Vem hostar upp den resterande femtiolappen?

Det har hänt att det inhandlats en nittonkronorsananas i det här hushållet. Vid de få tillfällen det finns andra märken än Dole eller Chiquita att välja mellan låtsas jag ibland att jag inte förstår att nitton spänn är alldeles för billigt för att det ska gå ihop.

För den knappa tjugan ska ju ananasen odlas, skördas och packas på andra sidan jordklotet och därefter fraktas hit och passera genom både grossistens och handlarens lager. Varje mellanhand ska såklart också göra förtjänst på hanteringen. Några frukter går säkerligen åt i varje led och kostnaden för dem slås alltså ut på de övriga som klarar sig hela vägen hem till konsumenten.

När jag var och lyxkonsumerade på ekostore häromsistens hade de ananas inne. På tråget de låg i satt en liten lapp som upplyste om ursprungsland och att de fraktats med flyg, samt att butiken hade valt att sälja dem till inköpspris. Pris? 65 kronor styck.

Om det är vad det kostar att producera en ekologisk och rättvisemärkt ananas, vad är det då man sparar in på när man kan pressa priset till nitton spänn? Eller 9:90, som de kostar just nu i vår närbutik.

Fortsättningsvis tänker jag bara köpa ananas en gång om året. Så gjorde vi när jag växte upp, i en svunnen tid då utbudet i frukt- och gröntavdelningen fortfarande varierade med säsongerna. Några dagar innan julafton plockade vi fram ett enormt träfat som vi fyllde med exotisk frukt, sen åt vi så mycket vi orkade i mellandagarna och det som fanns kvar på nyårsafton gjorde vi fruktsallad av. Och det gick alldeles utmärkt att klara sig utan ananas resten av året.