Jag har bestämt för mig att det funnit en tid då det var kutym att vara tyst på bibliotek, men antingen spelar mitt minne mig ett spratt eller så har spelreglerna ändrats. Idag sitter jag på närahemmabibblan och här är det ett jäkla hålligång. Min plan var att plugga lite, och ja, lite var väl ordet för vad som blivit gjort här. På fyra timmar har jag fått ungefär lika många tusen tecken skrivna. Ett A4 eller så.
Annars brukar jag uppleva det här som en trevlig plats, men jag är ju sällan här på dagtid i vanliga fall. Kanske är det något med daglediga människor och respekt som inte går hand i hand. Kanske är det just därför de inte har några jobb att gå till.
Vid bordet till vänster om mig sitter en kille som har vikit upp sin laptop så långt det bara är fysiskt möjligt, vilket medför att han måste hänga med hela överkroppen över den för att se vad han jobbar med. Skön stil kan man tycka. Ännu skönare hade det varit om han inte kände sig tvungen att hacka in varje bokstav som om tangentbordet var en runsten.
Bakom mig sitter en mormor och spelar brädspel(!) med sina barnbarn. Herregud, ni är på ett bibliotek, gå till barnavdelningen och läs någonting. Spela kan ni väl göra hemma, eller på öppna förskolan som ligger en våning ner. Varje gång tärningen landar på träbordet känns det som att någon kastat den hårt hårt i tinningen på mig. Och deras viskningar, oh my, vad är grejen med människor som tror att det är själva gesten att viska som är grejen och att det alltså är helt ok att göra det i 140 dB, för det är ju så mycket mer hänsynsfullt än att prata i normal samtalston.
Och don't get me started on pensonärerna. Ok, hörselnedsättning, som jag antar att de flesta av dem lider av, är väl egentligen ett giltigt skäl att få väsnas lite, men är det för mycket begärt att de ska ha någon som helst sjukdomsinsikt (funktionsnedsättningsinsikt?). Att lyckas dämma upp ett så massivt jidderbehov hade för mig tagit femton år ensam på en öde ö. Som om det inte fanns en morgondag. Vilket det i och för sig kanske inte finns för många av dem. Inget är för litet eller för stort att avhandlas. Vem har vilken dagstidning? Kan jag ta den efter dig? Är du klar med någon av delarna så att jag kan börja läsa? Nu då? Nähä. Nu då? När i livet vänder det? När blir man på nytt tre år, fullständigt egocentrerad och helt befriad från tålamod?
Från den plats där jag sitter kan jag räkna till totalt tre (3) personer som inte aktivt för oljud. Mig själv inräknad. Lägg till en skopa PMS och jag börjar fantisera i Falling Down-termer.
Nej, jag kräver inte total tystnad, i så fall hade jag bokat in mig i Chalmers ekofria rum, jag tycker det är helt ok och till och med lite trivsamt med folk omkring mig som småpratar, att lyssna lite halvhjärtat på vad bibliotekarien ger för tips till mannen som söker "en bok som utspelar sig i Göteborg på sjuttiotalet" eller damen som "ska utomlands om en månad och behöver fräscha upp engelskan med en spännade roman".
Ps. Mannen till vänster ropade just Nej! och började knäppa med fingrarna och stampa med fötterna. Bör jag vidta någon åtgärd eller ska jag bara avlägsna mig innan han går till attack?
Jag har inte satt min fot på ett bibliotek sedan jag slutade plugga, och om jag skulle uppsöka ett skulle jag bli chockskadad, det hör jag ju!
SvaraRaderaHar du varit vid Chappen eller? Jag var där ganska mycket förr men det gick inte. Det var fan värre än på en fritidsgård ett tag.
SvaraRaderahaha.. chappen. Ja vad fint att jag börjat slänga mig med töntnamn jag och Mikael använder hemma. Chapmans torg.
SvaraRaderaFan vad sånt gör mig förbannad! Helt vansinnig! Det bästa är när jag i förbiseende syfte, eftersom jag hatar ljud, bokar en plats i SJ:s tysta vagn. Men vilka stiger på då? Jo, ett gäng tjattrande asiater. Chi cho chi cho chi cho. Dessutom tillreder de nudlar. Ja, jag är i fullständig chock.
SvaraRaderaPå hemresan sätter sig familjen med bäbisen som skriker som om den är nära döden och med det äldre barnet som är vansinnigt förbannad över att behöva åka tåg och därför gapar, gapar och gapar. Kul resa Stockholm-Göteborg.
Men eftersom jag är übersvensk så vågar jag så klart nästan aldrig säga till, utan har med mig öronproppar istället. Alltid.
Jag är en sån där jobbig biiiaaatch som säger nåt. Man behöver ju inte vara arg men det måste väl vara ok att påminna folk om tysta vagnar, bibblanhyfs och att klockan är fyra på natten tisdag.
SvaraRaderaJag har också märkt att det är mer oväsen på biblioteket nu. Varför vill man sätta sig där och prata/umgås istället för på ett café eller hemma?? Ett problem är väl att biblioteken själva försöker bredda sig genom att tillhandahålla spel, datorer mm istället för bara böcker.
SvaraRaderaFifi: Stadsbiblioteket brukar funka bra tycker jag, sist jag var där lyckades jag till och med knipa ett av de där borden som finns längs kanten ut mot den öppna ytan i mitten, men hemmabibblan låter jag nog bli att gå till för att plugga i fortsättningen.
SvaraRaderaJosefine: Haha, nej, det var inte Chappen, men tack för varningen.
mikkan: Haha, hade de ett spritkök med sig eller hur gjorde de när de kokade sina nudlar?
Dock måste jag chocka dig med att jag och Hrönn också åkt i den tysta avdelningen och inte riktigt klarat av att knipa näbb. Inte frivilligt dock, platserna vi hade bokat råkade bara vara där. Kanske måste man poängtera särskilt om man vill sitta i den ljudliga sektionen.
Elizabeth: Det tror jag säkert att du är :)
Lisa: Det var bättre förr!
De hämtade tevatten och fyllde på sin skålar... Så det var väl inte så konstigt. Men man var ju i chock som det var!
SvaraRaderaSå länge inte ungen skriker och tjoar till den grad att den röd i nyllet, med håret fastklistrat längs panna och nacke så är ju barn inga problem.
Mitt problem är ju inte "normala" människor, det är ju det stora gänget som pratar och ger i från sig skott-, oj förlåt, menade skrattsalvor som skär i öronen som knivar som jag hatar. Gärna med någon alkoholhaltig dryck till hands.
Så som jag själv också har plågat andra resenärer i och för sig :D