I dem hänger grisar som äter bananer.
På rotmos och fläsklägg finns alls inga planer,
för i grisarnas himmel är alla veganer.
torsdag 7 april 2011
Schmeat is schmurder
I dem hänger grisar som äter bananer.
På rotmos och fläsklägg finns alls inga planer,
för i grisarnas himmel är alla veganer.
Bipolärt engagemang – antingen noll eller hundra
Ok, vad är grejen med att jag inte kan engagera mig på en lagom nivå? Jag ska ge er några exempel:
1. Jag har barn på förskola. Plötsligt har jag tagit på mig att representera förskolans alla föräldrar på föräldrarådet.
2. Jag har en odlingslott. Plötsligt sitter jag inte bara i styrelsen utan är också föreningens kontakt utåt.
3. Sen så är jag också medlem i en förening till. Och gissa vad! Plötsligt sitter jag i styrelsen för Västra Götalandsgruppen och har även tagit på mig att sammankalla till träffar.
Inte underligt att jag inte har tid att jobba heltid och att jag är helt apatisk så snart jag får chansen. Jag vågar helt enkelt inte skaffa fler intressen av rädsla för plötslig engagemangstourette. Hör jag mig själv utbrista det kan jag ansvara för! en gång till så vet jag inte vad jag gör.
1. Jag har barn på förskola. Plötsligt har jag tagit på mig att representera förskolans alla föräldrar på föräldrarådet.
2. Jag har en odlingslott. Plötsligt sitter jag inte bara i styrelsen utan är också föreningens kontakt utåt.
3. Sen så är jag också medlem i en förening till. Och gissa vad! Plötsligt sitter jag i styrelsen för Västra Götalandsgruppen och har även tagit på mig att sammankalla till träffar.
Inte underligt att jag inte har tid att jobba heltid och att jag är helt apatisk så snart jag får chansen. Jag vågar helt enkelt inte skaffa fler intressen av rädsla för plötslig engagemangstourette. Hör jag mig själv utbrista det kan jag ansvara för! en gång till så vet jag inte vad jag gör.
onsdag 6 april 2011
Tema: spy galla på förskolan
Jag har ju glömt att berätta om föräldrarådet jag var på förra veckan! Under övriga frågor bad jag att få ta upp ett par genusrelaterade grejer jag tänkt på. Tre minuter innan mötestidens slut och lokalen skulle låsas och larmas fick jag ordet. Nu var jag alltså inte bara den jobbiga feministmorsan utan också hon som sinkade alla som ville hem och äta kvällsmat med sina familjer.
Jag: Jag tycker att det har varit väldigt mycket prat om att vara jätteduktig flicka och jättefin flicka på sista tiden och jag har också fått signaler om att pojkarnas kommer hem och är jättetuffa och jättestarka. Hur tänker ni kring det här?
Rektorn: 2006 gick alla mina pedagoger en kurs och vi jobbade aktivt med de frågorna, men det har kommit lite i skymundan sista tiden med alla omorganiseringar. Vi försöker såklart bemöta alla barn lika, men det ryms inte riktigt i vår budget och vi har inte heller jobbat ihop oss i nya arbetslaget. Men till hösten ska vi ta nya friska tag med genusarbetet.
Jag: 2006 var mitt barn inte ens fött, förskolan hade inte öppnat och det är inte samma personal nu som då. Till hösten är det för övrigt ett halvår. Det är en ganska stor del av ens livstid när man är tre år. Man hinner formas ganska mycket. Och på vilket sätt kan bemötande vara en fråga om budget?
Annan mamma: Men det är ju i den här åldern de upptäcker att de är pojkar och flickor.
Jag: Det är inte det jag opponerar mig mot. Jag är bara så trött på det här fin- och duktigsnacket att det står mig upp i halsen. För min del föredrar jag att hon kommer hem och svär framför det här fokuset på att vara fin och duktig hela tiden.
Rektor: Jag förstår att du är frustrerad och att du vill ha en förändring nu, men i dagsläget ryms det inte i budgeten.
Och så vidare. Just nu är jag av flera anledningar jävligt sugen på att ta mitt barn ur förskolan. Tyvärr är det inte ett realistiskt alternativ. Och så finns det ju saker som är bra där också. Även om de sakerna blir färre och färre med varje sparbeting och förtätning.
Jag: Jag tycker att det har varit väldigt mycket prat om att vara jätteduktig flicka och jättefin flicka på sista tiden och jag har också fått signaler om att pojkarnas kommer hem och är jättetuffa och jättestarka. Hur tänker ni kring det här?
Rektorn: 2006 gick alla mina pedagoger en kurs och vi jobbade aktivt med de frågorna, men det har kommit lite i skymundan sista tiden med alla omorganiseringar. Vi försöker såklart bemöta alla barn lika, men det ryms inte riktigt i vår budget och vi har inte heller jobbat ihop oss i nya arbetslaget. Men till hösten ska vi ta nya friska tag med genusarbetet.
Jag: 2006 var mitt barn inte ens fött, förskolan hade inte öppnat och det är inte samma personal nu som då. Till hösten är det för övrigt ett halvår. Det är en ganska stor del av ens livstid när man är tre år. Man hinner formas ganska mycket. Och på vilket sätt kan bemötande vara en fråga om budget?
Annan mamma: Men det är ju i den här åldern de upptäcker att de är pojkar och flickor.
Jag: Det är inte det jag opponerar mig mot. Jag är bara så trött på det här fin- och duktigsnacket att det står mig upp i halsen. För min del föredrar jag att hon kommer hem och svär framför det här fokuset på att vara fin och duktig hela tiden.
Rektor: Jag förstår att du är frustrerad och att du vill ha en förändring nu, men i dagsläget ryms det inte i budgeten.
Och så vidare. Just nu är jag av flera anledningar jävligt sugen på att ta mitt barn ur förskolan. Tyvärr är det inte ett realistiskt alternativ. Och så finns det ju saker som är bra där också. Även om de sakerna blir färre och färre med varje sparbeting och förtätning.
tisdag 5 april 2011
Punked!
Häromsistens när jag lämnat Hemulen på förskolan sprang en för mig helt främmande kvinna ikapp mig i hallen och började jiddra. Kanske var hon vikarie, kanske bara ett förbipasserande psykfall.
– Hrönn hade konstiga strumpor på sig igår.
– Ja, hon hade två olika. Hon ville ha det så.
– De var tunna också. (De är helt vanliga strumpor. Varför konfronterade du inte föräldern som hämtade igår istället för den som är stressad och på väg till jobbet idag?)
– Ok? Men hon har tjockare sockar i sitt fack. (Och vinterstövlar.)
– De är för tjocka.
– Det finns ett par röda stickade som är mittemellan där också. (Why am I having this conversation?)
– De är för tunna.
– Så vad är det för strumpor du vill att jag ska ta hit? (Jag börjar lacka ur rätt rejält nu.)
– Jag säger bara att det är bra om man kollar igenom sitt barns extrakläder ibland. (Kände jag precis något brista i tinningen?)
– Vi är noga med det. Hon har flera ombyten. Men om det är något särskilt du tycker saknas så tar vi såklart hit det. (Snart missar jag spårvagnen, kom till poängen innan jag biter av dig huvudet.)
– Och så har hon bara ett par extra strumpbyxor. (Håll käften! Håll käften! Håll käften!)
– Jag tittade igenom hennes grejer alldeles nyss. Det ligger två par där. (Hallucinerar jag?)
– Det är bra om ni... (Ärligt talat, vad vill du mig?)
– Ja, visst är det, med men-du-har-ju-hela-helgen-på-dig-röst.
Sen vände jag bara på klacken och gick ut genom dörren. Och såklart fick jag genast ångest och målade upp detaljerade fantasier om hur räpan skulle ge igen på ungen för min bristande artighet. Så på väg till hållplatsen kände jag mig tvungen att ringa pappan och dra in även honom i dramat, för att få avreagera mig.
Naturligtvis hade den ordinarie personalen ingen aning om vad hon varit ute efter när han pratade med dem vid hämtningen på eftermiddagen. Obehagligt? Ja.
– Hrönn hade konstiga strumpor på sig igår.
– Ja, hon hade två olika. Hon ville ha det så.
– De var tunna också. (De är helt vanliga strumpor. Varför konfronterade du inte föräldern som hämtade igår istället för den som är stressad och på väg till jobbet idag?)
– Ok? Men hon har tjockare sockar i sitt fack. (Och vinterstövlar.)
– De är för tjocka.
– Det finns ett par röda stickade som är mittemellan där också. (Why am I having this conversation?)
– De är för tunna.
– Så vad är det för strumpor du vill att jag ska ta hit? (Jag börjar lacka ur rätt rejält nu.)
– Jag säger bara att det är bra om man kollar igenom sitt barns extrakläder ibland. (Kände jag precis något brista i tinningen?)
– Vi är noga med det. Hon har flera ombyten. Men om det är något särskilt du tycker saknas så tar vi såklart hit det. (Snart missar jag spårvagnen, kom till poängen innan jag biter av dig huvudet.)
– Och så har hon bara ett par extra strumpbyxor. (Håll käften! Håll käften! Håll käften!)
– Jag tittade igenom hennes grejer alldeles nyss. Det ligger två par där. (Hallucinerar jag?)
– Det är bra om ni... (Ärligt talat, vad vill du mig?)
– Ja, visst är det, med men-du-har-ju-hela-helgen-på-dig-röst.
Sen vände jag bara på klacken och gick ut genom dörren. Och såklart fick jag genast ångest och målade upp detaljerade fantasier om hur räpan skulle ge igen på ungen för min bristande artighet. Så på väg till hållplatsen kände jag mig tvungen att ringa pappan och dra in även honom i dramat, för att få avreagera mig.
Naturligtvis hade den ordinarie personalen ingen aning om vad hon varit ute efter när han pratade med dem vid hämtningen på eftermiddagen. Obehagligt? Ja.
måndag 4 april 2011
Bifångst
När jag gick från jobbet i eftermiddags kändes picknickmiddag som det nya svart. Så jag slank förbi stan på vägen hem för att tjacka en picknickfilt, ni vet en sån där med vattentät undersida, en sån som man önskar att man hade varit lycklig ägare till varje gång man suttit i en park och obemärkt fått fuktiga bralls.
Hur som helst, nu vet jag varför jag inte köpt en tidigare. De finns ju knappt att få tag på! Först i fjärde affären jag gick in i (femte om man räknar Polarn o Pyret) hade de en och den var anskrämlig. Vore det inte för att jag var desperat efter att få sitta i snålblåsten på baksidan och äta korv och potatissallad så hade jag aldrig gått med på att hosta upp 249 jävla spänn för den. Note to self: Köp en vettig symaskin, sy upp en kollektion snygga picknickfiltar och bli ekonomiskt oberoende.
Egentligen stannar det förresten inte ens vid den nätta summan utan snarare vid en femhundring med tanke på att jag hittade en massa andra saker jag bara var tvungen att köpa i de andra butikerna. En uppsättning krokar till hallen. En mugg. En brödkorg. En vattenkanna. Fan också. Jag som just läst om Alex köpstopp och tänkt hur svårt kan det vara egentligen?
Hur som helst, nu vet jag varför jag inte köpt en tidigare. De finns ju knappt att få tag på! Först i fjärde affären jag gick in i (femte om man räknar Polarn o Pyret) hade de en och den var anskrämlig. Vore det inte för att jag var desperat efter att få sitta i snålblåsten på baksidan och äta korv och potatissallad så hade jag aldrig gått med på att hosta upp 249 jävla spänn för den. Note to self: Köp en vettig symaskin, sy upp en kollektion snygga picknickfiltar och bli ekonomiskt oberoende.
Egentligen stannar det förresten inte ens vid den nätta summan utan snarare vid en femhundring med tanke på att jag hittade en massa andra saker jag bara var tvungen att köpa i de andra butikerna. En uppsättning krokar till hallen. En mugg. En brödkorg. En vattenkanna. Fan också. Jag som just läst om Alex köpstopp och tänkt hur svårt kan det vara egentligen?
torsdag 31 mars 2011
För att jag gillar att gå genom livet med blodsmak i munnen
Jag och hemulen sticker iväg på gerillaträff över helgen. Vi bör lämna hemmet klockan 10 imorgon förmiddag för att hinna i tid till centralen och den fem timmar och två byten långa tåg- och bussresan. På söndag slipper vi buss men måste istället byta tåg tre gånger. Wish me luck.
onsdag 30 mars 2011
Som fan läser bibeln
Titt som tätt stöter man på smått absurda amningsrelaterade artiklar, skrivna av journalister som antingen "bara" har dålig koll på ämnet eller som i värsta fall är rent amningsfientliga*. Nej, Louise dog inte för att hon ammades – även om hon troligen hade mått bättre om hennes föräldrar börjat introducera fast föda i hennes kost efter sexmånadersdagen, eller om hennes mamma hade ätit ett kosttillskott – utan snarare på grund av utebliven behandling. För ersättning är så vitt jag vet inte ett läkemedel mot bronkit, lika lite som kål och lera är det, men vad vet jag? Jag är ju varken läkare eller medicinjournalist.
* Nej, jag menar inte att alla måste älska amning, men som journalist bör man försöka förhålla sig oberoende och låta bli att låta sina egna åsikter och känslor färga arbetet.
Uppdatering: Solängel, Sagogrynet och Cecilia uppmärksammar också artikeln idag.
* Nej, jag menar inte att alla måste älska amning, men som journalist bör man försöka förhålla sig oberoende och låta bli att låta sina egna åsikter och känslor färga arbetet.
Uppdatering: Solängel, Sagogrynet och Cecilia uppmärksammar också artikeln idag.
Varför är man inte sjuk lite oftare?
tisdag 29 mars 2011
måndag 28 mars 2011
Hello darkness my old friend
Sist på bollen vill jag passa på att säga ett par ord om omställningen till sommartid. Det är såklart aldrig kul att förlora en timme bara sådär, men håll med mig om att det mesta är mycket snyggare i mörkret. Mina jeggings till exempel. Rena och fräscha. Och täckta med ett tjockt lager vinterpäls skulle det visa sig när jag klev ut genom porten och rakt in i den mindre förlåtande soluppgången. Men jag överlevde dagen och människorna jag åkte spårvagn och buss med var finkänsliga nog att inte be mig gå längst bak i fordonet, dit pälsdjuren annars är hänvisade.
Imorgon bitti ska jag testa att kompensera avsaknaden av dagsljus med att tända lampan medan vi gör oss i ordning här hemma.
Imorgon bitti ska jag testa att kompensera avsaknaden av dagsljus med att tända lampan medan vi gör oss i ordning här hemma.
Ojämställdhet i vardagen – klyschor
Jag har bytt däck på bilen en eller två gånger och då enbart för att upprätthålla något slags sken av jämställdhet. Kolla här, mammor kan också svära och ha oljiga händer, liksom. Likaså är mitt intresse för service och reparationer av fordonet ganska svalt. För övrigt har jag inget körkort och vägrar sedan en tid tillbaka att ens åka bil tillsammans med min familj. Orka umgås med åksjuka gnällspikar.
Ny teknik till hemmet får personen av hankön, alltid flankerad av ett ivrigt barn, installera. Sen får han förklara för mig hur man handhar pjäsen, medan ovan nämnda barn gör sitt bästa för att tjata hål i mitt huvud genom andra örat. Visar det sig att det rör sig om knapptryckningar eller liknande i fler än två steg så får det vara. På jobbet är jag dock konstigt nog inte alls särskilt handfallen utan sätter mig gärna in i maskiners samtliga funktioner och slänger glatt och initierat käft med hantverkare.
När det ska lyftas tungt eller utföras uppdrag som kräver minsta antydan till kondition, typ springa en extra sväng till affären tre minuter innan de stänger eller från hållplatsen och hem för att hämta något vi glömt utan att sinka oss och missa spårvagnen, är jag inte den första att anmäla mitt intresse utan satsar hellre på att ignorera problemet tills någon annan (gissa vem) löser det.
Och visst är det roligt att göra om hemma. Så länge det handlar om att titta på inredningsprogram, åka och kolla på tapeter eller måla med den lilla penseln längs lister. Men bredspackla och stå och nöta med roller, njet tax. Det överlåter jag hellre åt ett proffs (läs: den som till följd av mitt undvikande beteende börjar bli erfaren på området).
Sen finns det förstås härligt kvinnliga sysslor som per automatik är mina uppgifter också, bortsett från att blogga och gnälla då, t.ex. att komma ihåg födelsedagar, införskaffa samt slå in presenter. Inte för att min man är särskilt inkompetent på området utan för att jag tycker att det är roligt. All shopping som inte innebär att jag måste klä av mig i trånga utrymmen med lysrörsljus är rolig shopping. And while we're at it, pax för att åka och storhandla!
Som jag nämnt i tidigare inlägg är det jag som har slightly bättre koll på ungens klädstorlek och därmed är jag också den som plockar undan för små plagg och leksaker och böcker som ungen vuxit ifrån, har mest att säga till om vid sortering i spara-, slänga-, skänka- och säljakassar samt som lappar och lagar trasiga men fortfarande funktionsdugliga kläder.
Jag lägger dessutom oftare in mitt veto i uppfostringsfrågor och kommer betydligt frekventare än pappan med anmärkningar av typen jag brukar göra så här (meaning: gör så här). Dessutom tar jag för givet att jag ska ha sista ordet när det kommer till hur ofta och hur mycket sötsaker det är ok att ungen sätter i sig, och det beror inte på att jag skulle vara mer av en renlevnadsmänniska än någon annan i hushållet utan för att jag har fått för mig att det faller under mina befogenheter i egenskap av köksfascist.
Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn
Ny teknik till hemmet får personen av hankön, alltid flankerad av ett ivrigt barn, installera. Sen får han förklara för mig hur man handhar pjäsen, medan ovan nämnda barn gör sitt bästa för att tjata hål i mitt huvud genom andra örat. Visar det sig att det rör sig om knapptryckningar eller liknande i fler än två steg så får det vara. På jobbet är jag dock konstigt nog inte alls särskilt handfallen utan sätter mig gärna in i maskiners samtliga funktioner och slänger glatt och initierat käft med hantverkare.
När det ska lyftas tungt eller utföras uppdrag som kräver minsta antydan till kondition, typ springa en extra sväng till affären tre minuter innan de stänger eller från hållplatsen och hem för att hämta något vi glömt utan att sinka oss och missa spårvagnen, är jag inte den första att anmäla mitt intresse utan satsar hellre på att ignorera problemet tills någon annan (gissa vem) löser det.
Och visst är det roligt att göra om hemma. Så länge det handlar om att titta på inredningsprogram, åka och kolla på tapeter eller måla med den lilla penseln längs lister. Men bredspackla och stå och nöta med roller, njet tax. Det överlåter jag hellre åt ett proffs (läs: den som till följd av mitt undvikande beteende börjar bli erfaren på området).
Sen finns det förstås härligt kvinnliga sysslor som per automatik är mina uppgifter också, bortsett från att blogga och gnälla då, t.ex. att komma ihåg födelsedagar, införskaffa samt slå in presenter. Inte för att min man är särskilt inkompetent på området utan för att jag tycker att det är roligt. All shopping som inte innebär att jag måste klä av mig i trånga utrymmen med lysrörsljus är rolig shopping. And while we're at it, pax för att åka och storhandla!
Som jag nämnt i tidigare inlägg är det jag som har slightly bättre koll på ungens klädstorlek och därmed är jag också den som plockar undan för små plagg och leksaker och böcker som ungen vuxit ifrån, har mest att säga till om vid sortering i spara-, slänga-, skänka- och säljakassar samt som lappar och lagar trasiga men fortfarande funktionsdugliga kläder.
Jag lägger dessutom oftare in mitt veto i uppfostringsfrågor och kommer betydligt frekventare än pappan med anmärkningar av typen jag brukar göra så här (meaning: gör så här). Dessutom tar jag för givet att jag ska ha sista ordet när det kommer till hur ofta och hur mycket sötsaker det är ok att ungen sätter i sig, och det beror inte på att jag skulle vara mer av en renlevnadsmänniska än någon annan i hushållet utan för att jag har fått för mig att det faller under mina befogenheter i egenskap av köksfascist.
Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn
söndag 27 mars 2011
lördag 26 mars 2011
torsdag 24 mars 2011
Hej varningsklockor!
Idag var dagen då det plötsligt var mitt fel att mannen var tvungen att häva ett syskrin i golvet.
onsdag 23 mars 2011
Ojämställdhet i vardagen – barn
Oj, som jag hållit er på halster nu, men jag försäkrar att cliffhangern var helt oavsiktlig. Undrar vad det är mitt undermedvetna försöker säga mig när jag missar just den delen. Barn? Jämställdhet? Nej, det vet jag inget om.
Att skaffa barn är kanske inte det ultimata sättet att boosta sitt förhållande. Utrymmet för överrasknings-picknickar med champagne och jordgubbar och spontant passionerat matsex i varje vrå av lägenheten minskar helt klart. Liksom tillfällena då man har chans att ens prata mer än tre ord med varandra utan att bli avbrutna. Det ska jag inte sticka under stol med. Vissa hävdar också att de små liven är spiken i kistan för jämställdheten, men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Vi lever nog varken mer eller mindre ojämställt idag än för tre år sedan.
Let's skissa lite i grova drag. Föräldraledigheten delade vi rakt av så sett att vi inte har överlåtit några dagar till varandra. Jag var "ledig" i nio månader, pappan i tio och en månad överlappade vi varandra och var hemma alla tre tillsammans, för att övergången skulle gå så smidigt som möjligt. Hans dagar är slut medan jag har kvar så att det räcker till ett "jullov" eller två – vi gillar inte riktigt tanken att lämna på jourförskola i främmande lokal, med främmande pedagoger, och är glada att vi kom på tanken att inte bränna alla föräldradagar innan ungen började på förskola.
Jag börjar tre timmar senare än min man och lämnar därför på förskolan varje morgon (om inte omständighetena är alldeles extraordinära, vilket har hänt två-tre gånger hittills). Allt som oftast är det i gengäld han som hämtar. Vabbar gör vi nog i snitt varannan gång, kanske att pappan varit hemma något oftare på sista tiden eftersom de haft det relativt lugnt på jobbet medan jag just börjat på ett nytt ställe.
Kuriosa i sammanhanget: Jag har fått frågan varför jag som jobbar på en förskola inte har med mig ungen dit istället för att "lämna bort henne". Svar: För att jag jobbar när jag är på jobbet. Ett produktionskök fullt med varma, tunga och vassa föremål är dessutom inte någon vidare lämplig plats för ett litet barn att vistas i några längre stunder.
Nattningen tar jag hand om nästan varje kväll. Det har visat sig effektivast då jag är den av oss som har bröst. Undantagen är de kvällar jag inte är hemma eller då barnet får för sig att prova något annorlunda, då sker proceduren medelst sagoberättande och tar ungefär hundra gånger så lång tid. Eftersom det som sagt är jag som ammar så är det också jag som hanterar nattliga uppvaknanden, vilket det på sistone blivit färre och färre av. *tar i trä* På helgerna får vi ligga och dra oss en dag var. Jag föredrar att ha sovmorgon på söndagen, så mycket sovmorgon man nu kan kalla det när när kiddot kommer in med jämna mellanrum för att delge mig detaljer om vad som försiggår i köket/vardagsrummet/badrummet/kattlådan.
Aktiviteter är hemulfadern bättre på. Eller vi gör snarare olika grejer med avkomman. Han verkar helt enkelt tycka det är roligare med de stora grejerna, som att åka till badhuset, gå på bio eller Universeum, medan jag är latare och försöker slå två flugor i en smäll och satsar mer på att engagera den lilla i vardagsysslor, typ disk, matlagning och bakning och under säsong att hänga på odlingslotten. Och vi är båda ganska duktiga på att förköpa oss på kläder och prylar till vår unge, men jag anser mig vara lite bättre på att rensa ut för små kläder och leksaker och böcker som vuxits ifrån.
Frågor på det?
Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Att skaffa barn är kanske inte det ultimata sättet att boosta sitt förhållande. Utrymmet för överrasknings-picknickar med champagne och jordgubbar och spontant passionerat matsex i varje vrå av lägenheten minskar helt klart. Liksom tillfällena då man har chans att ens prata mer än tre ord med varandra utan att bli avbrutna. Det ska jag inte sticka under stol med. Vissa hävdar också att de små liven är spiken i kistan för jämställdheten, men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Vi lever nog varken mer eller mindre ojämställt idag än för tre år sedan.
Let's skissa lite i grova drag. Föräldraledigheten delade vi rakt av så sett att vi inte har överlåtit några dagar till varandra. Jag var "ledig" i nio månader, pappan i tio och en månad överlappade vi varandra och var hemma alla tre tillsammans, för att övergången skulle gå så smidigt som möjligt. Hans dagar är slut medan jag har kvar så att det räcker till ett "jullov" eller två – vi gillar inte riktigt tanken att lämna på jourförskola i främmande lokal, med främmande pedagoger, och är glada att vi kom på tanken att inte bränna alla föräldradagar innan ungen började på förskola.
Jag börjar tre timmar senare än min man och lämnar därför på förskolan varje morgon (om inte omständighetena är alldeles extraordinära, vilket har hänt två-tre gånger hittills). Allt som oftast är det i gengäld han som hämtar. Vabbar gör vi nog i snitt varannan gång, kanske att pappan varit hemma något oftare på sista tiden eftersom de haft det relativt lugnt på jobbet medan jag just börjat på ett nytt ställe.
Kuriosa i sammanhanget: Jag har fått frågan varför jag som jobbar på en förskola inte har med mig ungen dit istället för att "lämna bort henne". Svar: För att jag jobbar när jag är på jobbet. Ett produktionskök fullt med varma, tunga och vassa föremål är dessutom inte någon vidare lämplig plats för ett litet barn att vistas i några längre stunder.
Nattningen tar jag hand om nästan varje kväll. Det har visat sig effektivast då jag är den av oss som har bröst. Undantagen är de kvällar jag inte är hemma eller då barnet får för sig att prova något annorlunda, då sker proceduren medelst sagoberättande och tar ungefär hundra gånger så lång tid. Eftersom det som sagt är jag som ammar så är det också jag som hanterar nattliga uppvaknanden, vilket det på sistone blivit färre och färre av. *tar i trä* På helgerna får vi ligga och dra oss en dag var. Jag föredrar att ha sovmorgon på söndagen, så mycket sovmorgon man nu kan kalla det när när kiddot kommer in med jämna mellanrum för att delge mig detaljer om vad som försiggår i köket/vardagsrummet/badrummet/kattlådan.
Aktiviteter är hemulfadern bättre på. Eller vi gör snarare olika grejer med avkomman. Han verkar helt enkelt tycka det är roligare med de stora grejerna, som att åka till badhuset, gå på bio eller Universeum, medan jag är latare och försöker slå två flugor i en smäll och satsar mer på att engagera den lilla i vardagsysslor, typ disk, matlagning och bakning och under säsong att hänga på odlingslotten. Och vi är båda ganska duktiga på att förköpa oss på kläder och prylar till vår unge, men jag anser mig vara lite bättre på att rensa ut för små kläder och leksaker och böcker som vuxits ifrån.
Frågor på det?
Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Länkkärlek
Jag tackar och tar emot när försök-att-inte-se-så-snygg-ut-Alexandra listar föräldrabloggar.
tisdag 22 mars 2011
Kan man inte säga något snällt så kan man lika gärna knipa näbb
Killen i affären ba: Det blir tiotusenåttiofem kronor. Betalar du handpenning eller hela beloppet idag?
Och jag ba: Hela beloppet. *ångest* *stressreaktion*
...
Hemulpappan ba: Hur ska du få in den genom dörren?
Och jag ba: Vad menar du? Jag rullar väl in den.
Och han ba: Den är rätt bred.
Och jag ba: Ok, jag kanske inte tänkte på det, men då får jag väl göra som alla andra i det här huset och ha den i barnvagnsförrådet då. Om den går in genom den dörren. Fan också! I värsta fall får jag väl ha den under trappan i svalen.
Och han ba: Köpte du något lås då?
Och jag ba: *blir fjorton år och ställer till en scen* Jag får väl köpa det på torsdag när jag hämtar ut den då.
Jag tycker det är skitjobbigt att unna mig dyra grejer och tål ingen som helst kritik när jag väl gör det. Idag har jag köpt en cykel och en kärra som jag kan ha barn och matkassar och annat skrymmande i. För det vill jag ha stående ovationer, beröm för min goda smak och handlingskraft samt stöttning när det visar sig att jag, trots att jag gått och filat på det här köpet i månader, har missat vissa rätt viktiga detaljer. Ok?
Och jag ba: Hela beloppet. *ångest* *stressreaktion*
...
Hemulpappan ba: Hur ska du få in den genom dörren?
Och jag ba: Vad menar du? Jag rullar väl in den.
Och han ba: Den är rätt bred.
Och jag ba: Ok, jag kanske inte tänkte på det, men då får jag väl göra som alla andra i det här huset och ha den i barnvagnsförrådet då. Om den går in genom den dörren. Fan också! I värsta fall får jag väl ha den under trappan i svalen.
Och han ba: Köpte du något lås då?
Och jag ba: *blir fjorton år och ställer till en scen* Jag får väl köpa det på torsdag när jag hämtar ut den då.
Jag tycker det är skitjobbigt att unna mig dyra grejer och tål ingen som helst kritik när jag väl gör det. Idag har jag köpt en cykel och en kärra som jag kan ha barn och matkassar och annat skrymmande i. För det vill jag ha stående ovationer, beröm för min goda smak och handlingskraft samt stöttning när det visar sig att jag, trots att jag gått och filat på det här köpet i månader, har missat vissa rätt viktiga detaljer. Ok?
måndag 21 mars 2011
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Mannen i huset har en gång i tidernas begynnelse jobbat på tvätteri, så gissa vad! Just precis, eftersom det är den i familjen som är kock som utom i undantagsfall lagar maten så är det det före detta tvätteribiträdet som sköter byken. Eller så är det inte alls därför han tvättar utan för att han är noggrannare och jag mer sugen på att blogga än på att ränna omkring nere i källaren om kvällarna. Vad vet jag? Jag tycker inte att det är värt att jinxa min fördelaktiga situation genom att börja nysta i det.
På diskfronten kör vi ett lite mer anarkainspirerat tänk. Vi hoppas att det antingen ska ske ett mirakel eller att någon annan ska ta hand om eländet. Med jämna mellanrum utbrister någon av oss att det är den andres tur och ibland funkar det. Tyvärr(?) är det nog inte mer spännande än att om man skulle börja föra statistik så skulle det antagligen visa sig att vi snittar på varannan gång, även om det känns som att det alltid är jag som står där och gnider. Ungen diskar för övrigt ganska mycket hon med, men hellre än bra. Hoppas intresset håller i sig tills det faktiskt gör någon nytta.
Vi har också lite olika tillvägagångssätt. Jag smådiskar "gärna" samtidigt som jag lagar mat och börjar med de skrymmande grejerna, kastruller, byttor, plåtar och dylikt, vilket medför att travarna med tallrikar och lagret med bestick i botten på diskhon kan bli rätt omfattande innan jag avslutar det jag påbörjat. Min partner in crime gör hellre tvärt om, fokuserar på uppgiften, laddar upp med musik och går systematiskt igenom hela porslinsberget, fyller diskstället, torkar och börjar på ny kula. Om han lämnar kvar något så är det i så fall vast landscapes av blötlagda gigantokärl som klättrar ut över spisen och arbetsytorna.
Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
På diskfronten kör vi ett lite mer anarkainspirerat tänk. Vi hoppas att det antingen ska ske ett mirakel eller att någon annan ska ta hand om eländet. Med jämna mellanrum utbrister någon av oss att det är den andres tur och ibland funkar det. Tyvärr(?) är det nog inte mer spännande än att om man skulle börja föra statistik så skulle det antagligen visa sig att vi snittar på varannan gång, även om det känns som att det alltid är jag som står där och gnider. Ungen diskar för övrigt ganska mycket hon med, men hellre än bra. Hoppas intresset håller i sig tills det faktiskt gör någon nytta.
Vi har också lite olika tillvägagångssätt. Jag smådiskar "gärna" samtidigt som jag lagar mat och börjar med de skrymmande grejerna, kastruller, byttor, plåtar och dylikt, vilket medför att travarna med tallrikar och lagret med bestick i botten på diskhon kan bli rätt omfattande innan jag avslutar det jag påbörjat. Min partner in crime gör hellre tvärt om, fokuserar på uppgiften, laddar upp med musik och går systematiskt igenom hela porslinsberget, fyller diskstället, torkar och börjar på ny kula. Om han lämnar kvar något så är det i så fall vast landscapes av blötlagda gigantokärl som klättrar ut över spisen och arbetsytorna.
Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
söndag 20 mars 2011
Tänk om amning var en icke-fråga
Tipstack till Höstlycka!
lördag 19 mars 2011
Introducing: Livmodertröjan
fredag 18 mars 2011
Freaky friday!
Jag dör lite inombords.
torsdag 17 mars 2011
Ojämställdhet i vardagen – mat
De kvinnor jag känner som lever ihop med hantverkare brukar inte överdrivet ofta snickra verandor och experimentera med starkström. Varför skulle de? Min man lagar i enlighet med samma princip inte särskilt mycket mat. Visserligen är det ju inte så ofta man behöver en ny veranda, ett normalt hus har oftast inte mer än två entréer och en veranda har i regel åtminstone några års livslängd, medan mat ska lagas vareviga dag, men ni fattar nog vart jag vill komma.
Det är jag som tar de yttersta besluten vad gäller vad vi ska äta och det är också jag som köper och lagar maten nästan jämt. Eftersom jag har rätt mycket exter för mig i butiken – det ska läsas innehållsförteckningar, klämmas, kännas, luktas och jämföras – så är det att jämställa med ett straff för min stackars äkta hälft att bli skickad att göra mer avancerade inköp än av typen "mjölk, bananer och Bregott".
Frågan är om det skulle sett ut på samma sätt även om mat inte var mitt yrke. Som tur är kommer vi aldrig få reda på det.
Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Det är jag som tar de yttersta besluten vad gäller vad vi ska äta och det är också jag som köper och lagar maten nästan jämt. Eftersom jag har rätt mycket exter för mig i butiken – det ska läsas innehållsförteckningar, klämmas, kännas, luktas och jämföras – så är det att jämställa med ett straff för min stackars äkta hälft att bli skickad att göra mer avancerade inköp än av typen "mjölk, bananer och Bregott".
Frågan är om det skulle sett ut på samma sätt även om mat inte var mitt yrke. Som tur är kommer vi aldrig få reda på det.
Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Is that a banana in your pocket?
onsdag 16 mars 2011
Ojämställdhet i vardagen – städning
Det är ingen överhängande risk att vi kommer städa ihjäl oss – vare sig jag, pappan eller ungen – senast igår upptäckte jag att vi har ett gäng små tomtar kvar på skrivbordet. Vi väntar helt enkelt ut varandra och den som först får ett bryt tar itu med det.
Badrummet tar vi när det börjar se skabbigt ut, vilket är ganska snart när minst en av familjemedlemmarna har en ganska experimentell inställning till hygien, eller efter att den av oss som odlar skägg ansat detsamma. Dessutom dammsuger vi där ett par-tre gånger i veckan eftersom kattskrattorna inte lärt sig borsta av fötterna innan de kliver ur lådan, resten av lägenheten ungefär varannan gång. När mannen i huset dammsuger blir det ofta gjort på rain man-nivå, med olika munstycken och knästående på den luddiga mattan samt vid soffan för att inte missa ett enda katthår. När jag gör det blir det ordentligt gjort. Varken mer eller mindre.
Speglar och andra blanka ytor är det oftast hemulfadern som rengör, jag tror ärligt talat inte jag har putsat ett enda helt fönster hittills under mina snart 29 år, däremot punktmarkerar jag ofta med en microfibertrasa när le kid har fascinerats av en sopbil, hund eller något annat som passerat utanför. Likaså är det mannen i huset som kammar hem guldstjärnor i dammtorkningsklassen.
Köket har jag någon form av övergripande ansvar för, antagligen för jag är den enda i hushållet som gått Anticimex kurs i livsmedelshygien och är den som lagar i stort sett all mat. Det ser sällan ut som på bilderna i Gourmet där inne, men man blir inte heller matförgiftad hemma hos oss.
Bäddar rent gör (oftast) jag och barnet i samband med att vi har tvättid eftersom vi har begränsat med utrymme för smutstvätt, dessutom innebär det att man får en rutin på det och slipper gå och noja över hur länge sedan det egentligen var det blev gjort senast.
Sopor och kompost ställer vi innanför dörren i hallen, så tar den som först har ett ärende ut ur lägenheten med sig påsarna, vi har turen att ha Molokar för båda delar precis utanför porten. Sånt som ska till återvinningsstationen är det däremot sämre ställt med eftersom den inte direkt ligger på vägen till någonting. Lögn. Egentligen ligger den mellan vårt hus och torget, men orka. Till slut får det helt enkelt inte plats mer metall och glas under diskbänken och då måstenågon pappan gå. Pant tar den som råkar komma ihåg det.
Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Badrummet tar vi när det börjar se skabbigt ut, vilket är ganska snart när minst en av familjemedlemmarna har en ganska experimentell inställning till hygien, eller efter att den av oss som odlar skägg ansat detsamma. Dessutom dammsuger vi där ett par-tre gånger i veckan eftersom kattskrattorna inte lärt sig borsta av fötterna innan de kliver ur lådan, resten av lägenheten ungefär varannan gång. När mannen i huset dammsuger blir det ofta gjort på rain man-nivå, med olika munstycken och knästående på den luddiga mattan samt vid soffan för att inte missa ett enda katthår. När jag gör det blir det ordentligt gjort. Varken mer eller mindre.
Speglar och andra blanka ytor är det oftast hemulfadern som rengör, jag tror ärligt talat inte jag har putsat ett enda helt fönster hittills under mina snart 29 år, däremot punktmarkerar jag ofta med en microfibertrasa när le kid har fascinerats av en sopbil, hund eller något annat som passerat utanför. Likaså är det mannen i huset som kammar hem guldstjärnor i dammtorkningsklassen.
Köket har jag någon form av övergripande ansvar för, antagligen för jag är den enda i hushållet som gått Anticimex kurs i livsmedelshygien och är den som lagar i stort sett all mat. Det ser sällan ut som på bilderna i Gourmet där inne, men man blir inte heller matförgiftad hemma hos oss.
Bäddar rent gör (oftast) jag och barnet i samband med att vi har tvättid eftersom vi har begränsat med utrymme för smutstvätt, dessutom innebär det att man får en rutin på det och slipper gå och noja över hur länge sedan det egentligen var det blev gjort senast.
Sopor och kompost ställer vi innanför dörren i hallen, så tar den som först har ett ärende ut ur lägenheten med sig påsarna, vi har turen att ha Molokar för båda delar precis utanför porten. Sånt som ska till återvinningsstationen är det däremot sämre ställt med eftersom den inte direkt ligger på vägen till någonting. Lögn. Egentligen ligger den mellan vårt hus och torget, men orka. Till slut får det helt enkelt inte plats mer metall och glas under diskbänken och då måste
Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
tisdag 15 mars 2011
Amma vidare!
Ni har väl inte missat nya bloggen Amma vidare? Så här beskriver nätverket bakom bloggen sig själva:
Amma vidare är ett nystartat nätverk med människor som vill vidga den svenska amningsnormen. Normen säger att man ska amma nyfödda men sluta under barnets andra halvår och många av oss som gör på andra sätt möts av negativa reaktioner, fördomar och okunskap. Det här vill vi göra något åt genom att synliggöra amning utanför normen.Här på bloggen kommer vi skriva om att amma vidare, alltså att fortsätta amma när de flesta slutar. Vi kommer också skriva om att amma vidare ur ett bredare perspektiv, att till exempel amma fritt även när barnet börjat smaka fast föda, att syskon- eller tandemamma, att amma adoptivbarn eller på andra sätt amma utanför normen.
måndag 14 mars 2011
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Jag antar att det inte är någon idé att jag försöker linda in det. Min man jobbar heltid och jag någonstans mellan 50 och 75 procent, han tjänar dessutom bättre per timme och jag har en jävla massa mer i studielån. Barnbidraget går traditionsenligt in på mitt konto och när lönen kommer betalar han räkningarna medan jag handlar maten i nio fall av tio.
Sparande, kläder och prylar till ungen, varandra och oss själva lägger vi nog ungefär lika mycket var på och när den enes konto är tomt medan den andra har pengar kvar så för vi över lite fickpengar så att ingen behöver gå och rota i papperskorgar efter tomglas eller pantsätta släktklenoder. Det funkar bra. Vi tjafsar sällan om ekonomin.
Om jag fick ändra på något i det här upplägget så hade det varit trevligt om jag drog in lika mycket som honom. I nuläget är jag dock inte beredd att jobba heltid eller mer för att uppnå det – såvida det inte innebär att han kan gå ner motsvarande i arbetstid utan att vi blir tvungna att börja äta tyskt dioxinkött och grönsaker odlade i Tjernobyl – och inte heller har jag hittills ramlat över ett heltidsjobb inom mitt område som jag varken är över- eller underkvalificerad för.
Hellre att ungen slipper vara tio-elva-tolv timmar på förskolan och att vi kan undvika hell hour än att vi jobbar och tjänar exakt lika mycket under småbarnsåren. Kvinnofälla? Eventuellt.
Ojämställdhet i vardagen
Sparande, kläder och prylar till ungen, varandra och oss själva lägger vi nog ungefär lika mycket var på och när den enes konto är tomt medan den andra har pengar kvar så för vi över lite fickpengar så att ingen behöver gå och rota i papperskorgar efter tomglas eller pantsätta släktklenoder. Det funkar bra. Vi tjafsar sällan om ekonomin.
Om jag fick ändra på något i det här upplägget så hade det varit trevligt om jag drog in lika mycket som honom. I nuläget är jag dock inte beredd att jobba heltid eller mer för att uppnå det – såvida det inte innebär att han kan gå ner motsvarande i arbetstid utan att vi blir tvungna att börja äta tyskt dioxinkött och grönsaker odlade i Tjernobyl – och inte heller har jag hittills ramlat över ett heltidsjobb inom mitt område som jag varken är över- eller underkvalificerad för.
Hellre att ungen slipper vara tio-elva-tolv timmar på förskolan och att vi kan undvika hell hour än att vi jobbar och tjänar exakt lika mycket under småbarnsåren. Kvinnofälla? Eventuellt.
Ojämställdhet i vardagen
söndag 13 mars 2011
Ojämställdhet i vardagen
Snacka går ju, men hur står det egentligen till med jämställdheten till vardags? Inspirerad av bland andra Onekligen, Colombialiv och A.M.O. tänkte jag rannsaka mig själv en tid framöver. *ångest*
Det kommer handla om pengar, städning, barn, mat, disk och tvätt, klyschor och millimeterrättvisa.
PS. Jag tänker mig fler inlägg på tema försoning. Jag ska bara försonas lite mer först.
Det kommer handla om pengar, städning, barn, mat, disk och tvätt, klyschor och millimeterrättvisa.
PS. Jag tänker mig fler inlägg på tema försoning. Jag ska bara försonas lite mer först.
lördag 12 mars 2011
Grodperspektiv
Ungefär så här ser jag alltså ut ur min unges point of view.
fredag 11 mars 2011
Tjejkväll
Hemulen har inte vilat på förskolan idag, så hon tar igen det nu. En timme har hon sovit. Klockan är kvart i sex. Jag antar att jag kommer få njuta av ovuxet sällskap när jag ska försöka se På spåret-finalen ikväll. Pappan ska iväg och spela biljard. Jag ska få ett nervöst sammanbrott.
torsdag 10 mars 2011
One of those mornings
Psykbryt 1:
– Men jag vill inte att det ska vara morgon.
Psykbryt 2:
– Men du skulle inte slänga det pappret i toaletten. Jag skulle. Nu måste du ta upp det.
Psykbryt 3:
– Men jag vill inte ha de här kläderna. (Hon hade själv valt dem cirka en minut tidigare.)
Psykbryt 4:
– Men jag kan inte klä på mig själv, du måste hjälpa mig. Neeej, du får inte hjälpa mig, jag kan själv.
Samtliga före klockan sju på morgonen. Antal minuter efter tidsplanen vi lämnade hemmet: 35
– Men jag vill inte att det ska vara morgon.
Psykbryt 2:
– Men du skulle inte slänga det pappret i toaletten. Jag skulle. Nu måste du ta upp det.
Psykbryt 3:
– Men jag vill inte ha de här kläderna. (Hon hade själv valt dem cirka en minut tidigare.)
Psykbryt 4:
– Men jag kan inte klä på mig själv, du måste hjälpa mig. Neeej, du får inte hjälpa mig, jag kan själv.
Samtliga före klockan sju på morgonen. Antal minuter efter tidsplanen vi lämnade hemmet: 35
onsdag 9 mars 2011
Att du ids!
Så sa en kvinna till mig, då hon för ett tag sedan fick reda på att jag fortfarande ammar min unge. Den kommentaren har liksom fastnat, inte för att den sårade mig – jag har känt den här kvinnan nästan hela mitt liv och vet att hon uttrycker sig rakt på sak vad det än gäller – utan för att den så väl beskriver mångas inställning till (andras) amning, oavsett om de har egen erfarenhet eller ej, som att amning är någonting jobbigt och självuppoffrande.
Och visst, det är det ibland. Precis som nästan allt annat man får med på köpet när man blir förälder. Det är klart det är jobbigare att ta hand om både sig själv och minst en person till än att bara ha sig själv att tänka på, men jag tycker att det är tråkigt att amning så ofta framställs som bara vara pest och pina. Och att ersättning, välling, tidig introduktion av smakportioner, metoder som ska "lära" barnet att somna på egen hand, avvänjning... med mera många gånger målas upp som det (enda) lätta och smidiga sättet, som automatiskt ger föräldrarna, framför allt mamman, frihet, jämlikhet och egentid.
Att det sen inte är alla som av förtjusning hjular ut i köket och blandar ersättning för femtioelfte gången den dagen, skrockar förnöjt där man sitter utanför dörren till ett rum där ens barn ligger och skriker eller myser när man måste sova med tight sporttopp för att hindra sin lilla från att komma åt brösten om natten får man komma underfund med själv under resans gång. För vissa känns det värt det, för andra inte.
Amningen har åtminstone för mig aldrig varit jobbigare än alternativen. När hemulen var nyfödd och tillmatades med ersättning började jag kallsvettas av stress och ångest bara jag tänkte på att diska och sterilisera flaskor och koppar och koka upp och svalna av vatten och blanda och hålla koll på hur länge varje batch stått i kylen. Jag förstår att många föräldrar börjar slarva.
När det var dags att börja med smakportioner hade jag god lust att bara skita i det och fortsätta helamma, men det gjorde jag ju såklart inte, trots att hon visade alla tecken på att inte vara redo. När "alla andras" barn glatt mumsade i sig en mängd motsvarande tio iskuber satt min unge och spottade och kväljde. Tänk om jag vetat då att det inte finns något "smakfönster" vid fyra till sex månader och att ett de flesta barn klarar sig gott på enbart bröstmjölk hela det första året.
När det var dags att sluta nattamma fortsatte jag bara, likaså lät jag påståenden om att barn över sex månader ska sova hela nätter passera. Lalalalalala bingo! Jag hör er inte!
Någon avvänjning tror jag inte att det blir. Än så länge är amningen ett trevligt sätt att äta mellanmål, umgås, trösta och bli sams, men den dagen den inte fyller de funktionerna längre lär vi båda tappa intresset ganska snart.
Och visst, det är det ibland. Precis som nästan allt annat man får med på köpet när man blir förälder. Det är klart det är jobbigare att ta hand om både sig själv och minst en person till än att bara ha sig själv att tänka på, men jag tycker att det är tråkigt att amning så ofta framställs som bara vara pest och pina. Och att ersättning, välling, tidig introduktion av smakportioner, metoder som ska "lära" barnet att somna på egen hand, avvänjning... med mera många gånger målas upp som det (enda) lätta och smidiga sättet, som automatiskt ger föräldrarna, framför allt mamman, frihet, jämlikhet och egentid.
Att det sen inte är alla som av förtjusning hjular ut i köket och blandar ersättning för femtioelfte gången den dagen, skrockar förnöjt där man sitter utanför dörren till ett rum där ens barn ligger och skriker eller myser när man måste sova med tight sporttopp för att hindra sin lilla från att komma åt brösten om natten får man komma underfund med själv under resans gång. För vissa känns det värt det, för andra inte.
Amningen har åtminstone för mig aldrig varit jobbigare än alternativen. När hemulen var nyfödd och tillmatades med ersättning började jag kallsvettas av stress och ångest bara jag tänkte på att diska och sterilisera flaskor och koppar och koka upp och svalna av vatten och blanda och hålla koll på hur länge varje batch stått i kylen. Jag förstår att många föräldrar börjar slarva.
När det var dags att börja med smakportioner hade jag god lust att bara skita i det och fortsätta helamma, men det gjorde jag ju såklart inte, trots att hon visade alla tecken på att inte vara redo. När "alla andras" barn glatt mumsade i sig en mängd motsvarande tio iskuber satt min unge och spottade och kväljde. Tänk om jag vetat då att det inte finns något "smakfönster" vid fyra till sex månader och att ett de flesta barn klarar sig gott på enbart bröstmjölk hela det första året.
När det var dags att sluta nattamma fortsatte jag bara, likaså lät jag påståenden om att barn över sex månader ska sova hela nätter passera. Lalalalalala bingo! Jag hör er inte!
Någon avvänjning tror jag inte att det blir. Än så länge är amningen ett trevligt sätt att äta mellanmål, umgås, trösta och bli sams, men den dagen den inte fyller de funktionerna längre lär vi båda tappa intresset ganska snart.
Pälskant på tillvaron
Det är sent och jag varken hinner eller orkar blogga engagerat om kvinnor, semlor eller kvinnosemlor (oh lala). Däremot vill jag gärna berätta att i morse när jag klev ur duschen kom genast en vinterpälsfällande (kastrerad) hankatt och strök sig mot mina blöta ben. Inte jätteangenämt. Typiskt män.
tisdag 8 mars 2011
måndag 7 mars 2011
Återvändo
Ett år. Chocken börjar släppa, men jag väntar fortfarande på att det här missförståndet ska klaras ut.
Jag pratar med henne en stund varje dag, när jag går mellan förskolan och spårvagnen, en promenad på knappt tio minuter då jag får vara ifred med mig själv och mina tankar som aldrig annars.
Min mormor och morfar finner sin tröst i att ta en kopp kvällste och titta ut över den där gamla älven, där deras förstfödda vaggas i evigheten.
söndag 6 mars 2011
Men då kan ju du skaffa tre istället, så jämnar det ut sig
Man ska aldrig säga aldrig, men jag är faktiskt pretty damn sure att jag inte kommer föda några 2,1 barn. Konstigt att det inte har blivit olagligt att skaffa fler än noll men färre än två barn än, med tanke på hur den folkliga opinionen ser ut. Det tar liksom aldrig slut. Ungefär så här brukar snacket gå när jag lär känna en ny person och hen blir varse att jag är morsa (kort version):
– Hur många barn har du? Kön (mycket viktigt)? Ålder?
– Ett. En flicka som fyller tre i maj.
– Härlig ålder... yadayada... När ska hon få syskon då?
– Vi är nöjda med ett barn
– Men varför?!
Tja, varför inte? Det har hittills inte framförts några argument för fler barn som känts relevanta i vår familj. Det lockar helt enkelt inte. Vi är som sagt nöjda med det barn vi har.
– Hur många barn har du? Kön (mycket viktigt)? Ålder?
– Ett. En flicka som fyller tre i maj.
– Härlig ålder... yadayada... När ska hon få syskon då?
– Vi är nöjda med ett barn
– Men varför?!
Tja, varför inte? Det har hittills inte framförts några argument för fler barn som känts relevanta i vår familj. Det lockar helt enkelt inte. Vi är som sagt nöjda med det barn vi har.
lördag 5 mars 2011
torsdag 3 mars 2011
Socialt experiment
Bikinisäsongen närmar sig tydligen med stormsteg och var och varannan kollega "går på pulver". Personligen associerar jag det med något helt än fröknarna på mitt jobb verkar göra, eller så kör de bara med humor över min nivå, men hur som helst så upptar samtalsämnet vikt enorma mängder tid där i personalrummet. Så jag testade något nytt häromdagen.
– Är det verkligen den värsta egenskapen en person kan ha, att vara fet?
Det var roligt. Testa på era arbetsplatser också vetja!
– Är det verkligen den värsta egenskapen en person kan ha, att vara fet?
Det var roligt. Testa på era arbetsplatser också vetja!
Berätta gärna i en kommentar
Jag har fått indikationer på att det ska krångla att posta kommentarer här på bloggen. Är ni flera som faktiskt haft något på hjärtat men inte lyckats framföra det? Jag väljer att tolka det så, framför att de senaste dagarnas uteblivna respons berott på att jag inte haft något av värde att blogga om.
Det är inte ni, det är jag
Angående förra inlägget: Jag menar inte att det i sig är patetiskt att uppge en vän som närmaste anhörig. Absolut inte. Vad jag syftade på var snarare att det är patetiskt att så effektivt lyckas undvika nära relationer som jag uppenbarligen gjort. Visst, jag har vänner som jag känner mig tight med, men inte på den nivån att jag skulle vilja att någon ringde dem och ba "Jonna är död, så nu får du åka och hämta hennes barn på förskolan och förklara läget". Hänger ni med?
onsdag 2 mars 2011
Glest skyddsnät
Min chef bad mig uppge kontaktuppgifter till mina två närmast anhöriga, så hon vet var hon ska vända sig om jag skär av mig en arm eller ramlar ner i hundralitersgrytan eller så. Jag fyllde i min mans namn och nummer. Och sen då? Min nästantreåring? En kompis? Hur patetiskt är inte det då?
tisdag 1 mars 2011
År ut och år in
Idag är det precis åtta år sedan jag och hemulfadern träffades och hånglade upp varandra första gången. Det är sedan före Irakkriget, 3G, negerbollsdebatten, Anna Lindh-mordet, kalabaliken i Knutby, orkanerna Gudrun, Katrina och Per, youtube, rökförbudet, fågelinfluensan och den borgerliga regeringen. Förstår ni hur gamla och strävsamma vi är?! Låt oss fira med att lyssna på vår låt och kolla på zombie-tv.
Facit
Vi bakade. Det var alltså mjöl och inget annat ungen hade under näsan. Vad vi däremot inte gjorde var att komma ihåg att flytta kanellängderna från gallret och in i påsar, de dög alltså inte ens som jobbfika i morse, men sen drog jag mig till minnes det gamla oj-så-torr-min-rulltobak-har-blivit-vad-ska-jag-göra-nu-när-jag-är-för-snål-för-att-slänga-den-och-köpa-ny-tricket. En äppelklyfta i varje påse och vips så var bullarna fullt ätbara igen.
måndag 28 februari 2011
söndag 27 februari 2011
Lysande initiativ!
Med anledning av det tydligen är internationella guidedagen idag är resan över älven guidad. Jag älskar att turista på hemmaplan! Nästa år hoppas jag att 27 februari är en vardag och att någon kommenterar min resa till jobbet.
Åh, en omotiverad bakfylla! Till mig? Nej, det är allt för mycket.
Ok, schysst att jag som stannade hemma och åt godis och vakade över det plötsligt väldigt febriga barnet, och alltså rimligtvis borde ligga på plus på karmakontot, är den som känner mig bakfull idag, när det var den andra föräldern som var ute på galej igår.
Kanske det faktum att han fick sova ostört från halv två till sju, medan jag fick rodda med bubbelvatten, tiss, banan, tröst i största allmänhet... ungefär en gång i halvtimmen hela natten, spelar en viss roll i sammanhanget. Men bara kanske.
Men det finns rättvisa i världen, för det är jag och bara jag som ska gå på matmässa och småäta och unna mig och gôtta mig hela dagen idag. Egentligen skulle jag flankerats av Ulrika, men hon fick plötsligt för sig att föda barn istället. Ett skäl så gott som något att stå över.
Kanske det faktum att han fick sova ostört från halv två till sju, medan jag fick rodda med bubbelvatten, tiss, banan, tröst i största allmänhet... ungefär en gång i halvtimmen hela natten, spelar en viss roll i sammanhanget. Men bara kanske.
Men det finns rättvisa i världen, för det är jag och bara jag som ska gå på matmässa och småäta och unna mig och gôtta mig hela dagen idag. Egentligen skulle jag flankerats av Ulrika, men hon fick plötsligt för sig att föda barn istället. Ett skäl så gott som något att stå över.
lördag 26 februari 2011
CAPS LOCK
Och så vill jag bara passa på att flika in att min unge precis, helt på egen hand, skrivit sitt namn i det pedagogiska programmet Textredigeraren.
Hur kul får man ha?
Om ens unge skrällhostar, snörvlar och har feber, men i övrigt är käck och trevlig, vilka aktiviteter är då ok? Måste man hålla sig hemma på pin kiv för att inte smitta ner hela omgivningen, eller får man hitta på något kul?
torsdag 24 februari 2011
Can't help being onyttig
Hemulpappan går för att fixa en sund och god kopp myntate till mig. Från köket hörs strax ett förtjust litet rop och tillbaka kommer han med det utlovade teet. Och en skål godis. Tydligen har vi vid okänt tillfälle stoppat in en påse Gott och Blandat i skafferiet och glömt av den. Nu kommer jag aldrig vinna på lotto.
onsdag 23 februari 2011
Försoning – del 2: BB-vistelsen
Jag vet inte hur många föräldrar jag hört säga att den där brickan med flagga och macka och cider är deras livs bästa frukost/kvällsmat/eftermiddagsfika, men jag är inte beredd att hålla med. Torrt bröd, torr ost, för lite cider. *uttorkad efter att styvnackat ha vägrat dricka förlossningssaften*
Fan vad besviken jag var på den där brickjäveln. Men för all del, jag uppskattar gesten.
Sen var det dags för mig att förflytta mig till BB och pappan skickades hem. Att ha varit vaken i drygt ett dygn och just ha blivit förälder för första gången är mest troligt sämre för förmågan att framföra ett fordon än triangelmärkta mediciner, men det gick absolut inte att göra ett undantag och låta honom ta igen sig i en skrubb någonstans. Och Gud förbjude att han fått stanna på rummet med sin fru och sitt nyfödda barn, för där fanns ju en annan kvinna som höll på att packa sin väska för att åka hem en timme senare. Hej och välkommen till femtiotalet liksom.
Jag installerades under tiden i en gnällig stålrörssäng som var omöjlig att fälla ner till fullt liggläge, med stränga order om att bara trycka på den lilla röda knappen in case of emergency. Sex timmar senare ringde jag hem och beordrade tillbaka barnafadern så att jag kunde få lite assistans med att gå på toaletten. För vem avgör vad som är ett nödläge? Man vill ju inte ligga till last hos dem man är utlämnad och i beroendeställning till, ifall man verkligen skulle behöva deras hjälp senare.
De två dygn jag härdade ut på BB är den episod jag hittills i mitt liv haft svårast att försonas med, om det ens någonsin kommer ske fullt ut. Bemötandet var under all kritik. Min unge refererades gång på gång till som prematuren (nog för att hon var liten, men jag hade faktiskt gått fyra dagar över beräknat datum), många av de råd vi fick började med när det gäller så här tidigt födda barn... och jag hade ständigt en känsla av att hon bara var till låns där hon låg i sin plastbalja. Jag brann av längtan att ha henne hos mig men vågade inte ta upp henne, för varje gång jag försökte närma mig henne råkade någon storma in och ta mig på bar gärning. Inte amma liggande i sängen, inte låta henne ligga och småsnutta, inte låta henne ligga i famnen och somna, lika bra att ge ersättning istället, jobba med pumpen om du ändå vill få igång mjölkproduktionen.
När jag insåg att de tänkte hålla oss kvar där ett tredje dygn var sammanbrottet inte långt borta. Jag satte mig på tvären, som jag borde ha gjort på en gång, och aldrig har luften känts så frisk att andras som den försommarkvällen vi spände fast babyskyddet i bilen för första gången.
Det finns säkert tusen förmildrande omständigheter och jag är säker på att personalen som jobbade på BB på Mölndals sjukhus de där dagarna i slutet av maj 2008 inte ville oss något illa. De är antagligen lyckligt ovetande om vilka ärr de lämnat efter sig. Och jag kan inte låta bli att tänka att om de bara hade erbjudit ett samtal av typen som jag fick med barnmorskorna som hjälpte mig på förlossningen så kanske jag – och säkert fler med mig – hade haft ljusa minnen därifrån istället, och personalen hade fått chansen att förändra och förbättra sitt arbetssätt.
Del 1 – Förlossningen
Fan vad besviken jag var på den där brickjäveln. Men för all del, jag uppskattar gesten.
Sen var det dags för mig att förflytta mig till BB och pappan skickades hem. Att ha varit vaken i drygt ett dygn och just ha blivit förälder för första gången är mest troligt sämre för förmågan att framföra ett fordon än triangelmärkta mediciner, men det gick absolut inte att göra ett undantag och låta honom ta igen sig i en skrubb någonstans. Och Gud förbjude att han fått stanna på rummet med sin fru och sitt nyfödda barn, för där fanns ju en annan kvinna som höll på att packa sin väska för att åka hem en timme senare. Hej och välkommen till femtiotalet liksom.
Jag installerades under tiden i en gnällig stålrörssäng som var omöjlig att fälla ner till fullt liggläge, med stränga order om att bara trycka på den lilla röda knappen in case of emergency. Sex timmar senare ringde jag hem och beordrade tillbaka barnafadern så att jag kunde få lite assistans med att gå på toaletten. För vem avgör vad som är ett nödläge? Man vill ju inte ligga till last hos dem man är utlämnad och i beroendeställning till, ifall man verkligen skulle behöva deras hjälp senare.
De två dygn jag härdade ut på BB är den episod jag hittills i mitt liv haft svårast att försonas med, om det ens någonsin kommer ske fullt ut. Bemötandet var under all kritik. Min unge refererades gång på gång till som prematuren (nog för att hon var liten, men jag hade faktiskt gått fyra dagar över beräknat datum), många av de råd vi fick började med när det gäller så här tidigt födda barn... och jag hade ständigt en känsla av att hon bara var till låns där hon låg i sin plastbalja. Jag brann av längtan att ha henne hos mig men vågade inte ta upp henne, för varje gång jag försökte närma mig henne råkade någon storma in och ta mig på bar gärning. Inte amma liggande i sängen, inte låta henne ligga och småsnutta, inte låta henne ligga i famnen och somna, lika bra att ge ersättning istället, jobba med pumpen om du ändå vill få igång mjölkproduktionen.
När jag insåg att de tänkte hålla oss kvar där ett tredje dygn var sammanbrottet inte långt borta. Jag satte mig på tvären, som jag borde ha gjort på en gång, och aldrig har luften känts så frisk att andras som den försommarkvällen vi spände fast babyskyddet i bilen för första gången.
Det finns säkert tusen förmildrande omständigheter och jag är säker på att personalen som jobbade på BB på Mölndals sjukhus de där dagarna i slutet av maj 2008 inte ville oss något illa. De är antagligen lyckligt ovetande om vilka ärr de lämnat efter sig. Och jag kan inte låta bli att tänka att om de bara hade erbjudit ett samtal av typen som jag fick med barnmorskorna som hjälpte mig på förlossningen så kanske jag – och säkert fler med mig – hade haft ljusa minnen därifrån istället, och personalen hade fått chansen att förändra och förbättra sitt arbetssätt.
Del 1 – Förlossningen
tisdag 22 februari 2011
Lilla tacksamhetsboken – del 3
I eftermiddags var det min tur att hämta på förskolan. Jag gick dit, hejade på fröknarna, kramade om min unge, tog henne i handen, gick ut i hallen, klädde på henne och gick hem. Inte ett tjafs på hela vägen.
måndag 21 februari 2011
lördag 19 februari 2011
Scones
Lisa sa...
"Nybakta frukostscones med mycket kummin, och så lite apelsin- och flädermarmelad på det så känns inget omöjligt sen." Det är annat än min micrade havregrynsgröt det! Har du ett recept på scones att bjuda på? och kanske ett märke på marmelad? helgfrukost är på ingång och detta skulle förgylla denna heliga stund till något magiskt det är jag säker på.
4 dl vetemjöl
1 krm salt
2 krm socker
2 tsk bakpulver
50 g rumsvarmt smör
2 dl mjölk
[och eftersom jag har snöat in på kummin så tillsätter jag en dryg tesked, hel kummin that is]
Sätt ugnen på 250°c.
Blanda alla torra ingredienser med en gaffel eller fingertopparna. Tillsätt mjölken och rör snabbt samman till en ganska kladdig deg. Arbeta den inte längre än nödvändigt.
Dela degen och forma åtta små bullar med mjölade händer. Lägg dem på en smord plåt och grädda i mitten av ugnen i 10–12 minuter, tills de börjar få fin färg.
Servera dem nybakade, gärna med smör och marmelad [Björnekullas apelsin- och flädermarmelad om jag får bestämma].
torsdag 17 februari 2011
Jag också, jag också!
Skor: Ärligt talat, jag har ingen aning om hur många par skor jag äger, ett tjugotal kanske, men inga som någonsin passar när jag ska göra mig till.
Sneakers: Jag gifte mig i ett par gröna Converse. Need I say more?
Jeans: För tillfället äger jag fyra par. Esprit, Dr Denim, Fuzzy och Lindex. Inget fancy med andra ord. Förr var det bara Levi's som gällde. Sen blev jag glad och trind.
T-shirts: Mina crazy t-shirt-days är till ända, det är inte min stil längre helt enkelt. Tyvärr, för det finns ju en hel värld med tuffa t-shirts där ute. Om jag får klippa lite i dem går det dock bättre.
Underkläder: Köper allt som oftast samma sorts trosor. Trepack svarta i bomull och utan krusiduller. När det gäller BH:ar är jag hopplös. Någon gång ska jag gå till en snordyr boutique och ba beam me up Scotty!
Väskor: Man kan aldrig ha för många.
Plånbok: Skämsplånboken.
Solglasögon: Jag klär extremt illa i de allra flesta glasögon, de lockar alla fram en oväntad miss piggy-look, men jag äger ett par solglasögon som jag trivs i. Första och enda någonsin, inköpta på Indiska. Tyvärr ligger de bara i bilen och skräpar och blir aldrig använda. I år kanske jag ska överraska och ha dem på mig på stranden eller på någon otrendig uteservering.
Klocka: Urmakare måste vara ett yrke på utdöende.
Smycken: Ju större och färggladare desto bättre.
Teve: Det hänger någon form av platt Philips-apparat på väggen. Jag tittar inte på den jätteofta, alla mina favoritprogram går klockan åtta (=läggdags) så jag får se dem på datorn i efterhand.
Mobiltelefon: Nokia 5800. Rekommenderas.
Dator: En iBook G4 och en MacBook Pro.
Smink: Mascara och kajal vid tillfällen då jag dricker alkohol i dämpad belysning, kanske även krämpuder om någon gifter sig eller fyller jämnt.
Ansiktskräm: Hemulens Weleda body lotion.
Lotion: Body Shops kroppssmör, Love etc.
Deodorant: Weledas citrusdeodorant, tack för tipset Alex!
Tandkräm: Endast Sensodyne Vital är gott nog.
Schampoo/balsam: Edge Rejuvenation schampoo och emellanåt Nexxus Phyto Organics Babassu balsam.
Tvål: Lactacyd i duschen, Laban & Labolina vid handfatet.
Parfym: Couture Couture från Juicy Couture. Mycket couture blir det.
Mineralvatten: Hemmabubblat kranvatten.
Vin: Så här på rak arm Boulder Bank eller i Castei.
Drink: Jag gillade när man kunde köpa romdrink i hink på Kontiki förr om åren, och allt som serverades på Lokal när vi brukade hänga där, både med och utan alkohol, var fantastiskt gott. Nuförtiden blir det extremt sällan drinkar och i så fall sträcker sig fantasin inte längre än till mojito.
Bröd: Nybakta frukostscones med mycket kummin, och så lite apelsin- och flädermarmelad på det så känns inget omöjligt sen.
Mat: Jag är i ett flow där det mesta jag lagar blir förstklassigt. Men ska jag välja något så tycks jag ha en böjelse för tomatbaserade såser.
Glass: Ben & Jerrys Strawberry Cheesecake eller Chocolate Fudge Brownie. Och på mitt slutprov gjorde jag en ingefäraglass som min konditorilärare var lyrisk över. Måste köpa glassmaskin, måste bygga ut köket.
Godis: Hjúplakkrís.
Säng: I ungdomligt oförstånd bestämde vi oss för att en 140 cm smal futon/bäddsoffa var ett bättre alternativ än en riktig säng. Fy fan. Som att sova på en bäddmadrass direkt på en lastpall ungefär.
Lakan: Vanliga hederliga bomullslakan. Fast i smyg drömmer jag om bäck och bölja för hela slanten.
Frisörsalong: Klipplust på Köpmansgatan.
Dagstidning: Ingen. Jag efterlyser en vettig morgontidning som erbjuder helgprenumeration.
Magasin: Gourmet och Språk.
Sneakers: Jag gifte mig i ett par gröna Converse. Need I say more?
Jeans: För tillfället äger jag fyra par. Esprit, Dr Denim, Fuzzy och Lindex. Inget fancy med andra ord. Förr var det bara Levi's som gällde. Sen blev jag glad och trind.
T-shirts: Mina crazy t-shirt-days är till ända, det är inte min stil längre helt enkelt. Tyvärr, för det finns ju en hel värld med tuffa t-shirts där ute. Om jag får klippa lite i dem går det dock bättre.
Underkläder: Köper allt som oftast samma sorts trosor. Trepack svarta i bomull och utan krusiduller. När det gäller BH:ar är jag hopplös. Någon gång ska jag gå till en snordyr boutique och ba beam me up Scotty!
Väskor: Man kan aldrig ha för många.
Plånbok: Skämsplånboken.
Solglasögon: Jag klär extremt illa i de allra flesta glasögon, de lockar alla fram en oväntad miss piggy-look, men jag äger ett par solglasögon som jag trivs i. Första och enda någonsin, inköpta på Indiska. Tyvärr ligger de bara i bilen och skräpar och blir aldrig använda. I år kanske jag ska överraska och ha dem på mig på stranden eller på någon otrendig uteservering.
Klocka: Urmakare måste vara ett yrke på utdöende.
Smycken: Ju större och färggladare desto bättre.
Teve: Det hänger någon form av platt Philips-apparat på väggen. Jag tittar inte på den jätteofta, alla mina favoritprogram går klockan åtta (=läggdags) så jag får se dem på datorn i efterhand.
Mobiltelefon: Nokia 5800. Rekommenderas.
Dator: En iBook G4 och en MacBook Pro.
Smink: Mascara och kajal vid tillfällen då jag dricker alkohol i dämpad belysning, kanske även krämpuder om någon gifter sig eller fyller jämnt.
Ansiktskräm: Hemulens Weleda body lotion.
Lotion: Body Shops kroppssmör, Love etc.
Deodorant: Weledas citrusdeodorant, tack för tipset Alex!
Tandkräm: Endast Sensodyne Vital är gott nog.
Schampoo/balsam: Edge Rejuvenation schampoo och emellanåt Nexxus Phyto Organics Babassu balsam.
Tvål: Lactacyd i duschen, Laban & Labolina vid handfatet.
Parfym: Couture Couture från Juicy Couture. Mycket couture blir det.
Mineralvatten: Hemmabubblat kranvatten.
Vin: Så här på rak arm Boulder Bank eller i Castei.
Drink: Jag gillade när man kunde köpa romdrink i hink på Kontiki förr om åren, och allt som serverades på Lokal när vi brukade hänga där, både med och utan alkohol, var fantastiskt gott. Nuförtiden blir det extremt sällan drinkar och i så fall sträcker sig fantasin inte längre än till mojito.
Bröd: Nybakta frukostscones med mycket kummin, och så lite apelsin- och flädermarmelad på det så känns inget omöjligt sen.
Mat: Jag är i ett flow där det mesta jag lagar blir förstklassigt. Men ska jag välja något så tycks jag ha en böjelse för tomatbaserade såser.
Glass: Ben & Jerrys Strawberry Cheesecake eller Chocolate Fudge Brownie. Och på mitt slutprov gjorde jag en ingefäraglass som min konditorilärare var lyrisk över. Måste köpa glassmaskin, måste bygga ut köket.
Godis: Hjúplakkrís.
Säng: I ungdomligt oförstånd bestämde vi oss för att en 140 cm smal futon/bäddsoffa var ett bättre alternativ än en riktig säng. Fy fan. Som att sova på en bäddmadrass direkt på en lastpall ungefär.
Lakan: Vanliga hederliga bomullslakan. Fast i smyg drömmer jag om bäck och bölja för hela slanten.
Frisörsalong: Klipplust på Köpmansgatan.
Dagstidning: Ingen. Jag efterlyser en vettig morgontidning som erbjuder helgprenumeration.
Magasin: Gourmet och Språk.
Försoning – del 1: Förlossningen
Vi gick en profylaxkurs när vi väntade hemulen. Väl spenderade två tusen spänn (eller vad det nu kostade) – ni som väntar barn, var inte rädda att testa! – helt klart min bästa livlina under förlossningen, och skulle jag till äventyrs råka ångra mig och få för mig att ett barn till vore något att satsa på så skulle jag helt klart anlita en doula nästa gång, jag gillar nämligen inte den här jag/vi mot dem-stämningen som alltid tycks uppstå när jag är i kontakt med vården.
Egentligen var jag inte ens så förtjust i hela föda på sjukhus-grejen från början, men jag hade inte heller något bättre förslag att komma med. Föda hemma i all ära, men vad skulle grannarna säga? Det vore ju liksom lite jobbigt att avbryta hela projektet när man är öppen en åtta-nio centimeter för att öppna dörren och förklara för polisen att det inte alls är en hustrumisshandel som är orsaken till allt oväsen.
Jaja, nu blev det iallafall så att den där ungen jag gått och burit på i fyrtio veckor och fyra dagar plöstligt ville ut och det föll sig så att jag valde att föda henne på Mölndals sjukhus.
Det kan eventuellt ha varit så att jag fått för mig att man skulle bli serverad glassdrinkar och få akupunktur och få sitta på pilatesbollar och förlossningspallar – inte för att jag lever i en fantasi utan för att de själva sa att det var så det gick till när vi var där på studiebesök några veckor innan beräknad nedkomst. Kanske tillhandahöll de också den servicen under ordinarie öppettider, men inte under pausvilan mellan barnmorskestrejk och semesterstängning och definitivt inte mitt i natten. Men undersköterskorna och barnmorskorna (i plural ja, det hanns med ett skiftbyte eller två under tiden jag höll på och jobbade mig) var fantastiska och två lyxiga bad och ett par-tre omgångar kvaddlar lyckades jag iallafall tjata mig till, fast jag förstod att en duktig patient föredrar epidural och lustgas och håller sig lugn och stilla när det ska tas ctg-kurvor. Äcklig saft bjöd de på också, ta med egen dricka råder jag er.
Mot slutet blev det lite stressigt, väldigt mycket folk och väldigt upprörda röster i rummet, läkare och fan och hans moster, beslut fattade över mitt huvud och hot om sugklocka och andra otrevligheter, men på det hela taget får jag positiva vibbar när jag tänker tillbaka på förlossningen. Inte för att den var på mina villkor eller ens i närheten av vad jag hoppats på, utan för att jag fick träffa den ena barnmorskan dagen efter på BB och för att den andra ringde när jag kommit hem, så att jag fick chans att gå igenom i lugn och ro vad som hade hänt och varför och vad allt som stod i journalen betydde.
Jag hyser ingen agg. Mina känslor kring vistelsen på BB däremot, de är ett helt annat kapitel.
Egentligen var jag inte ens så förtjust i hela föda på sjukhus-grejen från början, men jag hade inte heller något bättre förslag att komma med. Föda hemma i all ära, men vad skulle grannarna säga? Det vore ju liksom lite jobbigt att avbryta hela projektet när man är öppen en åtta-nio centimeter för att öppna dörren och förklara för polisen att det inte alls är en hustrumisshandel som är orsaken till allt oväsen.
Jaja, nu blev det iallafall så att den där ungen jag gått och burit på i fyrtio veckor och fyra dagar plöstligt ville ut och det föll sig så att jag valde att föda henne på Mölndals sjukhus.
Det kan eventuellt ha varit så att jag fått för mig att man skulle bli serverad glassdrinkar och få akupunktur och få sitta på pilatesbollar och förlossningspallar – inte för att jag lever i en fantasi utan för att de själva sa att det var så det gick till när vi var där på studiebesök några veckor innan beräknad nedkomst. Kanske tillhandahöll de också den servicen under ordinarie öppettider, men inte under pausvilan mellan barnmorskestrejk och semesterstängning och definitivt inte mitt i natten. Men undersköterskorna och barnmorskorna (i plural ja, det hanns med ett skiftbyte eller två under tiden jag höll på och jobbade mig) var fantastiska och två lyxiga bad och ett par-tre omgångar kvaddlar lyckades jag iallafall tjata mig till, fast jag förstod att en duktig patient föredrar epidural och lustgas och håller sig lugn och stilla när det ska tas ctg-kurvor. Äcklig saft bjöd de på också, ta med egen dricka råder jag er.
Mot slutet blev det lite stressigt, väldigt mycket folk och väldigt upprörda röster i rummet, läkare och fan och hans moster, beslut fattade över mitt huvud och hot om sugklocka och andra otrevligheter, men på det hela taget får jag positiva vibbar när jag tänker tillbaka på förlossningen. Inte för att den var på mina villkor eller ens i närheten av vad jag hoppats på, utan för att jag fick träffa den ena barnmorskan dagen efter på BB och för att den andra ringde när jag kommit hem, så att jag fick chans att gå igenom i lugn och ro vad som hade hänt och varför och vad allt som stod i journalen betydde.
Jag hyser ingen agg. Mina känslor kring vistelsen på BB däremot, de är ett helt annat kapitel.
onsdag 16 februari 2011
Husmorssemester
Pappan är hemma och vabbar och jag slapp alltså lämna barnet utan tidsuppfattning på förskolan i morse, vilket medförde att jag kunde kliva upp en hel timme senare än vanligt och ändå hade jag tid att duscha. Och som grädden på moset klev just en kvinna som kunnat vara Mick Jaggers okända syster på spårvagnen. Ska bli spännande att se vad som tar ner mig på jorden igen.
tisdag 15 februari 2011
måndag 14 februari 2011
söndag 13 februari 2011
Skämsplånboken
Relaterat:
Skämshörnet
Evas skämslägenhet
Js skämsrum
torsdag 10 februari 2011
När ska jag straffa henne?
Vad är grejen med att ha ett barn som inte sover? Eller ja, sover gör hon ju, men hellre på morgonen än på kvällen (men hey, vem gör inte det?). Tyvärr krockar det lite med aktiviteter som jobb och förskola så jag måste vara en dryg jävla tjatmorsa vareviga dag och dessutom själv missa värdefull tid i sängen eftersom jag måste börja väckningen i god tid för att undvika skrik och panik.
Ungen har hittills i sitt liv aldrig – i friskt tillstånd – sovit mer än tolv timmar på ett dygn och sover hon middag en timme går hon och lägger sig minst två timmar senare. En lösning vore ju såklart att lägga ner det där med middagslur, och det har vi också gjort på helgerna, men det känns så jäkla taskigt att be fröknarna neka henne att krypa ner i vagnen* när de andra barnen gör det. Dessutom leder det bara till att hon är en pina att umgås med på eftermiddagen samt att hon gör sitt bästa för att tjuvsova och missa middagen.
Så... När och hur är det minst elakt att straffa henne? Genom att väcka henne på morgonen när hon hade behövt få sova åtminstone en halvtimme till, genom att förbjuda henne att vila på dagen när hon behöver ta en paus och varva ner eller genom att låsa in henne i sovrummet och utöva femminutersmetoden för att få henne att skrika sig till sömns i tid på kvällen?
*Ja, hon sover i sin vagn – utomhus – eftersom hon går på en ur & skur-förskola. Nej, det är inte synd om henne. Jag tycker faktiskt inte att en galonmadrass i ett taskigt ventilerat utrymme är något att sukta efter. Och vill hon ändå testa det i framtiden så finns det ju fylleceller.
Ungen har hittills i sitt liv aldrig – i friskt tillstånd – sovit mer än tolv timmar på ett dygn och sover hon middag en timme går hon och lägger sig minst två timmar senare. En lösning vore ju såklart att lägga ner det där med middagslur, och det har vi också gjort på helgerna, men det känns så jäkla taskigt att be fröknarna neka henne att krypa ner i vagnen* när de andra barnen gör det. Dessutom leder det bara till att hon är en pina att umgås med på eftermiddagen samt att hon gör sitt bästa för att tjuvsova och missa middagen.
Så... När och hur är det minst elakt att straffa henne? Genom att väcka henne på morgonen när hon hade behövt få sova åtminstone en halvtimme till, genom att förbjuda henne att vila på dagen när hon behöver ta en paus och varva ner eller genom att låsa in henne i sovrummet och utöva femminutersmetoden för att få henne att skrika sig till sömns i tid på kvällen?
*Ja, hon sover i sin vagn – utomhus – eftersom hon går på en ur & skur-förskola. Nej, det är inte synd om henne. Jag tycker faktiskt inte att en galonmadrass i ett taskigt ventilerat utrymme är något att sukta efter. Och vill hon ändå testa det i framtiden så finns det ju fylleceller.
onsdag 9 februari 2011
tisdag 8 februari 2011
måndag 7 februari 2011
söndag 6 februari 2011
Sjåpmorsa
lördag 5 februari 2011
You and me baby ain't nothing but mammals
Ja, det finns en massa anledningar att inte amma och jag håller med om att diskussionen naturligt vs. onaturligt oftast spårar ur ganska snart. Men. Vi är fortfarande däggdjur. Och däggdjur är såna där som per definition föder levande ungar och ger dem di. Lite olika länge beroende på vilken art vi tillhör. Människans biologiska amningslängd ligger på någonstans mellan tre och fem år.
I västvärlden ammar de flesta inte sina barn så "länge" nuförtiden och det är helt ok, vi har tillgång till en massa annan mat som är säker även för små barn att äta och det finns andra sätt att vara nära sin avkomma, unt so weiter. Men vad är det som har hänt när "långtidsamning" anses vara ett stört beteende hos mamman, ett sätt att vägra låta barnet sluta vara bebis, eller rent av likställs med incest?
I västvärlden ammar de flesta inte sina barn så "länge" nuförtiden och det är helt ok, vi har tillgång till en massa annan mat som är säker även för små barn att äta och det finns andra sätt att vara nära sin avkomma, unt so weiter. Men vad är det som har hänt när "långtidsamning" anses vara ett stört beteende hos mamman, ett sätt att vägra låta barnet sluta vara bebis, eller rent av likställs med incest?
onsdag 2 februari 2011
tisdag 1 februari 2011
Hej Emma
Har läst igenom alla amnings-taggar och förstår att du ammar till sömns(?) Jag har en bebis på 4 månader som inte kan somna på annat vis än med bröstet i munnen och det är helt okej, bara mysigt. Men jag skulle gärna gå upp och se en film med karln nån gång ibland då den lilla somnat och i dagsläget går inte det. Hon märker såklart att jag avlägsnar mig. Kommer det att vara så så länge jag ammar (helst i minst 1,5 år till) eller ändras detta när de blir lite större. Typ att de sover djupare? Vem vet?! :) Härlig blogg!Till att börja med: Tack! Jag är mycket svag för smicker.
Mvh
Emma
Att många bebisar vaknar så fort man lägger dem ifrån sig är naturens sätt att se till att de inte blir lämnade utan uppsikt och uppätna av vargar eller andra hemskheter. Nuförtiden är ett sånt scenario tack och lov inte särskilt sannolikt, men det vet inte din bebis. När ni smyger iväg och äter smågodis och kollar på film vet hon inte att hon ändå är i säkerhet och att du och hennes pappa kommer tillbaka, så därför gör hon sig påmind.
Många gånger är föräldrarna mer beroende av rutiner än vad barnen är, men om det känns ok för er så kanske er dotter kan få vara med när ni kollar på film, det är mycket möjligt att hon sover lika bra i famnen i tv-soffan som i sin säng i sovrummet.
När min unge var spädis kändes det ibland som att hon aldrig sov. Det gjorde hon ju såklart, men oftast bara om man var precis intill henne, så att slinka iväg och greja med annat fanns inte på kartan. Stressande till en början men när jag vände på det och började ha henne sovande på bröstet när jag kollade på tv och vaken bredvid mig på golvet eller i babysitter eller i sele när jag diskade, duschade, hängde tvätt osv. så blev allt mycket enklare. Föräldraskapet har för mig i mångt och mycket handlat om att lära mig att släppa taget och bara hänga med, och det är jag tacksam för.
Med tiden har den sammanhängande sömnen kommit i längre och längre sjok. Hon sover fortfarande inte hela nätter och jag ammar henne fortfarande till sömns, men jag behöver inte längre ligga bredvid henne för att hon ska inte ska vakna stup i kvarten. Om det är det faktum att jag "belönar" hennes nattliga uppvaknanden, som en del uttrycker det, med amning som gör att hon inte "lärt sig" att sova hela nätter eller om hon ändå hade vaknat låter jag vara osagt. Jag struntar faktiskt i vilket också eftersom jag inte tror på att barn och hundar mår bra av att uppfostras med samma metoder.
När ditt barn börjar sova djupare och utan en förälder som ligger tätt intill har jag ingen aning om, men det kommer hända. Förr eller senare. Hoppas ni hittar ett sätt att göra tiden fram till dess så bekväm som möjligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)