6 månader, 10 månader, what's the difference?

Sånt här tycker jag är lite festligt. Ja, alltså inte bara att det finns käcka fruktpuréer i smidig förpackning, att ta till när ens unge får blodsockerfall på allmän plats, utan också att rekommendationerna skiljer sig åt såpass länder emellan. Länder som ligger på dagsutflykts avstånd från varandra och som man lätt skulle kunna tro präglades av en viss kulturell likhet.
Jag kan tänka mig flera mer eller mindre konspiratoriska förklaringar. Eller ja, egentligen är det främst en som kommer till mig.

Hanna från Arlöv, hej!

Måste bara inflika, sådär helt apropå, att min kockkollega är så jävla bra. Förutom att hon är käck och trevlig och lagar god mat så finns det knappast någonting hon inte kan svara på som gäller rättigheter och skyldigheter på jobbet, och skulle det ändå vara något som är oklart så tar hon reda på det. Bara sådär hejsan hoppsan åtog hon sig att bli fackligt ombud för alla kommunalare på arbetsplatsen – alltså även barnskötarna och städerskorna (på min arbetsplats heter det faktiskt just så och inte hygientekniker eller trivselkonsulent eller något annat) – och även skyddsombud. Hon drar sig inte för ta en fight, att stå upp för alla, även de som inte kan, vill eller vågar sätta ner foten själva. Heja henne!

2001 var jag nitton år

Nämen ser man på, plötsligt ramlade jag över en lista/fylleriövning hos Östfrontens ms Stiffneck, som hittat den hos Bondhustrun, som lånat den av Atatar, som inspirerats hos den där Jenny, som i sin tur knyckt den hos Knivtid.

När jag var nitton år flyttade jag till Göteborg. Min mamma skjutsade mig, en madrass och en hockeybag med kläder och förnödenheter till Biskopsgården. Jag skulle dela en fyra med två äldre tjejer. Egentligen kändes den lösningen inte alls särskilt bra, men jag skulle börja skolan bara några dagar senare och det fanns inte tid att styra upp något bättre, så timmen som bilresan tog använde jag till att skönmåla omständigheterna för mig själv och min mor.

Fasaden rämnade ganska snart. Mina lägenhetskamrater låg sederade på gränsen till medvetslöshet i varsin soffa och nyckeln jag blivit lovad stod inte att finna. Senare lärde jag av en slump känna killen som hyrt rummet före mig och han berättade att han hade nyckeln kvar och planerade att behålla den tills lägenhetsinnehavarna betalat av en skuld till honom.

Allt kändes jävligt olustigt första kvällen. När jag kröp ner i lakanen som luktade föräldrahem kände jag mig ensammast i världen. Det var inte första gången jag flyttade hemifrån, men den här gången var det definitivt.

Två dagar bodde jag där innan jag, med lite hjälp av en spådom och en vän med många systrar, fick tag på ett nästan lika tillfälligt boende i en källarlägenhet full av jaktspindlar i lilla Istanbul, tills jag en månad senare kunde flytta in min oförskämt biliga artonkvadratsandrahandsetta på Wieselgrensplatsen. Jag längtar fortfarande tillbaks dit ibland.

Lyssnade jag på: Manu Chao och Travis.

Mitt favoritradioprogram var: Jag kan inte minnas att jag lyssnade särskilt mycket på radio den perioden, men om jag gjorde det så var det garanterat på p3. Jag har aldrig gillat kommersiell radio.

Jag gick upp varje morgon klockan: Under hösten "pluggade" jag pedagogik och anpassade mig så gott det gick efter obligatoriska föreläsningar och grupparbetskamraters förväntningar. Under våren jobbade jag som personlig assistent och började inte förrän klockan tolv. Det gick utmärkt att kombinera med ett dekadent leverne eftersom jag då kunde gå och lägga mig klockan halv tre och ändå få åtta timmars sömn innan jag skulle upp strax före elva.

Och klädde mig i: Lila och svart. Eftersom jag inte åt särskilt mycket använde jag lägenhetens största förvaringsutrymme, skafferiet, till att förvara kläder i, och eftersom jag hade eoner av tid låg de prydligt vikta och sorterade efter färg. Svart, lila och övrigt.

Till frukost åt jag: Inte. Jag började inte äta frukost förrän jag var 25 år och graviditetsillamåendet tvingade mig till det.

Till skolan åkte jag: Femman till Valand och buss 753 till Pedagogen, som på den tiden låg i Mölndal. Till jobbet buss 34 till Nordstan och sedan Blå Express till Partille.

Mina favoritämnen var: Pedagogik?

Mina bästisar hette: Mikkan och Melike. Det heter de fortfarande, men idag har de fått konkurrens av en handfull andra tuffa kvinns.

Jag var kär i: Johan. Så jävla kär. Och så jävla hjärtekrossad.
För ett tag sedan träffade jag honom och kvinnan han numera lever ihop med, på en maskeradfest. De var var utklädda till Cheetch och Chong och hade tre små barn där hemma och kändes som bra människor båda två.

Efter skolan/jobbet: Svingades det bägare på La Coupole, Kelly's, Suggan och Sejdeln. Hur jag lyckades skrapa ihop de där 20 första högskolepoängen övergår mitt förstånd.

Jag åt: Chips, jordnötter, oliver, pommes frites. Sånt man kan beställa i baren efter att köket stängt. Vem hade kunnat ana att jag blott tio år senare skulle tjäna mitt levebröd på att laga näringsriktig och god mat till små barn?

Mina favorit tv-program var: Jag minns inte vad jag såg, bara att jag plötsligt en dag hittade knapparna man ställde in färg med mera med på tv:n och vips var den inte svartvit längre. Win.

Jag längtade efter: Trygghet. Och lottovinsten.

Mest av allt mådde jag: Inte särskilt bra, men det visste jag nog inte då. Eller så visste jag, men förträngde det. Kul hade jag i vilket fall som helst.

Och du?

Gissa fredagskakan

Just precis. Imorgon bjuds det zombie flesh eater-kaka på mammas jobb.

Annars då?

Jo tack.

I'm so fucking alternative

Första gången jag läste inlägget Om jag bara var lite mindre... scrollade jag aldrig ner till kommentarerna (jag läser sällan kommentarer på de stora bloggarna, eftersom det helt enkelt blir så mycket text, och mest upprepningar, att ta sig igenom), så jag reflekterade inte mer över inlägget än att jag kände igen tankarna. I hemulens fall har det mest varit de glättiga velourbyxorna och de färgglada strumpbyxorna jag avundats.

Via A.M.O. blev jag sedan varse att debattens vågor går höga hos Underbara Clara. 391 kommentarer har i skrivande stund trillat in. 391. Mer eller mindre upprörda. För eller emot.

Så kan det tydligen gå om man "tvingar" på sin pojkbebis klänning. Jag reflekterade i ärlighetens namn inte över grejen pojke – klänning första gången jag läste. Och då är jag inte uppvuxen på hippiekollektivet Moderskägg – utan tyvärr i samma samhälle som människorna som med versaler påpekar att det Clara sysslar med är barnmisshandel – men jag funderar fan på att flytta dit efter att utsatt mig själv för en fullständig genomläsning av diskussionen.

Ska det här föreställa sommar?

Det är inte jag som har beslutsångest, det är han som har baktankar

– Jag tänkte åka till Koster sista helgen i maj.
– Det låter trevligt, gör det.
– Men klarar ni er utan mig?
– ...
– Ja, men tänk om lill-Molvig vaknar på natten och vill ha tiss.
– ...
– Jaja, ok då, hon sover på nätterna nu. Men klarar jag mig utan henne i två dagar?
– Vill du inte åka?
– Jo, men jag missar ju mors dag.
– Du kanske kan se det som en mors dags-present till dig själv.
– Så att du ska slippa köpa en mandolin till mig. Det hade du räknat ut bra va?!

The royal we

I smyg (och nu även officiellt) har jag gått och varit lite mallig över att jag, faktiskt helt oavsiktligt, lyckats stänga ute nyheten om det brittiska prinsbröllopet, så till den grad att jag inte inte alls fattade varför fröknarna på jobbet inledde fredagsmorgonen med att dra igång smart boarden, tills helvetet brakade lös. Måhända lite von oben-aktigt av mig, men någon gång måste väl även jag få fara ut i hipster-exter.

Jag kikade lite då och då under dagen, det är ju alltid kul med hattar och så, men mer var det inte. Men jag kan ändå inte låta bli att fascineras över fenomenet, att miljoner och åter miljoner människor släpper allt vad de har för händer och följer tillställningen live and direct. När det finns så mycket annat att göra. Någon borde forska på det här.

Nedan följer några av mina favoritcitat från bloggosfärens bevakning av tilldragelsen:
"Kotten, som är en odöpt och fri själ, headbangar stillsamt till psalmerna de spelar i kyrkan."
"Damn you öppet kontorslandskap!"
"Det blir lite extra spännande att titta eftersom jag hela tiden kommer på mig själv med att vänta på att utomjordingarna ska komma..."
"Apropå gårdagens brittiska prinsbröllop så undrar jag om de brittiska stridspiloterna klunsade om vilka som skulle få köra flyguppvisning över Buckingham Palace och vilka som skulle släppa bomber över Tripoli och Misrata."

Och via Josephine Bornebusch nås jag av nyheten att svt hyrde in en professionell läppläsare för att säkerställa tittarnas mänskliga rättighet att följa spektaklet o r d  f ö r  o r d. Fascinerande var ordet.

Näringsinnehåll

Illustration: Sagogrynet
(Klicka på bilden för att förstora, det vinner den på.)

Påstående:

Jag håller inte med, men jag uppskattar den relativt sansade tonen. Kanske är avsändaren ändå öppen för att diskutera saken.

Jävla skitcigaretter

"Märkena är välkända men cigarretterna kan innehålla både gifter och avföring" skriver DN. Ok, det där med bajset kan ju tyckas lite oväntat, men var det på allvar någon som förväntade sig att cigaretter – smugglade eller icke-smugglade – skulle vara giftfria?

Gissa boken!

"Av degen formas fingertjocka stänger, vilka skäras i omkr. 5 cm. långa bitar."

Jag gör som A.M.O.

1. Ta tag i närmsta bok.
2. Publicera den femte meningen på sida 52 i din bok.
3. Tala inte om bokens titel.

Konsumentupplysning

Till er som är förespråkare för att man ska kunna köpa alkohol och mat i samma butik kommer här ett tips: Systembolaget vid Jægerdorff. Precis utanför står två tatuerade män med hund och hockeybag och kränger, enligt deras egen utsago, "billig oxfilé". Hur billig vet jag inte, jag brydde mig inte om att fråga eftersom jag tänkt mig något annat till middag. Men skynda er, jag misstänker att erbjudandet är högst tillfälligt.

07:20

Jag upptäcker att mina leggings är aviga.

När kommer vad sa du? Jag har lite svårt att fokusera just nu.

Är det på grund av att det är som det är med din pappa som du inte vill ha fler barn, frågade en vän, som milt uttryckt är uppväxt under dysfunktionella förhållanden. Det kan nog ligga något i det, sa jag, trots att jag aldrig ens tänkt tanken tidigare.

Min mamma hävdade bestämt att hon var kärnfamiljsskadad. Att det var på grund av att hennes uppväxt varit alldeles för lycklig och en enda lång räcka av happy happy joy joy som hon blev en kicksökare och kastade sig in i förhållandet med mannen som senare kom att bli min far. Om omvänt förhållande också råder så borde jag alltså vara safe, men jag vet inte. Det finns ju gott om undersökningar som pekar på motsatsen, och jag antar att det är den vetskapen som får mig att freaka ur med jämna mellanrum. För säkerhets skull liksom.

Tills jag själv fick barn var jag ganska säker på att jag hade klarat mig genom barndomen utan några större men. Pah! Jag borde aldrig ha fått föröka mig. Nuförtiden tassar jag genom tillvaron som på äggskal, letade efter tecken. På att människor som står mig nära inte är att lita på. Ta bara en sån sak som att vi hittills aldrig ordnat barnvakt för att få tid att rå om varandra och äktenskapet.

Först trodde jag att det var paren som går ut och klubbar när ungen är två månader det var fel på, men ju längre tiden lider fattar jag att det är vi (jag) som är avvikande. Jo, jag inser också att jag säger emot mig själv fullständigt här och att vår avkomma antagligen inte skulle ta mer skada av att umgås några timmar på tu man hand med någon av våra polare än hon gör av att gå på förskola sju timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Men det spelar ingen roll. Jag är inte redo att släppa efter ännu mer.

Emellanåt känns det, kanske inte så konstigt med tanke på ovanstående, som att jag håller på att drunkna i en osäkerhet som kom med familjelivet och föräldraskapet. Särskilt sedan mamma dog, och med henne länken till min egen historia, referenserna, kunskapen som gått från mor till dotter sedan vem vet hur många generationer.

Jag har förstås min mormor, men till henne är det ju ett "glapp". Hon minns förvisso hur man handskas med barn, men inte så noga hur det var när jag var riktigt liten. Och alla anteckningar och minnen från den tiden – utom journalen från min födsel, en dagstidning från samma dag och tack och lov en del fotografier – brann visst upp i ett svartsjukedrama i mitten på åttiotalet.

Här står jag, runt mig rusar tillvaron förbi i tvåhundra kilometer i timmen, och så kommer någon och ba:
– Jaha, när kommer tvåan då?

Zombie flesh eater-kaka

Naturligtvis hade jag signat upp mig på att baka och sälja fika till föreläsningen, och eftersom målgruppen var odlingsnördar så passade jag på att baka zombie flesh eater-kaka – jag har valt att kalla den så eftersom barn får en lätt odöd look efter att ha slickat vispen – rödbets- och chokladkaka kan man annars kalla den om man vill låta mer finkulturell. Receptet kommer här:

3 ägg
4 dl socker
150 g mörk kvalitetschoklad (ingen jävla blockvariant tack)
500 g kokta rödbetor
2 dl neutral olja
3 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
3 tsk bakpulver

Smält chokladen i vattenbad. Under tiden kan du sysselsätta sig med att smöra (inte margarina) och bröa en form som rymmer 2 liter, gärna med löstagbar kant.
Vispa ägg och socker pösigt. Blanda sen lugnt och fint i chokladen.
Skala och finriv rödbetorna och rör någorlunda varsamt ner dem och oljan i smeten.
Blanda mjöl, vaniljsocker och bakpulver och vänd ner det också.
Grädda i nedre delen av ugnen, först 10 minuter på 200°c och sedan ytterligare 40-50 minuter på 175°c.
Ta ut kakan innan den har blivit torr som fnöske. Låt den svalna och pudra eventuellt över lite florsocker innan servering.

Ljusskygg odling är det nya svarta

Alla ni som inte var och lyssnade på Karin Janssons föreläsning om ekologisk småskalig stadsodling ikväll, vilket jag gissar är ungefär 100% av er som hänger här, ni missade verkligen något. Jag blev så inspirerad att jag direkt efteråt gick och kamikazesådde ett par rader cirkelbetor och vattnade alla bäddar.

Solen hade dessvärre gått ner, så jag såg i stort sett ingenting, men eventuellt hamnade iallafall några av fröna på lagom djup, kanske till och med i raka rader, och om jag har tur vattnade jag inte sönder någonting.

Får jag komma till dig?

Mannen på bilden bär en tröja med texten "Rebellious". Hans mamma har just hjälpt honom att lägga sylt på pannkakorna. Han är gissningsvis ungefär i min ålder (närmare trettio än tjugo).

Min sämre hälft hävdar att han har någon form av begåvningshandikapp. Nja, säger jag, nog för att det är något osunt över den frisyren, men det är nog snarare ett fall av Torsk-på-Tallin-Lennart vi har att göra med här.

Åttiotalet ringde

De ville ha tillbaka sina körsbärsträd.

The N-word

Pinsammast igår: När jag använde ordet nigger. Förvisso i ett samtal om glassar, chokladbollar och bondrasism. Fast det kunde ju inte de två mörkhyade tjejerna, som satt en meter framför mig och plötsligt hajade till, veta. Super uncomfortable.

Disclaimer

Obs! Att ungen somnade med en klubba i högsta hugg hade ingenting med mitt alkoholintag att göra. Inlägget är förvisso postat halv nio på kvällen, men bilden är tagen mitt på dagen. Av en nykter mamma. Vinet drack jag sedan i sällskap av enbart vuxna personer. Och en hund. Ingen kom till skada.

Regler är till för att följas

1. Max fyra alkoholhaltiga beverages. Det kan gå bra med fler också, men det finns tydligen inga garantier för det.
2. Varannan vatten. Om en man och en hund bestämmer sig för att besudla det medhavda så får man helt enkelt a) köpa nytt vatten eller b) inte dricka mer vin heller.
3. Inte glömma bort att äta. Mat alltså. Chips räknas inte.
4. Hemgång senast tolv. Det händer sällan något kul senare än så ändå. Och så börjar det kosta pengar att åka spårvagn.

Igår var jag bakfull för första gången sedan jag blev morsa. Inte så att tågen stannade och klockorna började gå baklänges, men tillräckligt. Eftersom livet numera inte tillåter att man ligger i soffan med nerdragna persienner och kollar på dålig tv en hel dag så får det också bli sista gången på ett bra tag.

Parenting fail

Geek? Jag?

Ok, jag erkänner. Att jag inte kan låta bli att hetskonsumera föräldraböcker är en last jag har och antagligen den främsta anledningen till att jag har två hela kassar med oläst skönlitteratur som jag aldrig tycks hinna med att beta av. Böckerna ovan är bara ett axplock av vad jag plöjt sedan jag slutade lyssna på BVC och avslutade mina medlemskap på mammaforumen.

Att amma av Nanna Bylund skulle jag vilja beskriva som vänlig. Inte en pekpinne så långt ögat når. Stäng öronen och sätt på dig skygglapparna när de oombedda råden börjar hagla och införskaffa istället den här pärlan till bok, som förutom mer allmängiltiga frågor också går in på mer specifika situationer, som hur man kan gå till väga för att amma ett barn med läpp-, käk- och gomspalt eller ett för tidigt fött barn. Du som planerar att amma eller som av andra anledningar är nyfiken på ämnet, köp den idag!

Amning idag av Elisabeth Kylberg, Mia Westlund och Sofia Zwedberg riktar sig egentligen främst till barnmorskor, barnsjuksköterskor och andra som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med amning i arbete eller studier. Fokus ligger på amning ur ett folkhälsoperspektiv och kräver eventuellt lite mer förkunskaper eller specialintresse.

Amningsguiden av Lena Weimers, Anna Gustafsson och Hanna Gustafsson utgår från WHO:s och UNICEF:s tio steg till lyckad amning och riktar sig till alla som jobbar med hälso- och sjukvård (plus eventuellt en eller annan amningshysterika). Ett oslagbart uppslagsverk på ämnet amning. Rekommenderas för alla som, precis som jag, alltid vill veta hur och varför.

Växa med ansvar av Barbara Coloroso känner jag mig lite kluven till. Jag kan absolut skriva under på bokens huvudbudskap: barn ska inte behöva göra sig förtjänta av kärlek – deras blotta existens gör att de har ett värde, samt att man bör behandla barn som man själv vill bli behandlad – inte som man själv blivit behandlad som barn. Men. Jag kom gång på gång på mig själv med att störa mig på gåpåiga
formuleringar, som jag inbillar mig är typiskt amerikanska, och leta efter ställen i texten där författaren motsäger sig själv. Trots det vill jag rekommendera den. Den fick mig att reflektera över detaljer i mitt bemötande, och för den som sneglar inspirerat på de angolsaxiska idéerna om barnuppfostran, med time outs och poängsystem, kan den säkert bli en värdefull ögonöppnare.

Växa – inte lyda av Lars H Gustafsson kan vara den bästa och mest "användbara" bok om barnuppfostran jag läst. Jag fick en massa så-ska-jag-aldrig-mera-göra-upplevelser, samtidigt som föräldrasjälvförtroendet stärktes genom författarens ödmjuka sätt att formulera sig. Något så ovanligt som en föräldrabok man skulle kunna ge i present till en förälder, eller blivande sådan, utan att riskera att komma på kant med eller såra vederbörande.

Nu ska vi äta av Jesper Juul kan, för oss som har barn som äter som sparvar, vara ett fullgott alternativ till att få något antidepressivt utskrivet. Det ordnar sig. Gör inte så stor grej av det bara. Ungefär så säger min favoritdansk, och jag väljer att tro på honom.

Konsten att säga nej med gott samvete av Jesper Juul läste jag och skrev ett par rader om redan i somras, långt innan vår familj deporterades till landet Trots Självständighet. Tur för mig. Annars hade jag nog inte tagit mig igenom de senaste månaderna med förståndet i behåll.

Ditt kompetenta barn av Jesper Juul har väl knappast gått någon förälder förbi. Den verkar dessutom finnas på alla förskolor. Kanske har alla inte läst den, men när den kommer upp som samtalsämne nickar alla och håller med, för säkerhets skull. Så att tipsa om den kanske är som att spraka in en öppen dörr, men jag gör det ändå. För alla er fejkare.

Så fixar du bästa undergångsstämningen

Haft lite för roligt i finvädret så här på Jesus dödsdag? Ännu finns det tid att ställa allt till rätta, klockan är ju bara barnet. Ratta in Underkastelsen och jag garanterar att ni kommer somna med en härlig känsla av uppgivenhet.

Vatten på min enbarnskvarn

Tynneredsbröderna, Brödraskapet Wolfpack, Muslimska brödraskapet... Ok, medlemmarna i de två senare kanske inte är biologiska syskon, men ni fattar principen. Mer än ett barn kan inte leda till något gott.

Where did you come from, where did you go...

Sex timmar på odlingslotten. Hej bonnabränna!

Varför har den flugit in i mitt fönster?

Påsklov!

Nu är vi lediga fem dagar, jag och min hemulunge. Den hårt arbetande familjeförsörjarpappan får nöja sig med fyra. Jag hoppas att det blir mycket odlingslott och om andan faller på ett nytt sovrum. Tjohej!

Dagens mamma-outfit

Jag ba: tunika, leggings och Converse.
Framför mig går två andra morsor. Dom ba: tunika, leggings och Converse.

Informerade val?

Att jag en gång i tidernas gryning började amma och att jag sedermera valde att fortsätta med det utanför normen är ytterst en överenskommelse mellan mig och min unge. Vi har macklat och krånglat och prövat oss fram och till sist kommit fram till ett sätt att samexistera som passar oss. Det handlar inte om att vilja trycka till någon som inte kan eller vill amma. Jag har faktiskt inte särskilt mycket åsikter alls om hur andra väljer att ge sina barn närhet och mat och allt annat som de behöver. Men jag är vansinnigt intresserad av allt som rör ämnet. Så om vi någon gång träffas och jag börjar ställa närgångna frågor om din amnings vara eller icke-vara, kom då ihåg följande tre små ord: Nördig, inte fientlig.

Igår tipsade A.M.O. om Ellens blogg. Mer specifikt det välformulerade och genomtänkta inlägget Att inte amma, det bästa val jag gjort. Det tackar jag för! Jag vill också passa på att dela ut en guldstjärna för den trevliga stämningen bland kommentarerna. Jag ser nästan inga övertramp eller påhopp åt något håll, trots det delikata ämnet och jag blir innerligt glad när jag hör och läser om föräldrar som trots snårskogen av vilseledande desinformation lyckas göra informerade val. Det ger hopp.

Onekligen-Lisa har också läst och kommenterat Ellens inlägg och hon undrar Hur har det varit för er som inte ammat? Oavsett om ni velat välja bort amningen eller tvingats välja bort amningen för att det inte funkat – har ni behövt försvara er? Och hur har ni i så fall pallat det i tid och otid utan att gå bananas? Och här är jag mer bekant med tongångarna. Ilska, besvikelse och skuldkänslor.

Jag tror att Marit på Amningsbloggen är något viktigt på spåren när hon skriver om hur amningsfientlighet och amningshets hänger ihop.

Ojämställdhet i vardagen – millimeterrättvisa

El grande finale! Ska jag vara ärlig så hade jag glömt att knyta ihop den här ojämställdhetssäcken, men oärlighet varar ju som alla vet längst så jag säger istället att jag har laddat. Bidat min tid.

Jag vet ett par som delar lika på allt. De verkar trivas med det, men jag är ganska säker på att det i vårt fall hade resulterat i katastrof. Åtminstone hade jag ruttnat inifrån om jag var tvungen att föra bok över vem som rensade avloppet senast eller planera min fritid utifrån vilka dagar det var min tur att diska den här veckan.

Det finns nog faktiskt bara en enda sak som ingen av oss velat göra avkall på: föräldradagarna. Om jag fått en krona för varje gång jag hört någon säga vänta bara tills du själv får barn så ska du se att du vill behålla alla dagarna för dig själv så hade jag varit rik idag. Till slut började jag nästan tro på det. Men som tur är så råkade jag vara så hemskt omoderlig av mig att jag inte under hot om våld försökte tvinga min man att överlåta sina 240 pappadagar till mig. Det är jag glad för. Med barn finns det ingen kvalitetstid, bara kvantitetstid.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn
Ojämställdhet i vardagen – klyschor

Kvinnor kan också blöda rött blod och sporta kroppsbehåring

Jag sitter med en marknadsundersökning om mensskydd. Det är helt omöjligt att välja ett alternativ som innebär att man inte köper eller använder vare sig tamponger eller bindor. Jag förstår att vi som använder menskopp är en ganska liten och i sammanhanget inte särskilt attraktiv målgrupp, men är det verkligen omöjligt att skapa ett alternativ av typen annat? Jag får ut min ersättning för att jag sitter och kryssar i rutor hur inside the box undersökningen än är utformad, men mina svar blir naturligtvis helt missvisande. Och inte orkar jag göra dem tjänsten att maila och påpeka hur normskadade de är.

Men det finns ändå hopp om framtiden, för tack och lov finns det andra som är outtröttliga retstickor. Kolla in Lady Dahmers bidrag i Gillettes och MTV:s tävling Just Legs. Det ska bli intressant att se om och i så fall på vilka grunder de diskvalificerar henne den här gången. Hennes första bidrag höll nämligen inte måttet eftersom det inte visade på ett par rakade ben en outfit, tydligen var det också oklart ifall det var hennes egna ben eller en mans.

Lycka är en lapphund

Och en mamma som kan ta vettiga foton.

Som utlovat: Stolpskottet och hans avkomma

Som ni har längtat! Och som era förväntningar kommer att komma på skam!

Nåväl. Vi hängde runt lite på botaniska i onsdags och när vi hade som trevligast (läs: när ungen lekte som mest repetitivt och jag frös som värst) vid trädinosaurierna dök en dagledig pappa upp med sina två små döttrar. En bedårande typ niomånaders och en fyraåring som jag inte hade önskat min värsta fiende.

Den lite större upplagan krävde konstant uppmärksamhet av inte bara sin far utan även av mig och min unge. Ett beteende som jag har jäkligt svårt för. Det är helt ok att andras ungar ställer lite frågor och visar en pryl eller två, men sen får det vara bra. Det är ingen barnpassningsverksamhet jag bedriver.

Fadersfiguren, som visade sig helt sakna simultankapacitet, ditchade snabbt bebisen och la istället krutet på att curla Damienette. Ett annat beteende jag inte är helt bekväm med. När jag såg den gurglande lilla sötungen proppa munnen full med barr funderade jag såklart på att ingripa men då mumsandet inte verkade innebära någon direkt fara för liv och hälsa lät jag suget att låta tölpen lära sig en läxa ta överhanden. Dock höll jag, på eget initiativ, ett öga på henne och lyfte till och med ner henne från en hal trädstam när resten av hennes familj plötsligt försvunnit utom synhåll(!) för att kissa och kolla på en bäck.

– Kom Linnéa, Maria klarar sig nog själv en stund.

Ibland är jag nästan beredd att hålla med folk som ropar efter föräldrakörkort. Och ibland är det nästan så att jag njuter lite av att se fyraåringar ramla och slå sig för att deras vårdnadshavare är så jävla lama att de inte fattar när en situation håller på att gå över styr.

Bonus: Ungefär en sekund efter att vi anlänt på lekplatsen deklarerade le kid att hon behövde bajsa nu. Inget drömläge för min del, man jag bet ihop och lät henne uträtta sina behov i en någorlunda skymd slänt och tackade sedan de högre makterna för att min enda medhavda servett räckte för saneringsjobbet. Den osande lilla högen lyfte jag medelst en barkbit och en kraftig pinne till en närbelägen soptunna. Det var roligt att se alla blöjbarnsföräldrar upprepade gånger luktchecka sina telningars brallor när de befann sig nedvinds från brottsplatsen.

Rutiner

Jag ligger på bäddsoffan i föräldrahemmet. Det kokas te i köket och snart ska vi gå ut och ge djuren mat. Jag kan se framför mig min mamma i den bruna hemmajackan. Hon går ner mot gårdsplanen, tar upp en boll och kastar till hunden. Öppnar stalldörren.
Men det finns inga hästar här mer. Och ingen mamma heller. Någon annan får kasta boll med hunden. Det går det också, det är bara så svårt att vänja sig.

Öppet brev till alla nattamningsbelackare

Hej,

ni hade fel. Man måste inte sluta nattamma för att "lära" sitt barn att sova hela natten. Så småningom fattar hen själv att sammanhängande sömn är the shit.

/Vis av erfarenhet

Terapiarbete: skala och halvera ägg till 112 barn.

Blame föreningslivet

Jag tänkte egentligen underhålla er med en anekdot om ett riktigt jävla stolpskott till pappa och hans dryga jävla fyraåring, som vi träffade i på en lekplats idag, men så kom det en massa styrelsearbete emellan. Men jag tänker på er. Bara så ni vet.
Nattinatti.

Introducing: Lediga onsdagar

Från och med den här veckan är jag och min unge lediga på onsdagar (med något enstaka undantag, hej friskrivningsklausul). Så jävla gött. Ni kan snacka jämställdhet och hämta tidigt-hets bäst ni vill, men jag slipper iallafall lämna på förskola tre av veckans sju dagar framöver. Win!

Välkommen till fobikliniken!

Trogna läsare vet att jag lider av lätt emetofobi, vilket min familj tydligen vägrar ta hänsyn till. Först kiknade ungen av skratt, vilket triggade igång en aggressiv hicka med en go uppstötning på vardagsrumsgolvet som följd.
– Jag kräktes! konstaterade hon glatt, tog en snabb dusch och gick sedan vidare med livet som om ingenting hänt.
En stund senare hördes plötsligt de ljuva tonerna av one hair ball comin' up från katten som satt uppflugen på sängen. Alltid ett skvättfritt ställe, de är inte dumma de där luddskallarna.
Bara minuter senare var det dags igen då den andra katten (den av dem som väger 6,5 kg) plötsligt drabbades av bulimi, hetsåt en halv skål torrfoder, ångrade sig och vände magen ut och in på köksgolvet.
Ok, så vems tur är det härnäst? Pax inte!

Varför ändra på ett vinnande kolonialmaktskoncept?

En fråga bara. Vad är grejen med att det bara är svarta män som jobbar som diskare på Le Pain Francais? Och med det menar jag inte att svarta män inte får jobba som diskare, det får de gärna göra för min del, det är bara det att jag inte en enda gång sett en ickesvart, ickemanlig person plocka disk där. Vore det inte festligt om de bytte arbetsuppgifter med de blonda snärtorna bakom disken en dag? Eller skulle kunderna vända i dörren då?

Odlingssäsong!

Jag och hemulen har varit och premiärgrävt. Jorden är luftig och fin och inte alls så kall som man skulle kunna tro. Egentligen tänkte vi så bland annat lite ruccola och morötter också, men något ska vi ju ha kvar att göra nästa gång vi går dit också. Och så håller vi så sakteliga på och vänjer gurkorna, melonerna och basilikan vid utelivet genom att låta dem vistas på balkongen några timmar om dagen. Jag tror det blir både vår och sommar i år också.

Orättvist

Varför innebär mina sovmornar så ofta att jag ligger i sängen och osover med en unge som pockar på uppmärksamhet en gång i sekunden medan pappan som "klivit upp" ligger i soffan och drar timmerstockar helt ostört?

Schmeat is schmurder

I grisarnas himmel, där växer lianer.
I dem hänger grisar som äter bananer.
På rotmos och fläsklägg finns alls inga planer,
för i grisarnas himmel är alla veganer.

Bipolärt engagemang – antingen noll eller hundra

Ok, vad är grejen med att jag inte kan engagera mig på en lagom nivå? Jag ska ge er några exempel:

1. Jag har barn på förskola. Plötsligt har jag tagit på mig att representera förskolans alla föräldrar på föräldrarådet.
2. Jag har en odlingslott. Plötsligt sitter jag inte bara i styrelsen utan är också föreningens kontakt utåt.
3. Sen så är jag också medlem i en förening till. Och gissa vad! Plötsligt sitter jag i styrelsen för Västra Götalandsgruppen och har även tagit på mig att sammankalla till träffar.

Inte underligt att jag inte har tid att jobba heltid och att jag är helt apatisk så snart jag får chansen. Jag vågar helt enkelt inte skaffa fler intressen av rädsla för plötslig engagemangstourette. Hör jag mig själv utbrista det kan jag ansvara för! en gång till så vet jag inte vad jag gör.

Tema: spy galla på förskolan

Jag har ju glömt att berätta om föräldrarådet jag var på förra veckan! Under övriga frågor bad jag att få ta upp ett par genusrelaterade grejer jag tänkt på. Tre minuter innan mötestidens slut och lokalen skulle låsas och larmas fick jag ordet. Nu var jag alltså inte bara den jobbiga feministmorsan utan också hon som sinkade alla som ville hem och äta kvällsmat med sina familjer.

Jag: Jag tycker att det har varit väldigt mycket prat om att vara jätteduktig flicka och jättefin flicka på sista tiden och jag har också fått signaler om att pojkarnas kommer hem och är jättetuffa och jättestarka. Hur tänker ni kring det här?

Rektorn: 2006 gick alla mina pedagoger en kurs och vi jobbade aktivt med de frågorna, men det har kommit lite i skymundan sista tiden med alla omorganiseringar. Vi försöker såklart bemöta alla barn lika, men det ryms inte riktigt i vår budget och vi har inte heller jobbat ihop oss i nya arbetslaget. Men till hösten ska vi ta nya friska tag med genusarbetet.

Jag: 2006 var mitt barn inte ens fött, förskolan hade inte öppnat och det är inte samma personal nu som då. Till hösten är det för övrigt ett halvår. Det är en ganska stor del av ens livstid när man är tre år. Man hinner formas ganska mycket. Och på vilket sätt kan bemötande vara en fråga om budget?

Annan mamma: Men det är ju i den här åldern de upptäcker att de är pojkar och flickor.

Jag: Det är inte det jag opponerar mig mot. Jag är bara så trött på det här fin- och duktigsnacket att det står mig upp i halsen. För min del föredrar jag att hon kommer hem och svär framför det här fokuset på att vara fin och duktig hela tiden.

Rektor: Jag förstår att du är frustrerad och att du vill ha en förändring nu, men i dagsläget ryms det inte i budgeten.

Och så vidare. Just nu är jag av flera anledningar jävligt sugen på att ta mitt barn ur förskolan. Tyvärr är det inte ett realistiskt alternativ. Och så finns det ju saker som är bra där också. Även om de sakerna blir färre och färre med varje sparbeting och förtätning.

Plattsättare. Fog. Haha, jätteroligt!

Punked!

Häromsistens när jag lämnat Hemulen på förskolan sprang en för mig helt främmande kvinna ikapp mig i hallen och började jiddra. Kanske var hon vikarie, kanske bara ett förbipasserande psykfall.

– Hrönn hade konstiga strumpor på sig igår.
– Ja, hon hade två olika. Hon ville ha det så.
– De var tunna också. (De är helt vanliga strumpor. Varför konfronterade du inte föräldern som hämtade igår istället för den som är stressad och på väg till jobbet idag?)
– Ok? Men hon har tjockare sockar i sitt fack. (Och vinterstövlar.)
– De är för tjocka.
– Det finns ett par röda stickade som är mittemellan där också. (Why am I having this conversation?)
– De är för tunna.
– Så vad är det för strumpor du vill att jag ska ta hit? (Jag börjar lacka ur rätt rejält nu.)
– Jag säger bara att det är bra om man kollar igenom sitt barns extrakläder ibland. (Kände jag precis något brista i tinningen?)
– Vi är noga med det. Hon har flera ombyten. Men om det är något särskilt du tycker saknas så tar vi såklart hit det. (Snart missar jag spårvagnen, kom till poängen innan jag biter av dig huvudet.)
– Och så har hon bara ett par extra strumpbyxor. (Håll käften! Håll käften! Håll käften!)
– Jag tittade igenom hennes grejer alldeles nyss. Det ligger två par där. (Hallucinerar jag?)
– Det är bra om ni... (Ärligt talat, vad vill du mig?)
– Ja, visst är det, med men-du-har-ju-hela-helgen-på-dig-röst.

Sen vände jag bara på klacken och gick ut genom dörren. Och såklart fick jag genast ångest och målade upp detaljerade fantasier om hur räpan skulle ge igen på ungen för min bristande artighet. Så på väg till hållplatsen kände jag mig tvungen att ringa pappan och dra in även honom i dramat, för att få avreagera mig.
Naturligtvis hade den ordinarie personalen ingen aning om vad hon varit ute efter när han pratade med dem vid hämtningen på eftermiddagen. Obehagligt? Ja.

Bifångst

När jag gick från jobbet i eftermiddags kändes picknickmiddag som det nya svart. Så jag slank förbi stan på vägen hem för att tjacka en picknickfilt, ni vet en sån där med vattentät undersida, en sån som man önskar att man hade varit lycklig ägare till varje gång man suttit i en park och obemärkt fått fuktiga bralls.

Hur som helst, nu vet jag varför jag inte köpt en tidigare. De finns ju knappt att få tag på! Först i fjärde affären jag gick in i (femte om man räknar Polarn o Pyret) hade de en och den var anskrämlig. Vore det inte för att jag var desperat efter att få sitta i snålblåsten på baksidan och äta korv och potatissallad så hade jag aldrig gått med på att hosta upp 249 jävla spänn för den. Note to self: Köp en vettig symaskin, sy upp en kollektion snygga picknickfiltar och bli ekonomiskt oberoende.

Egentligen stannar det förresten inte ens vid den nätta summan utan snarare vid en femhundring med tanke på att jag hittade en massa andra saker jag bara var tvungen att köpa i de andra butikerna. En uppsättning krokar till hallen. En mugg. En brödkorg. En vattenkanna. Fan också. Jag som just läst om Alex köpstopp och tänkt hur svårt kan det vara egentligen?

Hej och välkommen tillbaka

Tack tack.

För att jag gillar att gå genom livet med blodsmak i munnen

Jag och hemulen sticker iväg på gerillaträff över helgen. Vi bör lämna hemmet klockan 10 imorgon förmiddag för att hinna i tid till centralen och den fem timmar och två byten långa tåg- och bussresan. På söndag slipper vi buss men måste istället byta tåg tre gånger. Wish me luck.

Som fan läser bibeln

Titt som tätt stöter man på smått absurda amningsrelaterade artiklar, skrivna av journalister som antingen "bara" har dålig koll på ämnet eller som i värsta fall är rent amningsfientliga*. Nej, Louise dog inte för att hon ammades – även om hon troligen hade mått bättre om hennes föräldrar börjat introducera fast föda i hennes kost efter sexmånadersdagen, eller om hennes mamma hade ätit ett kosttillskott – utan snarare på grund av utebliven behandling. För ersättning är så vitt jag vet inte ett läkemedel mot bronkit, lika lite som kål och lera är det, men vad vet jag? Jag är ju varken läkare eller medicinjournalist.

* Nej, jag menar inte att alla måste älska amning, men som journalist bör man försöka förhålla sig oberoende och låta bli att låta sina egna åsikter och känslor färga arbetet.

Uppdatering: Solängel, Sagogrynet och Cecilia uppmärksammar också artikeln idag.

Varför är man inte sjuk lite oftare?

Jag är hemma från jobbet med feber och stora tröttman. Eftersom det går vinterkräk på Hemulens förskola får hon också passa på att vara hemma och bli understimulerad. För bortsett från att disken har förflyttats från bänken till diskstället och ett par-tre laggar bananplättar har stekts och ätits har det inte hänt n å g o n t i n g här idag.

Parkettkamouflage

Hello darkness my old friend

Sist på bollen vill jag passa på att säga ett par ord om omställningen till sommartid. Det är såklart aldrig kul att förlora en timme bara sådär, men håll med mig om att det mesta är mycket snyggare i mörkret. Mina jeggings till exempel. Rena och fräscha. Och täckta med ett tjockt lager vinterpäls skulle det visa sig när jag klev ut genom porten och rakt in i den mindre förlåtande soluppgången. Men jag överlevde dagen och människorna jag åkte spårvagn och buss med var finkänsliga nog att inte be mig gå längst bak i fordonet, dit pälsdjuren annars är hänvisade.

Imorgon bitti ska jag testa att kompensera avsaknaden av dagsljus med att tända lampan medan vi gör oss i ordning här hemma.

Ojämställdhet i vardagen – klyschor

Jag har bytt däck på bilen en eller två gånger och då enbart för att upprätthålla något slags sken av jämställdhet. Kolla här, mammor kan också svära och ha oljiga händer, liksom. Likaså är mitt intresse för service och reparationer av fordonet ganska svalt. För övrigt har jag inget körkort och vägrar sedan en tid tillbaka att ens åka bil tillsammans med min familj. Orka umgås med åksjuka gnällspikar.

Ny teknik till hemmet får personen av hankön, alltid flankerad av ett ivrigt barn, installera. Sen får han förklara för mig hur man handhar pjäsen, medan ovan nämnda barn gör sitt bästa för att tjata hål i mitt huvud genom andra örat. Visar det sig att det rör sig om knapptryckningar eller liknande i fler än två steg så får det vara. På jobbet är jag dock konstigt nog inte alls särskilt handfallen utan sätter mig gärna in i maskiners samtliga funktioner och slänger glatt och initierat käft med hantverkare.

När det ska lyftas tungt eller utföras uppdrag som kräver minsta antydan till kondition, typ springa en extra sväng till affären tre minuter innan de stänger eller från hållplatsen och hem för att hämta något vi glömt utan att sinka oss och missa spårvagnen, är jag inte den första att anmäla mitt intresse utan satsar hellre på att ignorera problemet tills någon annan (gissa vem) löser det.

Och visst är det roligt att göra om hemma. Så länge det handlar om att titta på inredningsprogram, åka och kolla på tapeter eller måla med den lilla penseln längs lister. Men bredspackla och stå och nöta med roller, njet tax. Det överlåter jag hellre åt ett proffs (läs: den som till följd av mitt undvikande beteende börjar bli erfaren på området).

Sen finns det förstås härligt kvinnliga sysslor som per automatik är mina uppgifter också, bortsett från att blogga och gnälla då, t.ex. att komma ihåg födelsedagar, införskaffa samt slå in presenter. Inte för att min man är särskilt inkompetent på området utan för att jag tycker att det är roligt. All shopping som inte innebär att jag måste klä av mig i trånga utrymmen med lysrörsljus är rolig shopping. And while we're at it, pax för att åka och storhandla!

Som jag nämnt i tidigare inlägg är det jag som har slightly bättre koll på ungens klädstorlek och därmed är jag också den som plockar undan för små plagg och leksaker och böcker som ungen vuxit ifrån, har mest att säga till om vid sortering i spara-, slänga-, skänka- och säljakassar samt som lappar och lagar trasiga men fortfarande funktionsdugliga kläder.

Jag lägger dessutom oftare in mitt veto i uppfostringsfrågor och kommer betydligt frekventare än pappan med anmärkningar av typen jag brukar göra så här (meaning: gör så här). Dessutom tar jag för givet att jag ska ha sista ordet när det kommer till hur ofta och hur mycket sötsaker det är ok att ungen sätter i sig, och det beror inte på att jag skulle vara mer av en renlevnadsmänniska än någon annan i hushållet utan för att jag har fått för mig att det faller under mina befogenheter i egenskap av köksfascist.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn

Årsmöte med mammas odlarförening. Jätteroligt.

Den går att sova i. Shrimp style.

Studsmatta på Järntorget. Bra initiativ.

Hej varningsklockor!

Idag var dagen då det plötsligt var mitt fel att mannen var tvungen att häva ett syskrin i golvet.

Ojämställdhet i vardagen – barn

Oj, som jag hållit er på halster nu, men jag försäkrar att cliffhangern var helt oavsiktlig. Undrar vad det är mitt undermedvetna försöker säga mig när jag missar just den delen. Barn? Jämställdhet? Nej, det vet jag inget om.

Att skaffa barn är kanske inte det ultimata sättet att boosta sitt förhållande. Utrymmet för överrasknings-picknickar med champagne och jordgubbar och spontant passionerat matsex i varje vrå av lägenheten minskar helt klart. Liksom tillfällena då man har chans att ens prata mer än tre ord med varandra utan att bli avbrutna. Det ska jag inte sticka under stol med. Vissa hävdar också att de små liven är spiken i kistan för jämställdheten, men riktigt så långt vill jag inte sträcka mig. Vi lever nog varken mer eller mindre ojämställt idag än för tre år sedan.

Let's skissa lite i grova drag. Föräldraledigheten delade vi rakt av så sett att vi inte har överlåtit några dagar till varandra. Jag var "ledig" i nio månader, pappan i tio och en månad överlappade vi varandra och var hemma alla tre tillsammans, för att övergången skulle gå så smidigt som möjligt. Hans dagar är slut medan jag har kvar så att det räcker till ett "jullov" eller två – vi gillar inte riktigt tanken att lämna på jourförskola i främmande lokal, med främmande pedagoger, och är glada att vi kom på tanken att inte bränna alla föräldradagar innan ungen började på förskola.

Jag börjar tre timmar senare än min man och lämnar därför på förskolan varje morgon (om inte omständighetena är alldeles extraordinära, vilket har hänt två-tre gånger hittills). Allt som oftast är det i gengäld han som hämtar. Vabbar gör vi nog i snitt varannan gång, kanske att pappan varit hemma något oftare på sista tiden eftersom de haft det relativt lugnt på jobbet medan jag just börjat på ett nytt ställe.
Kuriosa i sammanhanget: Jag har fått frågan varför jag som jobbar på en förskola inte har med mig ungen dit istället för att "lämna bort henne". Svar: För att jag jobbar när jag är på jobbet. Ett produktionskök fullt med varma, tunga och vassa föremål är dessutom inte någon vidare lämplig plats för ett litet barn att vistas i några längre stunder.

Nattningen tar jag hand om nästan varje kväll. Det har visat sig effektivast då jag är den av oss som har bröst. Undantagen är de kvällar jag inte är hemma eller då barnet får för sig att prova något annorlunda, då sker proceduren medelst sagoberättande och tar ungefär hundra gånger så lång tid. Eftersom det som sagt är jag som ammar så är det också jag som hanterar nattliga uppvaknanden, vilket det på sistone blivit färre och färre av. *tar i trä* På helgerna får vi ligga och dra oss en dag var. Jag föredrar att ha sovmorgon på söndagen, så mycket sovmorgon man nu kan kalla det när när kiddot kommer in med jämna mellanrum för att delge mig detaljer om vad som försiggår i köket/vardagsrummet/badrummet/kattlådan.

Aktiviteter är hemulfadern bättre på. Eller vi gör snarare olika grejer med avkomman. Han verkar helt enkelt tycka det är roligare med de stora grejerna, som att åka till badhuset, gå på bio eller Universeum, medan jag är latare och försöker slå två flugor i en smäll och satsar mer på att engagera den lilla i vardagsysslor, typ disk, matlagning och bakning och under säsong att hänga på odlingslotten. Och vi är båda ganska duktiga på att förköpa oss på kläder och prylar till vår unge, men jag anser mig vara lite bättre på att rensa ut för små kläder och leksaker och böcker som vuxits ifrån.

Frågor på det?

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt

Länkkärlek

Jag tackar och tar emot när försök-att-inte-se-så-snygg-ut-Alexandra listar föräldrabloggar.

Kan man inte säga något snällt så kan man lika gärna knipa näbb

Killen i affären ba: Det blir tiotusenåttiofem kronor. Betalar du handpenning eller hela beloppet idag?
Och jag ba: Hela beloppet. *ångest* *stressreaktion*
...
Hemulpappan ba: Hur ska du få in den genom dörren?
Och jag ba: Vad menar du? Jag rullar väl in den.
Och han ba: Den är rätt bred.
Och jag ba: Ok, jag kanske inte tänkte på det, men då får jag väl göra som alla andra i det här huset och ha den i barnvagnsförrådet då. Om den går in genom den dörren. Fan också! I värsta fall får jag väl ha den under trappan i svalen.
Och han ba: Köpte du något lås då?
Och jag ba: *blir fjorton år och ställer till en scen* Jag får väl köpa det på torsdag när jag hämtar ut den då.

Jag tycker det är skitjobbigt att unna mig dyra grejer och tål ingen som helst kritik när jag väl gör det. Idag har jag köpt en cykel och en kärra som jag kan ha barn och matkassar och annat skrymmande i. För det vill jag ha stående ovationer, beröm för min goda smak och handlingskraft samt stöttning när det visar sig att jag, trots att jag gått och filat på det här köpet i månader, har missat vissa rätt viktiga detaljer. Ok?

Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt

Mannen i huset har en gång i tidernas begynnelse jobbat på tvätteri, så gissa vad! Just precis, eftersom det är den i familjen som är kock som utom i undantagsfall lagar maten så är det det före detta tvätteribiträdet som sköter byken. Eller så är det inte alls därför han tvättar utan för att han är noggrannare och jag mer sugen på att blogga än på att ränna omkring nere i källaren om kvällarna. Vad vet jag? Jag tycker inte att det är värt att jinxa min fördelaktiga situation genom att börja nysta i det.

På diskfronten kör vi ett lite mer anarkainspirerat tänk. Vi hoppas att det antingen ska ske ett mirakel eller att någon annan ska ta hand om eländet. Med jämna mellanrum utbrister någon av oss att det är den andres tur och ibland funkar det. Tyvärr(?) är det nog inte mer spännande än att om man skulle börja föra statistik så skulle det antagligen visa sig att vi snittar på varannan gång, även om det känns som att det alltid är jag som står där och gnider. Ungen diskar för övrigt ganska mycket hon med, men hellre än bra. Hoppas intresset håller i sig tills det faktiskt gör någon nytta.

Vi har också lite olika tillvägagångssätt. Jag smådiskar "gärna" samtidigt som jag lagar mat och börjar med de skrymmande grejerna, kastruller, byttor, plåtar och dylikt, vilket medför att travarna med tallrikar och lagret med bestick i botten på diskhon kan bli rätt omfattande innan jag avslutar det jag påbörjat. Min partner in crime gör hellre tvärt om, fokuserar på uppgiften, laddar upp med musik och går systematiskt igenom hela porslinsberget, fyller diskstället, torkar och börjar på ny kula. Om han lämnar kvar något så är det i så fall vast landscapes av blötlagda gigantokärl som klättrar ut över spisen och arbetsytorna.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat

Tänk om amning var en icke-fråga

Om det inte var något konstigt att ha en åsikt och amma samtidigt. Och den man pratade med fokuserade på vad man hade att säga istället för att det låg ett barn och åt mellanmål i ens famn. Så är det faktiskt i stora delar av världen, men inte på ställen som räknas såklart, för hur skulle det se ut egentligen?

Tipstack till Höstlycka!

Kom igen odlingssäsong, kom igen!

Introducing: Livmodertröjan

Flexibel nog att rymma en ammande treåring. Är det här en syn ni amningsmotståndare föredrar framför en bit hud när ni går på café? Be careful what you wish for.

Freaky friday!

Jag är i det stora köpcentret. Precis som ungefär tiotusen andra personer. Uppdrag: köpa födelsedagspresent till en treåring som inte är min egen.
Jag dör lite inombords.

Ojämställdhet i vardagen – mat

De kvinnor jag känner som lever ihop med hantverkare brukar inte överdrivet ofta snickra verandor och experimentera med starkström. Varför skulle de? Min man lagar i enlighet med samma princip inte särskilt mycket mat. Visserligen är det ju inte så ofta man behöver en ny veranda, ett normalt hus har oftast inte mer än två entréer och en veranda har i regel åtminstone några års livslängd, medan mat ska lagas vareviga dag, men ni fattar nog vart jag vill komma.

Det är jag som tar de yttersta besluten vad gäller vad vi ska äta och det är också jag som köper och lagar maten nästan jämt. Eftersom jag har rätt mycket exter för mig i butiken – det ska läsas innehållsförteckningar, klämmas, kännas, luktas och jämföras – så är det att jämställa med ett straff för min stackars äkta hälft att bli skickad att göra mer avancerade inköp än av typen "mjölk, bananer och Bregott".

Frågan är om det skulle sett ut på samma sätt även om mat inte var mitt yrke. Som tur är kommer vi aldrig få reda på det.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning

Is that a banana in your pocket?

Ja, korrekt iakttaget. Och ja, jag har en kamouflagemönstrad vår-/höstjacka. Det kan man tycka är lite white trash om man vill. Det är helt ok.

Ojämställdhet i vardagen – städning

Det är ingen överhängande risk att vi kommer städa ihjäl oss – vare sig jag, pappan eller ungen – senast igår upptäckte jag att vi har ett gäng små tomtar kvar på skrivbordet. Vi väntar helt enkelt ut varandra och den som först får ett bryt tar itu med det.

Badrummet tar vi när det börjar se skabbigt ut, vilket är ganska snart när minst en av familjemedlemmarna har en ganska experimentell inställning till hygien, eller efter att den av oss som odlar skägg ansat detsamma. Dessutom dammsuger vi där ett par-tre gånger i veckan eftersom kattskrattorna inte lärt sig borsta av fötterna innan de kliver ur lådan, resten av lägenheten ungefär varannan gång. När mannen i huset dammsuger blir det ofta gjort på rain man-nivå, med olika munstycken och knästående på den luddiga mattan samt vid soffan för att inte missa ett enda katthår. När jag gör det blir det ordentligt gjort. Varken mer eller mindre.

Speglar och andra blanka ytor är det oftast hemulfadern som rengör, jag tror ärligt talat inte jag har putsat ett enda helt fönster hittills under mina snart 29 år, däremot punktmarkerar jag ofta med en microfibertrasa när le kid har fascinerats av en sopbil, hund eller något annat som passerat utanför. Likaså är det mannen i huset som kammar hem guldstjärnor i dammtorkningsklassen.

Köket har jag någon form av övergripande ansvar för, antagligen för jag är den enda i hushållet som gått Anticimex kurs i livsmedelshygien och är den som lagar i stort sett all mat. Det ser sällan ut som på bilderna i Gourmet där inne, men man blir inte heller matförgiftad hemma hos oss.

Bäddar rent gör (oftast) jag och barnet i samband med att vi har tvättid eftersom vi har begränsat med utrymme för smutstvätt, dessutom innebär det att man får en rutin på det och slipper gå och noja över hur länge sedan det egentligen var det blev gjort senast.

Sopor och kompost ställer vi innanför dörren i hallen, så tar den som först har ett ärende ut ur lägenheten med sig påsarna, vi har turen att ha Molokar för båda delar precis utanför porten. Sånt som ska till återvinningsstationen är det däremot sämre ställt med eftersom den inte direkt ligger på vägen till någonting. Lögn. Egentligen ligger den mellan vårt hus och torget, men orka. Till slut får det helt enkelt inte plats mer metall och glas under diskbänken och då måste någon pappan gå. Pant tar den som råkar komma ihåg det.

Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar

Amma vidare!

Ni har väl inte missat nya bloggen Amma vidare? Så här beskriver nätverket bakom bloggen sig själva:

Amma vidare är ett nystartat nätverk med människor som vill vidga den svenska amningsnormen. Normen säger att man ska amma nyfödda men sluta under barnets andra halvår och många av oss som gör på andra sätt möts av negativa reaktioner, fördomar och okunskap. Det här vill vi göra något åt genom att synliggöra amning utanför normen.

Här på bloggen kommer vi skriva om att amma vidare, alltså att fortsätta amma när de flesta slutar. Vi kommer också skriva om att amma vidare ur ett bredare perspektiv, att till exempel amma fritt även när barnet börjat smaka fast föda, att syskon- eller tandemamma, att amma adoptivbarn eller på andra sätt amma utanför normen.

Ojämställdhet i vardagen – pengar

Jag antar att det inte är någon idé att jag försöker linda in det. Min man jobbar heltid och jag någonstans mellan 50 och 75 procent, han tjänar dessutom bättre per timme och jag har en jävla massa mer i studielån. Barnbidraget går traditionsenligt in på mitt konto och när lönen kommer betalar han räkningarna medan jag handlar maten i nio fall av tio.

Sparande, kläder och prylar till ungen, varandra och oss själva lägger vi nog ungefär lika mycket var på och när den enes konto är tomt medan den andra har pengar kvar så för vi över lite fickpengar så att ingen behöver gå och rota i papperskorgar efter tomglas eller pantsätta släktklenoder. Det funkar bra. Vi tjafsar sällan om ekonomin.

Om jag fick ändra på något i det här upplägget så hade det varit trevligt om jag drog in lika mycket som honom. I nuläget är jag dock inte beredd att jobba heltid eller mer för att uppnå det – såvida det inte innebär att han kan gå ner motsvarande i arbetstid utan att vi blir tvungna att börja äta tyskt dioxinkött och grönsaker odlade i Tjernobyl – och inte heller har jag hittills ramlat över ett heltidsjobb inom mitt område som jag varken är över- eller underkvalificerad för.

Hellre att ungen slipper vara tio-elva-tolv timmar på förskolan och att vi kan undvika hell hour än att vi jobbar och tjänar exakt lika mycket under småbarnsåren. Kvinnofälla? Eventuellt.

Ojämställdhet i vardagen

Bara något litet att drömma mardrömmar om

Ojämställdhet i vardagen

Snacka går ju, men hur står det egentligen till med jämställdheten till vardags? Inspirerad av bland andra Onekligen, Colombialiv och A.M.O. tänkte jag rannsaka mig själv en tid framöver. *ångest*
Det kommer handla om pengar, städning, barn, mat, disk och tvätt, klyschor och millimeterrättvisa.

PS. Jag tänker mig fler inlägg på tema försoning. Jag ska bara försonas lite mer först.

Grodperspektiv

När jag var liten ritade jag alltid en prick under munnen på mina huvudfotingar. Till sist var det pappa som löste gåtan. Det var skuggan man ser i hakgropen om man tittar på stora människor nerifrån.
Ungefär så här ser jag alltså ut ur min unges point of view.

Kattfnatt

Nu känns det lite bättre

Mera tjejkväll

Nu firar vi att det äntligen är helg med lite skrikfest.

Tjejkväll

Hemulen har inte vilat på förskolan idag, så hon tar igen det nu. En timme har hon sovit. Klockan är kvart i sex. Jag antar att jag kommer få njuta av ovuxet sällskap när jag ska försöka se På spåret-finalen ikväll. Pappan ska iväg och spela biljard. Jag ska få ett nervöst sammanbrott.

One of those mornings

Psykbryt 1:
– Men jag vill inte att det ska vara morgon.

Psykbryt 2:
– Men du skulle inte slänga det pappret i toaletten. Jag skulle. Nu måste du ta upp det.

Psykbryt 3:
– Men jag vill inte ha de här kläderna. (Hon hade själv valt dem cirka en minut tidigare.)

Psykbryt 4:
– Men jag kan inte klä på mig själv, du måste hjälpa mig. Neeej, du får inte hjälpa mig, jag kan själv.

Samtliga före klockan sju på morgonen. Antal minuter efter tidsplanen vi lämnade hemmet: 35

Att du ids!

Så sa en kvinna till mig, då hon för ett tag sedan fick reda på att jag fortfarande ammar min unge. Den kommentaren har liksom fastnat, inte för att den sårade mig – jag har känt den här kvinnan nästan hela mitt liv och vet att hon uttrycker sig rakt på sak vad det än gäller – utan för att den så väl beskriver mångas inställning till (andras) amning, oavsett om de har egen erfarenhet eller ej, som att amning är någonting jobbigt och självuppoffrande.

Och visst, det är det ibland. Precis som nästan allt annat man får med på köpet när man blir förälder. Det är klart det är jobbigare att ta hand om både sig själv och minst en person till än att bara ha sig själv att tänka på, men jag tycker att det är tråkigt att amning så ofta framställs som bara vara pest och pina. Och att ersättning, välling, tidig introduktion av smakportioner, metoder som ska "lära" barnet att somna på egen hand, avvänjning... med mera många gånger målas upp som det (enda) lätta och smidiga sättet, som automatiskt ger föräldrarna, framför allt mamman, frihet, jämlikhet och egentid.

Att det sen inte är alla som av förtjusning hjular ut i köket och blandar ersättning för femtioelfte gången den dagen, skrockar förnöjt där man sitter utanför dörren till ett rum där ens barn ligger och skriker eller myser när man måste sova med tight sporttopp för att hindra sin lilla från att komma åt brösten om natten får man komma underfund med själv under resans gång. För vissa känns det värt det, för andra inte.

Amningen har åtminstone för mig aldrig varit jobbigare än alternativen. När hemulen var nyfödd och tillmatades med ersättning började jag kallsvettas av stress och ångest bara jag tänkte på att diska och sterilisera flaskor och koppar och koka upp och svalna av vatten och blanda och hålla koll på hur länge varje batch stått i kylen. Jag förstår att många föräldrar börjar slarva.

När det var dags att börja med smakportioner hade jag god lust att bara skita i det och fortsätta helamma, men det gjorde jag ju såklart inte, trots att hon visade alla tecken på att inte vara redo. När "alla andras" barn glatt mumsade i sig en mängd motsvarande tio iskuber satt min unge och spottade och kväljde. Tänk om jag vetat då att det inte finns något "smakfönster" vid fyra till sex månader och att ett de flesta barn klarar sig gott på enbart bröstmjölk hela det första året.

När det var dags att sluta nattamma fortsatte jag bara, likaså lät jag påståenden om att barn över sex månader ska sova hela nätter passera. Lalalalalala bingo! Jag hör er inte!

Någon avvänjning tror jag inte att det blir. Än så länge är amningen ett trevligt sätt att äta mellanmål, umgås, trösta och bli sams, men den dagen den inte fyller de funktionerna längre lär vi båda tappa intresset ganska snart.

Pälskant på tillvaron

Det är sent och jag varken hinner eller orkar blogga engagerat om kvinnor, semlor eller kvinnosemlor (oh lala). Däremot vill jag gärna berätta att i morse när jag klev ur duschen kom genast en vinterpälsfällande (kastrerad) hankatt och strök sig mot mina blöta ben. Inte jätteangenämt. Typiskt män.

God morgon, dags att vakna

Återvändo

Gäddfisket med pappa var lyckat, 5-kilosgäddan i båten och glada och uppspelta styr vi hemåt för att dricka kvällste. Bilden 35 år gammal. Varje sommar återvänder jag till mitt moderland vid Kalixälven. Den mäktiga älven rinner sen årtusenden samma väg, 35 år är ingenting i det sammanhanget. Ett flöde utan referenser till mätbar tid.

Ett år. Chocken börjar släppa, men jag väntar fortfarande på att det här missförståndet ska klaras ut.
Jag pratar med henne en stund varje dag, när jag går mellan förskolan och spårvagnen, en promenad på knappt tio minuter då jag får vara ifred med mig själv och mina tankar som aldrig annars.
Min mormor och morfar finner sin tröst i att ta en kopp kvällste och titta ut över den där gamla älven, där deras förstfödda vaggas i evigheten.

Men då kan ju du skaffa tre istället, så jämnar det ut sig

Man ska aldrig säga aldrig, men jag är faktiskt pretty damn sure att jag inte kommer föda några 2,1 barn. Konstigt att det inte har blivit olagligt att skaffa fler än noll men färre än två barn än, med tanke på hur den folkliga opinionen ser ut. Det tar liksom aldrig slut. Ungefär så här brukar snacket gå när jag lär känna en ny person och hen blir varse att jag är morsa (kort version):

– Hur många barn har du? Kön (mycket viktigt)? Ålder?
– Ett. En flicka som fyller tre i maj.
– Härlig ålder... yadayada... När ska hon få syskon då?
– Vi är nöjda med ett barn
– Men varför?!

Tja, varför inte? Det har hittills inte framförts några argument för fler barn som känts relevanta i vår familj. Det lockar helt enkelt inte. Vi är som sagt nöjda med det barn vi har.

Ordnade hemförhållanden? Javisst!

Socialt experiment

Bikinisäsongen närmar sig tydligen med stormsteg och var och varannan kollega "går på pulver". Personligen associerar jag det med något helt än fröknarna på mitt jobb verkar göra, eller så kör de bara med humor över min nivå, men hur som helst så upptar samtalsämnet vikt enorma mängder tid där i personalrummet. Så jag testade något nytt häromdagen.
– Är det verkligen den värsta egenskapen en person kan ha, att vara fet?
Det var roligt. Testa på era arbetsplatser också vetja!

Berätta gärna i en kommentar

Jag har fått indikationer på att det ska krångla att posta kommentarer här på bloggen. Är ni flera som faktiskt haft något på hjärtat men inte lyckats framföra det? Jag väljer att tolka det så, framför att de senaste dagarnas uteblivna respons berott på att jag inte haft något av värde att blogga om.

Det är inte ni, det är jag

Angående förra inlägget: Jag menar inte att det i sig är patetiskt att uppge en vän som närmaste anhörig. Absolut inte. Vad jag syftade på var snarare att det är patetiskt att så effektivt lyckas undvika nära relationer som jag uppenbarligen gjort. Visst, jag har vänner som jag känner mig tight med, men inte på den nivån att jag skulle vilja att någon ringde dem och ba "Jonna är död, så nu får du åka och hämta hennes barn på förskolan och förklara läget". Hänger ni med?

Glest skyddsnät

Min chef bad mig uppge kontaktuppgifter till mina två närmast anhöriga, så hon vet var hon ska vända sig om jag skär av mig en arm eller ramlar ner i hundralitersgrytan eller så. Jag fyllde i min mans namn och nummer. Och sen då? Min nästantreåring? En kompis? Hur patetiskt är inte det då?

År ut och år in

Idag är det precis åtta år sedan jag och hemulfadern träffades och hånglade upp varandra första gången. Det är sedan före Irakkriget, 3G, negerbollsdebatten, Anna Lindh-mordet, kalabaliken i Knutby, orkanerna Gudrun, Katrina och Per, youtube, rökförbudet, fågelinfluensan och den borgerliga regeringen. Förstår ni hur gamla och strävsamma vi är?! Låt oss fira med att lyssna på vår låt och kolla på zombie-tv.

Facit

Vi bakade. Det var alltså mjöl och inget annat ungen hade under näsan. Vad vi däremot inte gjorde var att komma ihåg att flytta kanellängderna från gallret och in i påsar, de dög alltså inte ens som jobbfika i morse, men sen drog jag mig till minnes det gamla oj-så-torr-min-rulltobak-har-blivit-vad-ska-jag-göra-nu-när-jag-är-för-snål-för-att-slänga-den-och-köpa-ny-tricket. En äppelklyfta i varje påse och vips så var bullarna fullt ätbara igen.