar och aldrig får sova ordentligt"

16 kommentarer:

  1. Yay!

    På tal om samsovning så fick jag förra veckan en fråga om hur Elly sover på nätterna. När jag hade svarat fick jag kommentaren "Oj, vad bra hon sover! Men då sover hon väl inte i er säng?" Precis som om det skulle göra att hon sov SÄMRE!

    SvaraRadera
  2. Hrönn flyttade in i sitt eget rum tidigt i somras och slutade i samma veva sova hela nätter. Först trodde jag att det berodde på värmen, men när hon flyttade tillbaka in till oss (efter att nyhetens behag med våningssängen lagt sig) började hon sova bättre igen. Slump?

    SvaraRadera
  3. Precis! Det är ju mer logiskt att barnet sover bra när det sover nära sina föräldrar, därför blev jag så förvånad över den där kommentaren jag fick...

    SvaraRadera
  4. känner igen det, vår snart 3,5 åring har ibland somnat i "sin" säng, någon gång med helt egen vilja. han vaknar då ALLTID vid 23, 24 tiden och är jätteledsen. aldrig när han sover hos oss. ibland har det nästan varit panik även om han velat sova där själv. Nästan så att jag funderar på om sängen bär på en hemsk historia. (gammal fin från 30 talet eller så. förmodligen snart till salu)
    Fast när han sover över hos mormor i egen säng sover han som en stock hela natten. och går dessutom och lägger sig själv där...???

    SvaraRadera
  5. Vi har iofs samsovit väldigt mycket, men jag tyckte det var svårt att amma och sova samtidigt. Hittade aldrig någon bekväm position där jag kunde slappna av utan att bröstet hamnade utom räckhåll för den lilla munnen. Önskar mig hängpattar deluxe till nästa barn... :-)

    Men det är märkligt hur mycket kritiska röster man kan få höra när man samsover. Jag har valt att köra på standardsvaret "jamen JAG sover lugnare då" (underförstått jag är en hönsmamma som blir orolig av att inte ha mitt lilla barn precis intill varje sekund) för det verkar vara mindre provocerande än att säga att man inte tycker att små barn ska "öva sig i att bli självständiga" genom att sova i egen säng.

    SvaraRadera
  6. Men nice! Oskar ligger som ett plåster på mig hela nätterna, och jag har börjat känna att det är lite "fel". Att det borde vara dags för honom att sova själv. Men nu känns det redan bättre, klart han ska få vara nära mig!

    SvaraRadera
  7. Delar också filmen, och länkar så klart! Blev så taggad!

    SvaraRadera
  8. Tyckte verkligen om den filmsnutten! Det ser så rofyllt ut när mamman halvt i sömnen ger barnet bröstet och de sover vidare alldeles intill varandra.

    Björn gav oss aldrig något val, redan från första natten gallskrek han om vi lade honom någon annanstans än alldeles intill (helst på) mig. Maken har pratat lite om att flytta honom till egen säng, men verkar nu mer inne på att köpa en större säng till oss alla tre (snart fyra) :)

    SvaraRadera
  9. Jag är inte på något sätt emot samsovning men för oss har det varit så att V har sovit bättre i egen säng, redan från början. Han somnade gärna bredvid men vaknade och var otroligt missnöjd efter en stund. I egen säng har det helt klart varit mindre missnöje. Själv saknar jag myset med att ligga nära och nosa i barnets hår...

    SvaraRadera
  10. veronica: Det där låter väldigt bekant.

    Miss Mary: Haha, hängmattan, I haz them. Men visst är det skevt att man inte "får" säga att man anpassar sig efter sitt barn istället för tvärt om.

    Susanna: Gillade ditt inlägg skarpt. Och tack för länkning.

    Lisa: Barn är förvånansvärt lika, ofta är det nog mest hur tydligt de uttrycker sina åsikter som skiljer dem åt. Hrönn har också haft mycket humör från start och det är jag glad för, det har gjort att jag haft lättare att lära mig tyda henne signaler.

    LillaGrå: Har V och ditt stora barn varit lika på den punkten? Har han till och med föredragit att sova i annat rum?

    SvaraRadera
  11. Miss Mary: Hängmatta har jag ingen, däremot både hängpattar och autocorrect-funktion.

    SvaraRadera
  12. Min första unge sov med oss tills hon var lite drygt 3 år. Nu är hon 6 år & kommer & lägger sig i en soffa i vårt sovrum ibland om hon vaknar. Vi har nu en fem månaders pojke som sover med oss i sängen.
    Ja, jag har fått negativa reaktioner på samsovningen. Jag känner liksom knappt att jag vaknar på natten när han ska ammas. Jag bara öppnar bh-luckan, så känns det som jag jag somnar om under amningen.

    Jag ser dock till att vi inte ligger under samma täcke, då det lätt blir för varmt för den lille. Han har bara en stickad ullfilt.

    SvaraRadera
  13. Anna: Jag undrar vad det egentligen är som är så provocerande med att sova med sitt barn att andra tar sig friheten att kommentera det i negativa termer.

    Håller med om att det är smidigt att amma när man sover tillsammans, dels är det ju lättare att somna om ifall man inte behöver kliva upp och tända lampor och ha sig och dels så hjälper ju oxytocinet som utsöndras både mamma och barn att komma till ro.

    SvaraRadera
  14. Han sover i eget rum sedan... kommer inte ihåg. Men slutade ju amma när han var kanske 1 år och 3 månader så någon gång därefter. Flytten till eget rum gjorde faktiskt att vi båda sov bättre, förmodligen för att jag inte väckte honom med mitt tandgnisslande och B med sina snarkningar :) Stora tjejen sov länge i egen säng bredvid min och har alltid kunnat sova gott hos mig. Hon far dock runt som en propeller så min sömn blir alltid lidande...

    SvaraRadera
  15. När barnen börjar bli lite större (inte för att ett år är jättestort, men du fattar nog vart jag vill komma) verkar det inte vara helt ovanligt att de störs av sina ljudliga föräldrar, vad jag har förstått av vad andra berättar, och då är det väl helt i sin ordning att de flyttar. Det handlar ju om att ni läst av ert barns signaler och anpassat er därefter, precis som de som för husfridens skull samsover gör :)

    SvaraRadera
  16. Och nu menar jag flyttar till egen säng/annat rum och inget annat (ifall det dyker upp någon på jakt efter något att misstolka).

    SvaraRadera