The royal we

I smyg (och nu även officiellt) har jag gått och varit lite mallig över att jag, faktiskt helt oavsiktligt, lyckats stänga ute nyheten om det brittiska prinsbröllopet, så till den grad att jag inte inte alls fattade varför fröknarna på jobbet inledde fredagsmorgonen med att dra igång smart boarden, tills helvetet brakade lös. Måhända lite von oben-aktigt av mig, men någon gång måste väl även jag få fara ut i hipster-exter.

Jag kikade lite då och då under dagen, det är ju alltid kul med hattar och så, men mer var det inte. Men jag kan ändå inte låta bli att fascineras över fenomenet, att miljoner och åter miljoner människor släpper allt vad de har för händer och följer tillställningen live and direct. När det finns så mycket annat att göra. Någon borde forska på det här.

Nedan följer några av mina favoritcitat från bloggosfärens bevakning av tilldragelsen:
"Kotten, som är en odöpt och fri själ, headbangar stillsamt till psalmerna de spelar i kyrkan."
"Damn you öppet kontorslandskap!"
"Det blir lite extra spännande att titta eftersom jag hela tiden kommer på mig själv med att vänta på att utomjordingarna ska komma..."
"Apropå gårdagens brittiska prinsbröllop så undrar jag om de brittiska stridspiloterna klunsade om vilka som skulle få köra flyguppvisning över Buckingham Palace och vilka som skulle släppa bomber över Tripoli och Misrata."

Och via Josephine Bornebusch nås jag av nyheten att svt hyrde in en professionell läppläsare för att säkerställa tittarnas mänskliga rättighet att följa spektaklet o r d  f ö r  o r d. Fascinerande var ordet.