torsdag 23 juni 2011
onsdag 22 juni 2011
Upprättelse!
Kära herr Nöt,
du kanske inte minns mig. Det är egentligen inte så noga, men jag ska iallafall ge dig en chans att friska upp minnet. Jag heter Jonna och vi träffades på en gruppintervju i höstas. Du körde en klassisk härskarteknikfuling. Ringer det några klockor? Inte? Ok, det är som sagt inte så noga. Vad jag ville säga var bara följande:
Vänligen
Jonna Dignelius
Ps. Jag hade rätt, du hade fel, in your face!
du kanske inte minns mig. Det är egentligen inte så noga, men jag ska iallafall ge dig en chans att friska upp minnet. Jag heter Jonna och vi träffades på en gruppintervju i höstas. Du körde en klassisk härskarteknikfuling. Ringer det några klockor? Inte? Ok, det är som sagt inte så noga. Vad jag ville säga var bara följande:
Vänligen
Jonna Dignelius
Ps. Jag hade rätt, du hade fel, in your face!
Bara gör't!
Ni är några stycken som verkar intresserade av konceptet menskopp. Good for you. Sådana tendenser vill jag gärna uppmuntra, även om jag varit för lat för att själv skriva en hyllning, men på fitt for fight-bloggen finns ett käckt inlägg (och inom kort en menskoppsskola) som jag varmt rekommenderar.
tisdag 21 juni 2011
Har hon ingen egen säng? Men var sover hon då?
Sedan vi gjorde om i sovrummet för ett tag sedan har hon bedrivit en intensiv tjatkampanj angående en specifik säng som hon fick upp ögonen för när vi besökta det stora möbelvaruhuset. Ok då, sa vi. Så nu står den där. Och ungen sover i skrivande stund i den för glatta livet. Så nu är väl allt frid och fröjd? Ha, bäst ni ringer socialen på en gång. Vi har köpt en våningssäng till ungen!
Klart jag är livrädd att hon ska ramla ner och bryta nacken, men de enda alternativen vi kunde se var a) ingen säng, med följden fortsatt tjat från barnet om en våningssäng och från omgivningen om vikten av självständighet och fan och hans moster, eller b) en vanlig säng, med följden att hon skulle rata den och fortsätta tjata om en våningssäng och att omgivningen skulle fortsätta tjata om vikten av självständighet och fan och hans moster.
FYI: Omgivningen har inte haft någon talan i den här frågan. Det är barnet som valt att flytta in i sitt eget rum.
måndag 20 juni 2011
Undrar om de hinner hem till lunch
J: Var ska ni någonstans på utflykt då?
H: Först ska vi gå till Marklandsgatan, sen ska vi åka spårvagn och buss. Sen ska vi åka bil till Joy och Noah (kusinerna i Skåne) och sen ska vi gå till en lekplats.
Ok, om de gör såna utflykter så fattar jag varför det blir så lite budget över till annat. Typ genusfrågor.
fredag 17 juni 2011
Ok, knäck den här nöten då
Nycklarna i handen.
Brevet i lådan.
Ljuset i Skagen.
Poesi eller minnesanteckningar? Oavsett vilket förstår jag inte alls vad jag ville ha sagt när jag sparade detta minimalistiska meddelande i telefonen. Igår kväll. Hur kort minne får man ha?
Brevet i lådan.
Ljuset i Skagen.
Poesi eller minnesanteckningar? Oavsett vilket förstår jag inte alls vad jag ville ha sagt när jag sparade detta minimalistiska meddelande i telefonen. Igår kväll. Hur kort minne får man ha?
torsdag 16 juni 2011
Geeks/freaks
Nu minns jag varför jag nogsamt undvikit alla former av föreningsliv under så många år. För att jag hatar (ok, hatar är ett starkt ord) ogillar andra människor så jävla mycket, särskilt när de inte fattar att de har fel och att jag har rätt. Jag är helt enkelt ingen lagspelare.
Tyvärr sitter jag i styrelser till höger och vänster och känner mig därför tvingad att föregå med gott exempel och alltså totalt jävla bakbunden vad gäller att uttala mig kritiskt. Men bjud mig gärna på en öl på lokal någon dag så ska jag spy galla så det står härliga till.
Tyvärr sitter jag i styrelser till höger och vänster och känner mig därför tvingad att föregå med gott exempel och alltså totalt jävla bakbunden vad gäller att uttala mig kritiskt. Men bjud mig gärna på en öl på lokal någon dag så ska jag spy galla så det står härliga till.
onsdag 15 juni 2011
Husmorssemester/punk in drublic
Har alla resebolag någon slags universell hemlig svart lista? Kan mina mail (del 1 och del 2) angående Västtrafiks kombinerade toalett/amningsrum i så fall vara förklaringen till varför SJ klarar att dra pengar från mitt konto men inte att maila/sms:a vare sig bekräftelse eller beställningsnummer? Dem har jag för övrigt inte heller fått svar från på länge. Kanske det vore på sin plats att ligga på lite...
Nåväl. Om det skulle råka dyka upp några tågbiljetter här så åker jag helt solo kvist till Malmö och ser NOFX 22 augusti. Tjoho tjoho tjoho!
Senast jag såg dem var på nittonhundratalet i Christiania. Eventuellt kan jag också ha träffat dem. Och vi kan ha rökt jazztobak ihop. Jag kan också ha fått klä av mig alla kläder i tullen på vägen hem. Det kan ha känts som att det helt klart var värt det. Bildbevisen? De är spårlöst borta. *gräm*
Nåväl. Om det skulle råka dyka upp några tågbiljetter här så åker jag helt solo kvist till Malmö och ser NOFX 22 augusti. Tjoho tjoho tjoho!
Senast jag såg dem var på nittonhundratalet i Christiania. Eventuellt kan jag också ha träffat dem. Och vi kan ha rökt jazztobak ihop. Jag kan också ha fått klä av mig alla kläder i tullen på vägen hem. Det kan ha känts som att det helt klart var värt det. Bildbevisen? De är spårlöst borta. *gräm*
måndag 13 juni 2011
Genusvetenskap på dagisnivå
Ungen valde en rosa volangklänning i morse. Ok, den var kanske inte optimal ur ett genusperspektiv, men med tanke på vädret var den perfekt, och innan dörren ens slagit igen bakom oss utbrast hennes fröken:
– Hej Hrönn, vilken fiiin klänning du har idag! Riktigt sommarfin!
Jag förstår att det är hennes sätt att se varje barn och att hon inte vill oss något ont, men jag tycker de där situationerna är skitjobbiga. Ställer jag inte till en scen så samtycker jag ju indirekt, tar jag däremot diskussionen så känns det som att jag säger till min dotter att hon inte alls är fin, vilket hon tyvärr lärt sig tycka är ett centralt värde här i livet. Damned if you do, damned if you don't liksom.
Idag valde jag medelvägen och väste fram något i stil med:
– Mmm. Den är luftig och sval när det är varmt ute.
Det kändes inte heller helt hundra.
När ska jag vinna på lotto så att jag kan sluta jobba och slippa lämna mitt barn till folk som matar henne med konstiga värderingar (och margarin och mjukost)?
– Hej Hrönn, vilken fiiin klänning du har idag! Riktigt sommarfin!
Jag förstår att det är hennes sätt att se varje barn och att hon inte vill oss något ont, men jag tycker de där situationerna är skitjobbiga. Ställer jag inte till en scen så samtycker jag ju indirekt, tar jag däremot diskussionen så känns det som att jag säger till min dotter att hon inte alls är fin, vilket hon tyvärr lärt sig tycka är ett centralt värde här i livet. Damned if you do, damned if you don't liksom.
Idag valde jag medelvägen och väste fram något i stil med:
– Mmm. Den är luftig och sval när det är varmt ute.
Det kändes inte heller helt hundra.
När ska jag vinna på lotto så att jag kan sluta jobba och slippa lämna mitt barn till folk som matar henne med konstiga värderingar (och margarin och mjukost)?
söndag 12 juni 2011
Har man inte redan sömnproblem så kan man trösta sig med att det aldrig är för sent att skaffa sig det
Ok, om jag går och lägger mig nu så får jag sova sju timmar. Sju timmar är inte fy skam, jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som till att påstå att sju timmar sömn är fullt tillräckligt för mig. Men. Det är mindre än åtta timmar och åtta är det magiska antalet timmar som någon vid något tillfälle hävdad att man ska ha på ett dygn. Följdaktligen sitter jag uppe ett par tre timmar till eftersom det ändå redan är "kört". Logiken? Icke-existerande.
lördag 11 juni 2011
fredag 10 juni 2011
Optimism i vardagen
Mina leggings har spruckit, det var så länge sedan jag hade örhängen på mig att jag var tvungen att fulpierca lite och jag är sen till personalfesten. Jag räknar med att det vänder snarast. Annars...
torsdag 9 juni 2011
Olyckligt ovetande
Jag önskar att jag hade vetat att det kan ta flera dagar för mjölken att rinna till. Och att de flesta barn har tillräckligt med reserver för att klara av att vänta på den. Hade jag vetat det så hade jag kunnat säga tack, men nej tack när personalen på BB plockade fram ersättningen. Att valet att helamma så lättvindigt togs ifrån mig på grund av min okunskap är något jag sörjer än idag.
Gå in och lämna en kommentar hos Sagogrynet om vad du önskar att du hade vetat om amning innan du fick barn.
Gå in och lämna en kommentar hos Sagogrynet om vad du önskar att du hade vetat om amning innan du fick barn.
onsdag 8 juni 2011
tisdag 7 juni 2011
På förekommen anledning
Så du tycker inte att skolavslutning i kyrkan är något att bråka om? Då skulle jag vilja framföra följande punkter, sen kan vi diskutera vidare:
1. Sverige har ingen statsreligion.
2. Det är inte nödvändigtvis ett likhetstecken mellan kulturarv och bra idé.
3. Lek med tanken att låta dina barn fira sin skolavslutning i en moské.
1. Sverige har ingen statsreligion.
2. Det är inte nödvändigtvis ett likhetstecken mellan kulturarv och bra idé.
3. Lek med tanken att låta dina barn fira sin skolavslutning i en moské.
måndag 6 juni 2011
Tomt på mejerihyllan
I provhytten kunde jag för ett tag sedan konstatera att jag minskat en kup-storlek. Inte mig emot. Men förra veckan när jag var iväg nästan två dygn från min unge började jag ana ugglor i mossen. Jag hade räknat med att bli tvungen att mjölka ur för att lätta på trycket, men icke. (Kuriosa: en bekant som var borta en helg från sin tvååring bokstavligen sprutade det en och en halv deciliter mjölk ur, det trots att hon först lånat sin systers bebis, och det var väl något i den stilen jag hade förväntat mig.)
Redan när hemulen (så gott som) slutade nattamma för någon månad sedan fattade jag att det nog var början till slutet, och jag är nog inte heller intresserad av att amma en sex-sju-åtta-åring, men redan? Det känns vemodigt.
Jag inbillar mig att fyra år hade varit lagom för oss. Men om jag känner mig själv rätt hade jag nog omvärderat det när fyraårsdagen närmat sig. Jag har ju redan flyttat fram målet från sex månader till ett år, från ett år till två år, från två år till det lite vaga "så länge vi båda känner för det". Som sagt: vemodigt.
Redan när hemulen (så gott som) slutade nattamma för någon månad sedan fattade jag att det nog var början till slutet, och jag är nog inte heller intresserad av att amma en sex-sju-åtta-åring, men redan? Det känns vemodigt.
Jag inbillar mig att fyra år hade varit lagom för oss. Men om jag känner mig själv rätt hade jag nog omvärderat det när fyraårsdagen närmat sig. Jag har ju redan flyttat fram målet från sex månader till ett år, från ett år till två år, från två år till det lite vaga "så länge vi båda känner för det". Som sagt: vemodigt.
lördag 4 juni 2011
Plånboken går som ett abborrgap
Inträde: gratis eftersom de av oss som är längre än 110 cm har Lisebergskort.
Åkpass för två vuxna och ett barn: 815 kronor.
Lite att äta emellanåt och ett par chokladhjul: en femhundring till.
Slutsats: Det var kul så länge det varade, men nu förstår jag varför vi bara gick på Liseberg en gång om året när jag var liten.
Bonus 1: Rökfritt!
Bonus 2: Ungens fröken extraknäcker som Pariserhjuloperatör.
Ps. Titeln har jag stulit från ett vykort jag hittade som min mamma, metaforernas okrönta drottning, skrev och skickade från Liseberg för en sisådär tjugo år sedan.
fredag 3 juni 2011
Tvångstankar
onsdag 1 juni 2011
Re: symbolfråga
Hej!
Tack för att du hörde av dig till Västtrafik.
Det är troligen en toalett med skötbord och amningsstol som är handikappanpassad.
Med vänlig hälsning
Martina
Västtrafik Kundservice
--------------------------------------------------------------------
Hej Martina,
tack för ditt svar, som dock gör mig ännu mer förbryllad. Jag förstår inte kopplingen mellan nappflaska och blöjbyte.
Den där amningsstolen, hur ser den ut och hur fungerar den? Jag har själv ammat i tre år utan att någonsin råka på en sådan. Har de ett högt andrahandsvärde? Jag undrar eftersom jag inte såg någon annan stol än toalettstolen när jag var där inne. Kanske någon har stulit den?
Jag blir också nyfiken på hur det kommer sig att amningsstolen var placerad just på toaletten. Mitt barn kan ibland vilja bli ammat i upp till en halvtimme, blir inte medresenärerna irriterade om man uppehåller toaletten så länge?
Sen tänker jag också att en del barn kanske tycker att det känns underligt att äta inne på toaletten. Är det i så fall ok att sitta på ett vanligt säte ute i salongen och mata sitt barn?
Trevlig helg
Jonna
Tack för att du hörde av dig till Västtrafik.
Det är troligen en toalett med skötbord och amningsstol som är handikappanpassad.
Med vänlig hälsning
Martina
Västtrafik Kundservice
--------------------------------------------------------------------
Hej Martina,
tack för ditt svar, som dock gör mig ännu mer förbryllad. Jag förstår inte kopplingen mellan nappflaska och blöjbyte.
Den där amningsstolen, hur ser den ut och hur fungerar den? Jag har själv ammat i tre år utan att någonsin råka på en sådan. Har de ett högt andrahandsvärde? Jag undrar eftersom jag inte såg någon annan stol än toalettstolen när jag var där inne. Kanske någon har stulit den?
Jag blir också nyfiken på hur det kommer sig att amningsstolen var placerad just på toaletten. Mitt barn kan ibland vilja bli ammat i upp till en halvtimme, blir inte medresenärerna irriterade om man uppehåller toaletten så länge?
Sen tänker jag också att en del barn kanske tycker att det känns underligt att äta inne på toaletten. Är det i så fall ok att sitta på ett vanligt säte ute i salongen och mata sitt barn?
Trevlig helg
Jonna
måndag 30 maj 2011
En gång morsa, alltid morsa
Ok, det var trevligt att åka bort och förlusta sig, men inte trevligare än att jag ändå höll utkik efter bra lekplatser, barnvänligt fika och livsfarliga kajkanter. Good to know.
Symbolfråga
Hej Västtrafik,
jag var på kurs på Sydkoster i helgen som var. Det var jättetrevligt på alla sätt och vis och både dit- och hemresan gick smidigt, men på färjan såg jag något som förbryllar mig. På dörren till den större av de två toaletterna satt tre symboler: en klassisk dam-/herrsymbol, en handikappsymbol och en nappflaska.
De två förstnämnda är jag bekant med sedan tidigare, men den tredje blir jag bara inte klok på, så nu skriver jag till er i hopp om att ni ska kunna bringa klarhet i frågan.
Vänligen
Jonna Dignelius
jag var på kurs på Sydkoster i helgen som var. Det var jättetrevligt på alla sätt och vis och både dit- och hemresan gick smidigt, men på färjan såg jag något som förbryllar mig. På dörren till den större av de två toaletterna satt tre symboler: en klassisk dam-/herrsymbol, en handikappsymbol och en nappflaska.
De två förstnämnda är jag bekant med sedan tidigare, men den tredje blir jag bara inte klok på, så nu skriver jag till er i hopp om att ni ska kunna bringa klarhet i frågan.
Vänligen
Jonna Dignelius
fredag 27 maj 2011
Största möjliga tyssstnad
För ett tag sedan var jag på en tillställning där alla gäster fick fylla i en plojig visum-ansökan. I en av rutorna blev man ombedd att fylla i sin lön. Jag skrev "otack", någon annan skrev "för lite" och en tredje kort och gott "ja". Så vitt jag vet var det ingen som plitade ner några siffror. Vad är det egentligen vi är rädda för? Jag är övertygad om att de enda som har något att tjäna på att vi mörkar vad vi har för inkomst är våra arbetsgivare.
På mitt förra jobb hade jag inte hjärta att prata lön med mina kollegor eftersom många av dem var så hopplöst underbetalda. En stålkvinna, 64 år gammal, som inte varit hemma med barn många år och som alltid gjort ett gott jobb hade tre tusen kronor mer än mig i lön, och ungefär 40 år mer arbetslivserfarenhet. Känns inte helt renhårigt.
Där jag jobbar nu snackar jag inte heller gärna lön. Men nu är det ombytta roller. Det är första gången jag är anställd som kock av kommunen, så jag ligger i samma löneklass som 19-åringar utan studielån, eget boende och familj. Två tusen kronor under snittet. Klart det är lite pinsamt.
Jag vet inte om jag hade haft mycket mer i lön om jag jobbat på krogen, kanske hade jag fått någon krona i dricks då och då, men hotell- och restaurangfacket är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, så antagligen inte. Jag ska ge er ett exempel: senast jag var medlem där hade man 17:50 i ob-tillägg. Punkt. Oavsett om det var en vanlig sketen söndag, okristligt tidig vardagsmorgon eller julafton. Ni fattar va?
Nu har jag istället förmånen fast anställning, slipper jobba helger och kvällar och med lite trixande kan jag ta ut sex veckor betald semester. Och så trivs jag på jobbet. Det är faktiskt inte fy skam ändå.
Vad jag tjänar? 20.000 kronor i månaden. Baserat på heltid alltså.
På mitt förra jobb hade jag inte hjärta att prata lön med mina kollegor eftersom många av dem var så hopplöst underbetalda. En stålkvinna, 64 år gammal, som inte varit hemma med barn många år och som alltid gjort ett gott jobb hade tre tusen kronor mer än mig i lön, och ungefär 40 år mer arbetslivserfarenhet. Känns inte helt renhårigt.
Där jag jobbar nu snackar jag inte heller gärna lön. Men nu är det ombytta roller. Det är första gången jag är anställd som kock av kommunen, så jag ligger i samma löneklass som 19-åringar utan studielån, eget boende och familj. Två tusen kronor under snittet. Klart det är lite pinsamt.
Jag vet inte om jag hade haft mycket mer i lön om jag jobbat på krogen, kanske hade jag fått någon krona i dricks då och då, men hotell- och restaurangfacket är verkligen inte mycket att hänga i julgranen, så antagligen inte. Jag ska ge er ett exempel: senast jag var medlem där hade man 17:50 i ob-tillägg. Punkt. Oavsett om det var en vanlig sketen söndag, okristligt tidig vardagsmorgon eller julafton. Ni fattar va?
Nu har jag istället förmånen fast anställning, slipper jobba helger och kvällar och med lite trixande kan jag ta ut sex veckor betald semester. Och så trivs jag på jobbet. Det är faktiskt inte fy skam ändå.
Vad jag tjänar? 20.000 kronor i månaden. Baserat på heltid alltså.
Jo tack, bara bra, själv då?
Jag är så jääävla trött och det yttrar sig i ett härligt labilt humör. Nyss grät jag till exempel en skvätt när min unge skällde på mig. Nu kollar vi på Pippi och hoppas kunna låta bli att glömma bort maten som står på värmning i ugnen. Ja, i den gamla hederliga ugnen eftersom vi slängde ut micron för några månader sedan, men bli nu inte alldeles till er för vi (eller åtminstone jag) har inte en enda gång ångrat att vi offrade möjligheten att äta Billy's till middag till förmån för några kvadratcentimeter extra bänkyta.
Andra saker jag har ångest över idag är att familjefadern är på Liseberg och förlustar sig med sina kollegor – helt irrationellt, jag vet, men psykoströttheten gör att jag inte förstår hur jag ska orka leva tills klockan blir åtta, eller med lite tur sju, så att vi får gå och lägga oss – samt att mitt Kosterresesällskap har hoppat av med följden att jag får åka med en massa främmande människor. Orka lära känna någon liksom. Orka packa. Orka vara på Centralstationen 8:45 i morgon bitti.
Men allt blir säkert bättre bara jag kommer iväg, sova kan jag ju göra på bussen eller tåget eller vad vi nu reser med. Jag har inte orkat kolla upp det. Inte heller har jag orkat ladda Västtrafikkortet. Frågan är om jag orkar lära mig något nytt eller om jag hemfaller åt att hålla mig i bakgrunden och tramsa hela helgen.
Allt jag önskar mig är lugn och ro. Familjehelg utan kalas eller sovrumsrenovering eller Ikea-besök. Hurra för långhelgen (onsdag-torsdag-fredag-lördag-söndag-måndag!) nästa vecka!
Andra saker jag har ångest över idag är att familjefadern är på Liseberg och förlustar sig med sina kollegor – helt irrationellt, jag vet, men psykoströttheten gör att jag inte förstår hur jag ska orka leva tills klockan blir åtta, eller med lite tur sju, så att vi får gå och lägga oss – samt att mitt Kosterresesällskap har hoppat av med följden att jag får åka med en massa främmande människor. Orka lära känna någon liksom. Orka packa. Orka vara på Centralstationen 8:45 i morgon bitti.
Men allt blir säkert bättre bara jag kommer iväg, sova kan jag ju göra på bussen eller tåget eller vad vi nu reser med. Jag har inte orkat kolla upp det. Inte heller har jag orkat ladda Västtrafikkortet. Frågan är om jag orkar lära mig något nytt eller om jag hemfaller åt att hålla mig i bakgrunden och tramsa hela helgen.
Allt jag önskar mig är lugn och ro. Familjehelg utan kalas eller sovrumsrenovering eller Ikea-besök. Hurra för långhelgen (onsdag-torsdag-fredag-lördag-söndag-måndag!) nästa vecka!
onsdag 25 maj 2011
tisdag 24 maj 2011
Inte konstigt att man är trind och fryntlig
Man vet att man har ett sunt förhållande till mat när man blir sugen på bubbelvatten, reser sig ur soffan, går och hämtar en glass, äter glassen, inser att man fortfarande är sugen på bubbelvatten, reser sig ur soffan, går ut i köket, står och stirrar rakt ut i tomma intet en stund innan man kommer ihåg sitt ärende och hämtar det fördömda vattnet. Hej tomma kalorier.
måndag 23 maj 2011
Evigt nittiotal
Det har gått i runda slängar ett och ett halvt decennium sedan jag och mina högstadievapendragare hängde hemma hos E och sprayade nackhåren och lyssnade på reklamradio innan vi stack in till stan* för att dricka häxa och hamna i dåligt sällskap, men tydligen har jag inte missat särskilt mycket under de år jag hållit mig på rätt sida av 100 MHz-strecket. Det jag hann höra idag innan jag stängde av mentalt var någon form av lambada-tolkning följt av I'll be missing you.
Kanske ger jag det en ny chans om femton år igen. Inte för att jag tror att Puff Daddy kommer behöva ligga sömnlös om nätterna och oroa sig över pensionen, utan mest för att bekräfta att åtminstone något är konstant i den annars ständigt föränderliga värld vi lever i.
*Ulricehamn
Kanske ger jag det en ny chans om femton år igen. Inte för att jag tror att Puff Daddy kommer behöva ligga sömnlös om nätterna och oroa sig över pensionen, utan mest för att bekräfta att åtminstone något är konstant i den annars ständigt föränderliga värld vi lever i.
*Ulricehamn
söndag 22 maj 2011
lördag 21 maj 2011
Vägra lära av historien
Det finns såklart andra butiker där man kan hitta minst lika dyr frukt. Konsum Avenyn till exempel.
fredag 20 maj 2011
Det är alltså så här det känns att bli rånad
Tur att jag fick en femma rabatt på kexen.
Ungen fyller år i helgen, så på väg hem från jobbet igår gled jag in på Ica Focus för att tjacka lite roliga frukter att bjuda på på förskolan. Misstag. Alla vet att det är ekonomiskt vansinne att gå in där, men jag trodde ändå att det fanns gränser.
Kassör: Den här melonen är säljstoppad.
Jag (försöker vara lustig): Oj, det var värst, är den från Japan?
Kassör: Det vet jag inte. Du kan gå och hämta en annan sort.
Jag: Äh, jag klarar mig. Det är så lång kö.
Kassör: Jag kan vänta.
Jag: *gör som jag blir tillsagd*
Tillbaka i kassan visar det sig att melonjäveln jag i panik plockat åt mig kommer gå på 120 spänn.
Jag: Oj, vad hände där? Kan en melon kosta 120 kronor?
Kassör: Den är ganska tung, nästan fem kilo. Vill du att jag ska väga om den?
Jag: *svettas* Nej, det är lugnt, jag tror dig.
Kassör: *väger om melonen* Nästan fem kilo.
De ungefär tre miljoner människorna som står i kö: *önskar att blickar kunde döda*
Jag: *profylaxandas* Jag tar den.
Som tur var blev jag sen antastad av ett fyllo vid Korsvägen och fick således utlopp för min frustration genom att passa på att överreagera rejält på hans påstående om att han skulle vara den mest begåvade mannen på jorden.
Amning är onödigt
Den där uppsättningen speciella glas för vin, eller en 48-tums plasma-TV, eller andra ekonomiska utsvävningar. Totalt onödigt, men kanske ganska trevligt? Växter i fönstrena. De behöver tas om hand, tar lite tid, och kanske borde man göra nån riktig undersökning om hur mycket de egentligen förbättrar luftkvalitén inomhus, om de verkligen är värt besväret att ha dem?
[...]
Faktiskt är det ganska lite som är strikt nödvändigt för att överleva. Vi fyller våra liv med såna saker. Det gör dem inte oviktiga!
Varför utsätts just amning för kravet att den ska vara nödvändig för att berättigas?
Läs hela inlägget, om saker man egentligen inte behöver, hos Hallonbål. Gör det nu.
onsdag 18 maj 2011
Bara vara
tisdag 17 maj 2011
Real men wear babies
På väg hem från jobbet klev två helt vanliga män på bussen, de pratade om ditt och datt, verkade daglediga och var till synes på väg på utflykt. Inget man direkt ramlar av stolen över, om det inte vore för att de också hade varsin bebis i sele på ryggen.
Jag önskar att jag inte hade blivit så exalterad, men tyvärr var det en alltför extraordinär upplevelse för att jag skulle kunna klara av att inte tjuvkika och -lyssna på dem hela vägen. Kommer jag få uppleva den dag då pappalediga som umgås i grupp inte är mer uppseendeväckande än mammalediga dito? Hoppas det.
Jag önskar att jag inte hade blivit så exalterad, men tyvärr var det en alltför extraordinär upplevelse för att jag skulle kunna klara av att inte tjuvkika och -lyssna på dem hela vägen. Kommer jag få uppleva den dag då pappalediga som umgås i grupp inte är mer uppseendeväckande än mammalediga dito? Hoppas det.
söndag 15 maj 2011
Äh, sovrum är ändå överskattat, vi spikar igen dörren istället
En kompis från förr fick en femtiolapp i studentpresent av sin farfar. Inte för att gubbtjyven hade för avsikt att vara snål utan för att det var ett tag sedan han själv hängde runt på stan och "köpte sig något fint". Jättekul och gulligt tyckte jag då. Idag var det lättare att hålla sig för skratt, när vi stod på ikea och vände på slantarna och önskade att vi hängt med bättre när de pratade om konsumentprisindex i skolan:
– Det kan väl inte gå på mer än max tiotusen? Äh, jag för över femton så är vi på den säkra sidan.
Yeah right. Vi hade kunnat tömma alla konton vi har och sälja ungens fonder och ändå vara panka innan vi ens hunnit halvvägs runt. Ffffffffff... Nu blir vi tvungna att åka dit en gång till innan helgen. Som om vi inte hade annat att sysselsätta oss med.
– Det kan väl inte gå på mer än max tiotusen? Äh, jag för över femton så är vi på den säkra sidan.
Yeah right. Vi hade kunnat tömma alla konton vi har och sälja ungens fonder och ändå vara panka innan vi ens hunnit halvvägs runt. Ffffffffff... Nu blir vi tvungna att åka dit en gång till innan helgen. Som om vi inte hade annat att sysselsätta oss med.
lördag 14 maj 2011
Parterapi
Klarar vi det här så klarar vi allt, tänkte jag innan vi satte igång. Och i natt färdigställde vi, efter veckor av vardagsrumscamping, det nätta renoveringsprojekt.
Summa tjafs och bråk: färre än när vi sätter ihop ikea-möbler tillsammans. Trots att ingen av oss kan tituleras "den händige".
Slutsats: vi håller nog ihop ett tag till. Förutsatt att vi klarar av morgondagens inköp och montering av nytt sovrumsmöblemang alltså.
Summa tjafs och bråk: färre än när vi sätter ihop ikea-möbler tillsammans. Trots att ingen av oss kan tituleras "den händige".
Slutsats: vi håller nog ihop ett tag till. Förutsatt att vi klarar av morgondagens inköp och montering av nytt sovrumsmöblemang alltså.
Jag är inte rasist, bara lite fördomsfull
O, jag var tvungen att visualisera en stor skämskudde på jobbet idag. (Eller igår om man ska vara nogräknad, why the hell am I äting chips och dricking äppeljuice klockan ett på natten?) Så här var det:
En tjej som läser SFI ska komma och praktisera hos oss. Idag var hon och hälsade på tillsammans med sin samordnare. Vi pratade om vilka tider som kan passa, ifall hon behöver lämna barn på förskola på morgonen och rätta sig efter deras schema eller så. Nej, det var lugnt på den fronten eftersom hennes man är hemma och är pappaledig. Samordnaren gick igång fullständigt på det och ba:
– Oj, så modernt! Och så jämställt! Härligt att du har en sån duktig och bra man som hjälper till hemma, sånt gillar vi i Sverige!
Duktig? Hjälper till? Sånt gillar vi i Sverige (där männen tar ut 20% av föräldraledigheten)?
En tjej som läser SFI ska komma och praktisera hos oss. Idag var hon och hälsade på tillsammans med sin samordnare. Vi pratade om vilka tider som kan passa, ifall hon behöver lämna barn på förskola på morgonen och rätta sig efter deras schema eller så. Nej, det var lugnt på den fronten eftersom hennes man är hemma och är pappaledig. Samordnaren gick igång fullständigt på det och ba:
– Oj, så modernt! Och så jämställt! Härligt att du har en sån duktig och bra man som hjälper till hemma, sånt gillar vi i Sverige!
Duktig? Hjälper till? Sånt gillar vi i Sverige (där männen tar ut 20% av föräldraledigheten)?
tisdag 10 maj 2011
Graviditet och listor – det bästa av två världar!
Jag förstår att jag inte är målgruppen för den här, men jag är ju helt fixerad vid graviditeter och förlossningar. Så vi gör ett undantag, ok? I mitt nästa liv ska jag bli barnmorska.
1. När fick du reda på att du var gravid? I september 2007, i vecka 7 om jag inte minns fel.
2. Hur gammal var du? 25 år.
3. Hur tog din partner det? Mer sansat än jag. Men när den första chocken lagt sig var vi båda glada och förväntansfulla.
4. Mådde du mycket illa? Ja, under en period runt vecka 12 var det rätt tufft. Men jag kräktes åtminstone inte (bortsett från en gång inne på förlossningen), även om det var nära många gånger. Lukter som tobaksrök, alkohol och kallrökt lax var särskilt jobbiga. De två senaste var relativ lätta att undvika. Laxen kom jag däremot inte undan, eftersom jag jobbade som kallskänka och stod och dekorerade smörgåstårtor på löpande band.
5. Var du känslig? Blödig och snarstucken beskriver nog bättre mitt temperament som gravid.
6. När kände du bebisens första sparkar? I vecka 18.
7. Var du ofta orolig? Nja, jag tror inte att jag var värre än en genomsnittlig förstföderska.
8. Sparkade bebisen mycket? Ja, och under en period gjorde hon kullerbyttor. Väldigt underlig känsla.
9. När började du läcka bröstmjölk? Jag minns inte riktigt när det var, men det fick mig att inbilla mig att det inte skulle bli några problem att få igång amningen. Tji fick jag.
10. Fick du bristningar? Ja, jag såg ut som ett dragspel efter förlossningen. Och allt kom under sista månaden.
11. Blödde du någon gång? Nix. Men om det hade hänt så hade jag antagligen freakat ur totalt.
12. Hur många ultraljud gjorde du? Ett. I vecka 19.
13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Jag ville ha kontroll.
14. Hur började din förlossning? Med värkar. Därnäst födde jag fram en manet – som visade sig vara slemproppen.
15. Hur många timmar tog förlossningen? Det tog ganska exakt ett dygn från första värken tills att det var klart, varav vi var inskrivna tio timmar.
16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Vaginalt.
17. Hur mycket var du öppen när du kom in? Fyra centimeter.
18. Vilken smärtlindring tog du? Bad, kvaddlar och lustgas.
19. Dragen med sugklocka? Nej. Däremot hotades det med det när jag meddelade att jag tänkte ge upp.
20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? Fyrtio minuter.
21. Blev det komplikationer? Nej.
22. Vad tyckte du var jobbigast? Att jag inte hade haft vett att vila mig medan tid var.
23. Var du rädd för något? Att hon skulle få syrebrist.
24. Skrek du? Naturligtvis.
25. Hur många var inne i förlossningsrummet? Mot slutet kändes det som att hela avdelningen var där inne.
26. Hade du någon nära med dig? Pappan.
27. Fick du sys? Ja, fem stygn. Det tog sin lilla tid, men resultatet blev utmärkt.
28. Vilken vecka födde du i? 40+4.
29. Vad var vikt och längd på bebisen? 2690 g och 49 cm.
30. Ammar du? Ja.
31. Hur gammal är bebisen nu? Hon fyller tre år 21 maj.
32. Vad tyckte du om förlossningen? Om jag fick göra om den så hade jag vilat mer och låtit bli lustgasen. Annars är jag nöjd.
33. När kommer nästa barn? Nevvah.
1. När fick du reda på att du var gravid? I september 2007, i vecka 7 om jag inte minns fel.
2. Hur gammal var du? 25 år.
3. Hur tog din partner det? Mer sansat än jag. Men när den första chocken lagt sig var vi båda glada och förväntansfulla.
4. Mådde du mycket illa? Ja, under en period runt vecka 12 var det rätt tufft. Men jag kräktes åtminstone inte (bortsett från en gång inne på förlossningen), även om det var nära många gånger. Lukter som tobaksrök, alkohol och kallrökt lax var särskilt jobbiga. De två senaste var relativ lätta att undvika. Laxen kom jag däremot inte undan, eftersom jag jobbade som kallskänka och stod och dekorerade smörgåstårtor på löpande band.
5. Var du känslig? Blödig och snarstucken beskriver nog bättre mitt temperament som gravid.
6. När kände du bebisens första sparkar? I vecka 18.
7. Var du ofta orolig? Nja, jag tror inte att jag var värre än en genomsnittlig förstföderska.
8. Sparkade bebisen mycket? Ja, och under en period gjorde hon kullerbyttor. Väldigt underlig känsla.
9. När började du läcka bröstmjölk? Jag minns inte riktigt när det var, men det fick mig att inbilla mig att det inte skulle bli några problem att få igång amningen. Tji fick jag.
10. Fick du bristningar? Ja, jag såg ut som ett dragspel efter förlossningen. Och allt kom under sista månaden.
11. Blödde du någon gång? Nix. Men om det hade hänt så hade jag antagligen freakat ur totalt.
12. Hur många ultraljud gjorde du? Ett. I vecka 19.
13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Jag ville ha kontroll.
14. Hur började din förlossning? Med värkar. Därnäst födde jag fram en manet – som visade sig vara slemproppen.
15. Hur många timmar tog förlossningen? Det tog ganska exakt ett dygn från första värken tills att det var klart, varav vi var inskrivna tio timmar.
16. Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Vaginalt.
17. Hur mycket var du öppen när du kom in? Fyra centimeter.
18. Vilken smärtlindring tog du? Bad, kvaddlar och lustgas.
19. Dragen med sugklocka? Nej. Däremot hotades det med det när jag meddelade att jag tänkte ge upp.
20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? Fyrtio minuter.
21. Blev det komplikationer? Nej.
22. Vad tyckte du var jobbigast? Att jag inte hade haft vett att vila mig medan tid var.
23. Var du rädd för något? Att hon skulle få syrebrist.
24. Skrek du? Naturligtvis.
25. Hur många var inne i förlossningsrummet? Mot slutet kändes det som att hela avdelningen var där inne.
26. Hade du någon nära med dig? Pappan.
27. Fick du sys? Ja, fem stygn. Det tog sin lilla tid, men resultatet blev utmärkt.
28. Vilken vecka födde du i? 40+4.
29. Vad var vikt och längd på bebisen? 2690 g och 49 cm.
30. Ammar du? Ja.
31. Hur gammal är bebisen nu? Hon fyller tre år 21 maj.
32. Vad tyckte du om förlossningen? Om jag fick göra om den så hade jag vilat mer och låtit bli lustgasen. Annars är jag nöjd.
33. När kommer nästa barn? Nevvah.
Svar på tal
Min chef, som var en av de tre personer som diskuterade småbarnsamning när jag släntrade in på jobbet igår, har svarat på mitt mail:
Hej Jonna!
Jag är hemskt ledsen över hur vi resonerar ibland. Det är naturligtvis så att alla mammor gör som det känns bäst för dem och deras barn.
Jag hoppas att vi som arbetar inom förskoleverksamheten försöker att tänka till lite mer och förhålla oss så proffsiga som vi säger att vi är.
Jag ber än en gång om ursäkt!
Mvh X
Och jag tror faktiskt att hon är uppriktig, eftersom jag råkar veta att hon själv har erfarenhet av att vara den som är avvikande.
När jag satte mig och skrev det där brevet igår kväll kände jag mig rätt löjlig. Det tog emot att skicka det. Att bara låta det bero hade helt klart varit det smidigaste, åtminstone för stunden. Samtidigt som jag inte riktigt såg att jag hade något val. För vad är egentligen tystnad om inte samtycke? (Egentligen skulle jag såklart ha rest mig upp där och då och deklarerat att jag ammar min treåring, men ju längre diskussionen fick fortgå desto svårare blev det.)
Det här påminner om den ständiga komma ut-processen för HBT-personer, att omgivningen tar för givet att man följer normen om man inte själv väljer att tala om att man inte gör det, skriver Cecilia på Amma vidare, i det eminenta inlägget Vi som fortsätter amma – en osynlig grupp. Läs det! Nu på en gång.
Hej Jonna!
Jag är hemskt ledsen över hur vi resonerar ibland. Det är naturligtvis så att alla mammor gör som det känns bäst för dem och deras barn.
Jag hoppas att vi som arbetar inom förskoleverksamheten försöker att tänka till lite mer och förhålla oss så proffsiga som vi säger att vi är.
Jag ber än en gång om ursäkt!
Mvh X
Och jag tror faktiskt att hon är uppriktig, eftersom jag råkar veta att hon själv har erfarenhet av att vara den som är avvikande.
När jag satte mig och skrev det där brevet igår kväll kände jag mig rätt löjlig. Det tog emot att skicka det. Att bara låta det bero hade helt klart varit det smidigaste, åtminstone för stunden. Samtidigt som jag inte riktigt såg att jag hade något val. För vad är egentligen tystnad om inte samtycke? (Egentligen skulle jag såklart ha rest mig upp där och då och deklarerat att jag ammar min treåring, men ju längre diskussionen fick fortgå desto svårare blev det.)
Det här påminner om den ständiga komma ut-processen för HBT-personer, att omgivningen tar för givet att man följer normen om man inte själv väljer att tala om att man inte gör det, skriver Cecilia på Amma vidare, i det eminenta inlägget Vi som fortsätter amma – en osynlig grupp. Läs det! Nu på en gång.
Att komma ut på jobbet
Hej X,
jag har förgäves försökt skaka av mig det som sas i diskussionen jag råkade kliva rakt in i i morse, om att amma småbarn. Det gjorde mig ledsen av att höra att det skulle vara osmakligt och konstigt, eftersom jag själv ammar min treåring. Visst, det är ovanligt i vår kultur, men inget underligt ur ett globalt perspektiv.
Jag har personligen inga åsikter om hur kort eller länge andra ammar sina barn, eller om de alls gör det, men jag förstår att det är ett ämne som rör upp starka känslor hos många. Och självklart har alla rätt att tycka och tänka som de vill om oss som ammar utanför normen, jag önskar bara att jag hade kommit till jobbet några minuter senare och sluppit ta del av åsikterna.
Fridens /Jonna
jag har förgäves försökt skaka av mig det som sas i diskussionen jag råkade kliva rakt in i i morse, om att amma småbarn. Det gjorde mig ledsen av att höra att det skulle vara osmakligt och konstigt, eftersom jag själv ammar min treåring. Visst, det är ovanligt i vår kultur, men inget underligt ur ett globalt perspektiv.
Jag har personligen inga åsikter om hur kort eller länge andra ammar sina barn, eller om de alls gör det, men jag förstår att det är ett ämne som rör upp starka känslor hos många. Och självklart har alla rätt att tycka och tänka som de vill om oss som ammar utanför normen, jag önskar bara att jag hade kommit till jobbet några minuter senare och sluppit ta del av åsikterna.
Fridens /Jonna
söndag 8 maj 2011
Scabby chic
Nu får det vara nog. Jag vill inte se fler bilder på rangliga pallar som ger vika bara man tänker tanken att ställa en romantisk karamellskål till brädden fylld med glättiga halsband på dem, skira klänningar som rämnar i samma ögonblick som man tar tag i den antika galgen och försöker flytta installationen från en rostig spik till en annan och hatthyllor som dräller blyfärgsflagor över hela hallen när man försöker hänga upp sin Odd Molly-kofta på dem.
Nu kanske du tycker att jag är lite vrång, men jag har i ärlighetens namn inte så många krav, och jag tycker också att det är kul med loppis- och containerfynd. Men när form är allt och funktion är främmande blir det bara jobbigt. I ett hem tycker jag faktiskt att man kan begära att det ska gå att a) röra sig och b) städa. Så. Bara lägg ner. Eller fortsätt för all del, men ta inte kort på en massa eländiga stilleben och publicera på era i övrigt läsvärda bloggar. Tack.
Nu kanske du tycker att jag är lite vrång, men jag har i ärlighetens namn inte så många krav, och jag tycker också att det är kul med loppis- och containerfynd. Men när form är allt och funktion är främmande blir det bara jobbigt. I ett hem tycker jag faktiskt att man kan begära att det ska gå att a) röra sig och b) städa. Så. Bara lägg ner. Eller fortsätt för all del, men ta inte kort på en massa eländiga stilleben och publicera på era i övrigt läsvärda bloggar. Tack.
lördag 7 maj 2011
Man vet att man har god nattsömn när
Ps. Nej, det snöar inte. Ja, det kan vara dags att putsa fönstren.
fredag 6 maj 2011
6 månader, 10 månader, what's the difference?
Jag kan tänka mig flera mer eller mindre konspiratoriska förklaringar. Eller ja, egentligen är det främst en som kommer till mig.
Hanna från Arlöv, hej!
Måste bara inflika, sådär helt apropå, att min kockkollega är så jävla bra. Förutom att hon är käck och trevlig och lagar god mat så finns det knappast någonting hon inte kan svara på som gäller rättigheter och skyldigheter på jobbet, och skulle det ändå vara något som är oklart så tar hon reda på det. Bara sådär hejsan hoppsan åtog hon sig att bli fackligt ombud för alla kommunalare på arbetsplatsen – alltså även barnskötarna och städerskorna (på min arbetsplats heter det faktiskt just så och inte hygientekniker eller trivselkonsulent eller något annat) – och även skyddsombud. Hon drar sig inte för ta en fight, att stå upp för alla, även de som inte kan, vill eller vågar sätta ner foten själva. Heja henne!
torsdag 5 maj 2011
2001 var jag nitton år
Nämen ser man på, plötsligt ramlade jag över en lista/fylleriövning hos Östfrontens ms Stiffneck, som hittat den hos Bondhustrun, som lånat den av Atatar, som inspirerats hos den där Jenny, som i sin tur knyckt den hos Knivtid.
När jag var nitton år flyttade jag till Göteborg. Min mamma skjutsade mig, en madrass och en hockeybag med kläder och förnödenheter till Biskopsgården. Jag skulle dela en fyra med två äldre tjejer. Egentligen kändes den lösningen inte alls särskilt bra, men jag skulle börja skolan bara några dagar senare och det fanns inte tid att styra upp något bättre, så timmen som bilresan tog använde jag till att skönmåla omständigheterna för mig själv och min mor.
Fasaden rämnade ganska snart. Mina lägenhetskamrater låg sederade på gränsen till medvetslöshet i varsin soffa och nyckeln jag blivit lovad stod inte att finna. Senare lärde jag av en slump känna killen som hyrt rummet före mig och han berättade att han hade nyckeln kvar och planerade att behålla den tills lägenhetsinnehavarna betalat av en skuld till honom.
Allt kändes jävligt olustigt första kvällen. När jag kröp ner i lakanen som luktade föräldrahem kände jag mig ensammast i världen. Det var inte första gången jag flyttade hemifrån, men den här gången var det definitivt.
Två dagar bodde jag där innan jag, med lite hjälp av en spådom och en vän med många systrar, fick tag på ett nästan lika tillfälligt boende i en källarlägenhet full av jaktspindlar i lilla Istanbul, tills jag en månad senare kunde flytta in min oförskämt biliga artonkvadratsandrahandsetta på Wieselgrensplatsen. Jag längtar fortfarande tillbaks dit ibland.
Lyssnade jag på: Manu Chao och Travis.
Mitt favoritradioprogram var: Jag kan inte minnas att jag lyssnade särskilt mycket på radio den perioden, men om jag gjorde det så var det garanterat på p3. Jag har aldrig gillat kommersiell radio.
Jag gick upp varje morgon klockan: Under hösten "pluggade" jag pedagogik och anpassade mig så gott det gick efter obligatoriska föreläsningar och grupparbetskamraters förväntningar. Under våren jobbade jag som personlig assistent och började inte förrän klockan tolv. Det gick utmärkt att kombinera med ett dekadent leverne eftersom jag då kunde gå och lägga mig klockan halv tre och ändå få åtta timmars sömn innan jag skulle upp strax före elva.
Och klädde mig i: Lila och svart. Eftersom jag inte åt särskilt mycket använde jag lägenhetens största förvaringsutrymme, skafferiet, till att förvara kläder i, och eftersom jag hade eoner av tid låg de prydligt vikta och sorterade efter färg. Svart, lila och övrigt.
Till frukost åt jag: Inte. Jag började inte äta frukost förrän jag var 25 år och graviditetsillamåendet tvingade mig till det.
Till skolan åkte jag: Femman till Valand och buss 753 till Pedagogen, som på den tiden låg i Mölndal. Till jobbet buss 34 till Nordstan och sedan Blå Express till Partille.
Mina favoritämnen var: Pedagogik?
Mina bästisar hette: Mikkan och Melike. Det heter de fortfarande, men idag har de fått konkurrens av en handfull andra tuffa kvinns.
Jag var kär i: Johan. Så jävla kär. Och så jävla hjärtekrossad.
För ett tag sedan träffade jag honom och kvinnan han numera lever ihop med, på en maskeradfest. De var var utklädda till Cheetch och Chong och hade tre små barn där hemma och kändes som bra människor båda två.
Efter skolan/jobbet: Svingades det bägare på La Coupole, Kelly's, Suggan och Sejdeln. Hur jag lyckades skrapa ihop de där 20 första högskolepoängen övergår mitt förstånd.
Jag åt: Chips, jordnötter, oliver, pommes frites. Sånt man kan beställa i baren efter att köket stängt. Vem hade kunnat ana att jag blott tio år senare skulle tjäna mitt levebröd på att laga näringsriktig och god mat till små barn?
Mina favorit tv-program var: Jag minns inte vad jag såg, bara att jag plötsligt en dag hittade knapparna man ställde in färg med mera med på tv:n och vips var den inte svartvit längre. Win.
Jag längtade efter: Trygghet. Och lottovinsten.
Mest av allt mådde jag: Inte särskilt bra, men det visste jag nog inte då. Eller så visste jag, men förträngde det. Kul hade jag i vilket fall som helst.
Och du?
När jag var nitton år flyttade jag till Göteborg. Min mamma skjutsade mig, en madrass och en hockeybag med kläder och förnödenheter till Biskopsgården. Jag skulle dela en fyra med två äldre tjejer. Egentligen kändes den lösningen inte alls särskilt bra, men jag skulle börja skolan bara några dagar senare och det fanns inte tid att styra upp något bättre, så timmen som bilresan tog använde jag till att skönmåla omständigheterna för mig själv och min mor.
Fasaden rämnade ganska snart. Mina lägenhetskamrater låg sederade på gränsen till medvetslöshet i varsin soffa och nyckeln jag blivit lovad stod inte att finna. Senare lärde jag av en slump känna killen som hyrt rummet före mig och han berättade att han hade nyckeln kvar och planerade att behålla den tills lägenhetsinnehavarna betalat av en skuld till honom.
Allt kändes jävligt olustigt första kvällen. När jag kröp ner i lakanen som luktade föräldrahem kände jag mig ensammast i världen. Det var inte första gången jag flyttade hemifrån, men den här gången var det definitivt.
Två dagar bodde jag där innan jag, med lite hjälp av en spådom och en vän med många systrar, fick tag på ett nästan lika tillfälligt boende i en källarlägenhet full av jaktspindlar i lilla Istanbul, tills jag en månad senare kunde flytta in min oförskämt biliga artonkvadratsandrahandsetta på Wieselgrensplatsen. Jag längtar fortfarande tillbaks dit ibland.
Lyssnade jag på: Manu Chao och Travis.
Mitt favoritradioprogram var: Jag kan inte minnas att jag lyssnade särskilt mycket på radio den perioden, men om jag gjorde det så var det garanterat på p3. Jag har aldrig gillat kommersiell radio.
Jag gick upp varje morgon klockan: Under hösten "pluggade" jag pedagogik och anpassade mig så gott det gick efter obligatoriska föreläsningar och grupparbetskamraters förväntningar. Under våren jobbade jag som personlig assistent och började inte förrän klockan tolv. Det gick utmärkt att kombinera med ett dekadent leverne eftersom jag då kunde gå och lägga mig klockan halv tre och ändå få åtta timmars sömn innan jag skulle upp strax före elva.
Och klädde mig i: Lila och svart. Eftersom jag inte åt särskilt mycket använde jag lägenhetens största förvaringsutrymme, skafferiet, till att förvara kläder i, och eftersom jag hade eoner av tid låg de prydligt vikta och sorterade efter färg. Svart, lila och övrigt.
Till frukost åt jag: Inte. Jag började inte äta frukost förrän jag var 25 år och graviditetsillamåendet tvingade mig till det.
Till skolan åkte jag: Femman till Valand och buss 753 till Pedagogen, som på den tiden låg i Mölndal. Till jobbet buss 34 till Nordstan och sedan Blå Express till Partille.
Mina favoritämnen var: Pedagogik?
Mina bästisar hette: Mikkan och Melike. Det heter de fortfarande, men idag har de fått konkurrens av en handfull andra tuffa kvinns.
Jag var kär i: Johan. Så jävla kär. Och så jävla hjärtekrossad.
För ett tag sedan träffade jag honom och kvinnan han numera lever ihop med, på en maskeradfest. De var var utklädda till Cheetch och Chong och hade tre små barn där hemma och kändes som bra människor båda två.
Efter skolan/jobbet: Svingades det bägare på La Coupole, Kelly's, Suggan och Sejdeln. Hur jag lyckades skrapa ihop de där 20 första högskolepoängen övergår mitt förstånd.
Jag åt: Chips, jordnötter, oliver, pommes frites. Sånt man kan beställa i baren efter att köket stängt. Vem hade kunnat ana att jag blott tio år senare skulle tjäna mitt levebröd på att laga näringsriktig och god mat till små barn?
Mina favorit tv-program var: Jag minns inte vad jag såg, bara att jag plötsligt en dag hittade knapparna man ställde in färg med mera med på tv:n och vips var den inte svartvit längre. Win.
Jag längtade efter: Trygghet. Och lottovinsten.
Mest av allt mådde jag: Inte särskilt bra, men det visste jag nog inte då. Eller så visste jag, men förträngde det. Kul hade jag i vilket fall som helst.
Och du?
onsdag 4 maj 2011
I'm so fucking alternative
Första gången jag läste inlägget Om jag bara var lite mindre... scrollade jag aldrig ner till kommentarerna (jag läser sällan kommentarer på de stora bloggarna, eftersom det helt enkelt blir så mycket text, och mest upprepningar, att ta sig igenom), så jag reflekterade inte mer över inlägget än att jag kände igen tankarna. I hemulens fall har det mest varit de glättiga velourbyxorna och de färgglada strumpbyxorna jag avundats.
Via A.M.O. blev jag sedan varse att debattens vågor går höga hos Underbara Clara. 391 kommentarer har i skrivande stund trillat in. 391. Mer eller mindre upprörda. För eller emot.
Så kan det tydligen gå om man "tvingar" på sin pojkbebis klänning. Jag reflekterade i ärlighetens namn inte över grejen pojke – klänning första gången jag läste. Och då är jag inte uppvuxen på hippiekollektivet Moderskägg – utan tyvärr i samma samhälle som människorna som med versaler påpekar att det Clara sysslar med är barnmisshandel – men jag funderar fan på att flytta dit efter att utsatt mig själv för en fullständig genomläsning av diskussionen.
Via A.M.O. blev jag sedan varse att debattens vågor går höga hos Underbara Clara. 391 kommentarer har i skrivande stund trillat in. 391. Mer eller mindre upprörda. För eller emot.
Så kan det tydligen gå om man "tvingar" på sin pojkbebis klänning. Jag reflekterade i ärlighetens namn inte över grejen pojke – klänning första gången jag läste. Och då är jag inte uppvuxen på hippiekollektivet Moderskägg – utan tyvärr i samma samhälle som människorna som med versaler påpekar att det Clara sysslar med är barnmisshandel – men jag funderar fan på att flytta dit efter att utsatt mig själv för en fullständig genomläsning av diskussionen.
tisdag 3 maj 2011
måndag 2 maj 2011
Det är inte jag som har beslutsångest, det är han som har baktankar
– Jag tänkte åka till Koster sista helgen i maj.
– Det låter trevligt, gör det.
– Men klarar ni er utan mig?
– ...
– Ja, men tänk om lill-Molvig vaknar på natten och vill ha tiss.
– ...
– Jaja, ok då, hon sover på nätterna nu. Men klarar jag mig utan henne i två dagar?
– Vill du inte åka?
– Jo, men jag missar ju mors dag.
– Du kanske kan se det som en mors dags-present till dig själv.
– Så att du ska slippa köpa en mandolin till mig. Det hade du räknat ut bra va?!
– Det låter trevligt, gör det.
– Men klarar ni er utan mig?
– ...
– Ja, men tänk om lill-Molvig vaknar på natten och vill ha tiss.
– ...
– Jaja, ok då, hon sover på nätterna nu. Men klarar jag mig utan henne i två dagar?
– Vill du inte åka?
– Jo, men jag missar ju mors dag.
– Du kanske kan se det som en mors dags-present till dig själv.
– Så att du ska slippa köpa en mandolin till mig. Det hade du räknat ut bra va?!
söndag 1 maj 2011
The royal we
Jag kikade lite då och då under dagen, det är ju alltid kul med hattar och så, men mer var det inte. Men jag kan ändå inte låta bli att fascineras över fenomenet, att miljoner och åter miljoner människor släpper allt vad de har för händer och följer tillställningen live and direct. När det finns så mycket annat att göra. Någon borde forska på det här.
Nedan följer några av mina favoritcitat från bloggosfärens bevakning av tilldragelsen:
"Kotten, som är en odöpt och fri själ, headbangar stillsamt till psalmerna de spelar i kyrkan."
"Damn you öppet kontorslandskap!"
"Det blir lite extra spännande att titta eftersom jag hela tiden kommer på mig själv med att vänta på att utomjordingarna ska komma..."
"Apropå gårdagens brittiska prinsbröllop så undrar jag om de brittiska stridspiloterna klunsade om vilka som skulle få köra flyguppvisning över Buckingham Palace och vilka som skulle släppa bomber över Tripoli och Misrata."
Och via Josephine Bornebusch nås jag av nyheten att svt hyrde in en professionell läppläsare för att säkerställa tittarnas mänskliga rättighet att följa spektaklet o r d f ö r o r d. Fascinerande var ordet.
Påstående:
lördag 30 april 2011
Jävla skitcigaretter
"Märkena är välkända men cigarretterna kan innehålla både gifter och avföring" skriver DN. Ok, det där med bajset kan ju tyckas lite oväntat, men var det på allvar någon som förväntade sig att cigaretter – smugglade eller icke-smugglade – skulle vara giftfria?
fredag 29 april 2011
Gissa boken!
"Av degen formas fingertjocka stänger, vilka skäras i omkr. 5 cm. långa bitar."
Jag gör som A.M.O.
1. Ta tag i närmsta bok.
2. Publicera den femte meningen på sida 52 i din bok.
3. Tala inte om bokens titel.
Jag gör som A.M.O.
1. Ta tag i närmsta bok.
2. Publicera den femte meningen på sida 52 i din bok.
3. Tala inte om bokens titel.
Konsumentupplysning
Till er som är förespråkare för att man ska kunna köpa alkohol och mat i samma butik kommer här ett tips: Systembolaget vid Jægerdorff. Precis utanför står två tatuerade män med hund och hockeybag och kränger, enligt deras egen utsago, "billig oxfilé". Hur billig vet jag inte, jag brydde mig inte om att fråga eftersom jag tänkt mig något annat till middag. Men skynda er, jag misstänker att erbjudandet är högst tillfälligt.
torsdag 28 april 2011
När kommer vad sa du? Jag har lite svårt att fokusera just nu.
Är det på grund av att det är som det är med din pappa som du inte vill ha fler barn, frågade en vän, som milt uttryckt är uppväxt under dysfunktionella förhållanden. Det kan nog ligga något i det, sa jag, trots att jag aldrig ens tänkt tanken tidigare.
Min mamma hävdade bestämt att hon var kärnfamiljsskadad. Att det var på grund av att hennes uppväxt varit alldeles för lycklig och en enda lång räcka av happy happy joy joy som hon blev en kicksökare och kastade sig in i förhållandet med mannen som senare kom att bli min far. Om omvänt förhållande också råder så borde jag alltså vara safe, men jag vet inte. Det finns ju gott om undersökningar som pekar på motsatsen, och jag antar att det är den vetskapen som får mig att freaka ur med jämna mellanrum. För säkerhets skull liksom.
Tills jag själv fick barn var jag ganska säker på att jag hade klarat mig genom barndomen utan några större men. Pah! Jag borde aldrig ha fått föröka mig. Nuförtiden tassar jag genom tillvaron som på äggskal, letade efter tecken. På att människor som står mig nära inte är att lita på. Ta bara en sån sak som att vi hittills aldrig ordnat barnvakt för att få tid att rå om varandra och äktenskapet.
Först trodde jag att det var paren som går ut och klubbar när ungen är två månader det var fel på, men ju längre tiden lider fattar jag att det är vi (jag) som är avvikande. Jo, jag inser också att jag säger emot mig själv fullständigt här och att vår avkomma antagligen inte skulle ta mer skada av att umgås några timmar på tu man hand med någon av våra polare än hon gör av att gå på förskola sju timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Men det spelar ingen roll. Jag är inte redo att släppa efter ännu mer.
Emellanåt känns det, kanske inte så konstigt med tanke på ovanstående, som att jag håller på att drunkna i en osäkerhet som kom med familjelivet och föräldraskapet. Särskilt sedan mamma dog, och med henne länken till min egen historia, referenserna, kunskapen som gått från mor till dotter sedan vem vet hur många generationer.
Jag har förstås min mormor, men till henne är det ju ett "glapp". Hon minns förvisso hur man handskas med barn, men inte så noga hur det var när jag var riktigt liten. Och alla anteckningar och minnen från den tiden – utom journalen från min födsel, en dagstidning från samma dag och tack och lov en del fotografier – brann visst upp i ett svartsjukedrama i mitten på åttiotalet.
Här står jag, runt mig rusar tillvaron förbi i tvåhundra kilometer i timmen, och så kommer någon och ba:
– Jaha, när kommer tvåan då?
Min mamma hävdade bestämt att hon var kärnfamiljsskadad. Att det var på grund av att hennes uppväxt varit alldeles för lycklig och en enda lång räcka av happy happy joy joy som hon blev en kicksökare och kastade sig in i förhållandet med mannen som senare kom att bli min far. Om omvänt förhållande också råder så borde jag alltså vara safe, men jag vet inte. Det finns ju gott om undersökningar som pekar på motsatsen, och jag antar att det är den vetskapen som får mig att freaka ur med jämna mellanrum. För säkerhets skull liksom.
Tills jag själv fick barn var jag ganska säker på att jag hade klarat mig genom barndomen utan några större men. Pah! Jag borde aldrig ha fått föröka mig. Nuförtiden tassar jag genom tillvaron som på äggskal, letade efter tecken. På att människor som står mig nära inte är att lita på. Ta bara en sån sak som att vi hittills aldrig ordnat barnvakt för att få tid att rå om varandra och äktenskapet.
Först trodde jag att det var paren som går ut och klubbar när ungen är två månader det var fel på, men ju längre tiden lider fattar jag att det är vi (jag) som är avvikande. Jo, jag inser också att jag säger emot mig själv fullständigt här och att vår avkomma antagligen inte skulle ta mer skada av att umgås några timmar på tu man hand med någon av våra polare än hon gör av att gå på förskola sju timmar om dagen, fyra dagar i veckan. Men det spelar ingen roll. Jag är inte redo att släppa efter ännu mer.
Emellanåt känns det, kanske inte så konstigt med tanke på ovanstående, som att jag håller på att drunkna i en osäkerhet som kom med familjelivet och föräldraskapet. Särskilt sedan mamma dog, och med henne länken till min egen historia, referenserna, kunskapen som gått från mor till dotter sedan vem vet hur många generationer.
Jag har förstås min mormor, men till henne är det ju ett "glapp". Hon minns förvisso hur man handskas med barn, men inte så noga hur det var när jag var riktigt liten. Och alla anteckningar och minnen från den tiden – utom journalen från min födsel, en dagstidning från samma dag och tack och lov en del fotografier – brann visst upp i ett svartsjukedrama i mitten på åttiotalet.
Här står jag, runt mig rusar tillvaron förbi i tvåhundra kilometer i timmen, och så kommer någon och ba:
– Jaha, när kommer tvåan då?
onsdag 27 april 2011
Zombie flesh eater-kaka
Naturligtvis hade jag signat upp mig på att baka och sälja fika till föreläsningen, och eftersom målgruppen var odlingsnördar så passade jag på att baka zombie flesh eater-kaka – jag har valt att kalla den så eftersom barn får en lätt odöd look efter att ha slickat vispen – rödbets- och chokladkaka kan man annars kalla den om man vill låta mer finkulturell. Receptet kommer här:
3 ägg
4 dl socker
150 g mörk kvalitetschoklad (ingen jävla blockvariant tack)
500 g kokta rödbetor
2 dl neutral olja
3 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
3 tsk bakpulver
Smält chokladen i vattenbad. Under tiden kan du sysselsätta sig med att smöra (inte margarina) och bröa en form som rymmer 2 liter, gärna med löstagbar kant.
Vispa ägg och socker pösigt. Blanda sen lugnt och fint i chokladen.
Skala och finriv rödbetorna och rör någorlunda varsamt ner dem och oljan i smeten.
Blanda mjöl, vaniljsocker och bakpulver och vänd ner det också.
Grädda i nedre delen av ugnen, först 10 minuter på 200°c och sedan ytterligare 40-50 minuter på 175°c.
Ta ut kakan innan den har blivit torr som fnöske. Låt den svalna och pudra eventuellt över lite florsocker innan servering.
3 ägg
4 dl socker
150 g mörk kvalitetschoklad (ingen jävla blockvariant tack)
500 g kokta rödbetor
2 dl neutral olja
3 dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
3 tsk bakpulver
Smält chokladen i vattenbad. Under tiden kan du sysselsätta sig med att smöra (inte margarina) och bröa en form som rymmer 2 liter, gärna med löstagbar kant.
Vispa ägg och socker pösigt. Blanda sen lugnt och fint i chokladen.
Skala och finriv rödbetorna och rör någorlunda varsamt ner dem och oljan i smeten.
Blanda mjöl, vaniljsocker och bakpulver och vänd ner det också.
Grädda i nedre delen av ugnen, först 10 minuter på 200°c och sedan ytterligare 40-50 minuter på 175°c.
Ta ut kakan innan den har blivit torr som fnöske. Låt den svalna och pudra eventuellt över lite florsocker innan servering.
Ljusskygg odling är det nya svarta
Alla ni som inte var och lyssnade på Karin Janssons föreläsning om ekologisk småskalig stadsodling ikväll, vilket jag gissar är ungefär 100% av er som hänger här, ni missade verkligen något. Jag blev så inspirerad att jag direkt efteråt gick och kamikazesådde ett par rader cirkelbetor och vattnade alla bäddar.
Solen hade dessvärre gått ner, så jag såg i stort sett ingenting, men eventuellt hamnade iallafall några av fröna på lagom djup, kanske till och med i raka rader, och om jag har tur vattnade jag inte sönder någonting.
Solen hade dessvärre gått ner, så jag såg i stort sett ingenting, men eventuellt hamnade iallafall några av fröna på lagom djup, kanske till och med i raka rader, och om jag har tur vattnade jag inte sönder någonting.
tisdag 26 april 2011
Får jag komma till dig?
Min sämre hälft hävdar att han har någon form av begåvningshandikapp. Nja, säger jag, nog för att det är något osunt över den frisyren, men det är nog snarare ett fall av Torsk-på-Tallin-Lennart vi har att göra med här.
måndag 25 april 2011
The N-word
Pinsammast igår: När jag använde ordet nigger. Förvisso i ett samtal om glassar, chokladbollar och bondrasism. Fast det kunde ju inte de två mörkhyade tjejerna, som satt en meter framför mig och plötsligt hajade till, veta. Super uncomfortable.
Disclaimer
Obs! Att ungen somnade med en klubba i högsta hugg hade ingenting med mitt alkoholintag att göra. Inlägget är förvisso postat halv nio på kvällen, men bilden är tagen mitt på dagen. Av en nykter mamma. Vinet drack jag sedan i sällskap av enbart vuxna personer. Och en hund. Ingen kom till skada.
Regler är till för att följas
1. Max fyra alkoholhaltiga beverages. Det kan gå bra med fler också, men det finns tydligen inga garantier för det.
2. Varannan vatten. Om en man och en hund bestämmer sig för att besudla det medhavda så får man helt enkelt a) köpa nytt vatten eller b) inte dricka mer vin heller.
3. Inte glömma bort att äta. Mat alltså. Chips räknas inte.
4. Hemgång senast tolv. Det händer sällan något kul senare än så ändå. Och så börjar det kosta pengar att åka spårvagn.
Igår var jag bakfull för första gången sedan jag blev morsa. Inte så att tågen stannade och klockorna började gå baklänges, men tillräckligt. Eftersom livet numera inte tillåter att man ligger i soffan med nerdragna persienner och kollar på dålig tv en hel dag så får det också bli sista gången på ett bra tag.
2. Varannan vatten. Om en man och en hund bestämmer sig för att besudla det medhavda så får man helt enkelt a) köpa nytt vatten eller b) inte dricka mer vin heller.
3. Inte glömma bort att äta. Mat alltså. Chips räknas inte.
4. Hemgång senast tolv. Det händer sällan något kul senare än så ändå. Och så börjar det kosta pengar att åka spårvagn.
Igår var jag bakfull för första gången sedan jag blev morsa. Inte så att tågen stannade och klockorna började gå baklänges, men tillräckligt. Eftersom livet numera inte tillåter att man ligger i soffan med nerdragna persienner och kollar på dålig tv en hel dag så får det också bli sista gången på ett bra tag.
lördag 23 april 2011
fredag 22 april 2011
Geek? Jag?
Att amma av Nanna Bylund skulle jag vilja beskriva som vänlig. Inte en pekpinne så långt ögat når. Stäng öronen och sätt på dig skygglapparna när de oombedda råden börjar hagla och införskaffa istället den här pärlan till bok, som förutom mer allmängiltiga frågor också går in på mer specifika situationer, som hur man kan gå till väga för att amma ett barn med läpp-, käk- och gomspalt eller ett för tidigt fött barn. Du som planerar att amma eller som av andra anledningar är nyfiken på ämnet, köp den idag!
Amning idag av Elisabeth Kylberg, Mia Westlund och Sofia Zwedberg riktar sig egentligen främst till barnmorskor, barnsjuksköterskor och andra som på ett eller annat sätt kommer i kontakt med amning i arbete eller studier. Fokus ligger på amning ur ett folkhälsoperspektiv och kräver eventuellt lite mer förkunskaper eller specialintresse.
Amningsguiden av Lena Weimers, Anna Gustafsson och Hanna Gustafsson utgår från WHO:s och UNICEF:s tio steg till lyckad amning och riktar sig till alla som jobbar med hälso- och sjukvård (plus eventuellt en eller annan amningshysterika). Ett oslagbart uppslagsverk på ämnet amning. Rekommenderas för alla som, precis som jag, alltid vill veta hur och varför.
Växa med ansvar av Barbara Coloroso känner jag mig lite kluven till. Jag kan absolut skriva under på bokens huvudbudskap: barn ska inte behöva göra sig förtjänta av kärlek – deras blotta existens gör att de har ett värde, samt att man bör behandla barn som man själv vill bli behandlad – inte som man själv blivit behandlad som barn. Men. Jag kom gång på gång på mig själv med att störa mig på gåpåiga
formuleringar, som jag inbillar mig är typiskt amerikanska, och leta efter ställen i texten där författaren motsäger sig själv. Trots det vill jag rekommendera den. Den fick mig att reflektera över detaljer i mitt bemötande, och för den som sneglar inspirerat på de angolsaxiska idéerna om barnuppfostran, med time outs och poängsystem, kan den säkert bli en värdefull ögonöppnare.
Växa – inte lyda av Lars H Gustafsson kan vara den bästa och mest "användbara" bok om barnuppfostran jag läst. Jag fick en massa så-ska-jag-aldrig-mera-göra-upplevelser, samtidigt som föräldrasjälvförtroendet stärktes genom författarens ödmjuka sätt att formulera sig. Något så ovanligt som en föräldrabok man skulle kunna ge i present till en förälder, eller blivande sådan, utan att riskera att komma på kant med eller såra vederbörande.
Nu ska vi äta av Jesper Juul kan, för oss som har barn som äter som sparvar, vara ett fullgott alternativ till att få något antidepressivt utskrivet. Det ordnar sig. Gör inte så stor grej av det bara. Ungefär så säger min favoritdansk, och jag väljer att tro på honom.
Konsten att säga nej med gott samvete av Jesper Juul läste jag och skrev ett par rader om redan i somras, långt innan vår familj deporterades till landet
Ditt kompetenta barn av Jesper Juul har väl knappast gått någon förälder förbi. Den verkar dessutom finnas på alla förskolor. Kanske har alla inte läst den, men när den kommer upp som samtalsämne nickar alla och håller med, för säkerhets skull. Så att tipsa om den kanske är som att spraka in en öppen dörr, men jag gör det ändå. För alla er fejkare.
Så fixar du bästa undergångsstämningen
Haft lite för roligt i finvädret så här på Jesus dödsdag? Ännu finns det tid att ställa allt till rätta, klockan är ju bara barnet. Ratta in Underkastelsen och jag garanterar att ni kommer somna med en härlig känsla av uppgivenhet.
Vatten på min enbarnskvarn
Tynneredsbröderna, Brödraskapet Wolfpack, Muslimska brödraskapet... Ok, medlemmarna i de två senare kanske inte är biologiska syskon, men ni fattar principen. Mer än ett barn kan inte leda till något gott.
torsdag 21 april 2011
onsdag 20 april 2011
Påsklov!
Nu är vi lediga fem dagar, jag och min hemulunge. Den hårt arbetande familjeförsörjarpappan får nöja sig med fyra. Jag hoppas att det blir mycket odlingslott och om andan faller på ett nytt sovrum. Tjohej!
Dagens mamma-outfit
Jag ba: tunika, leggings och Converse.
Framför mig går två andra morsor. Dom ba: tunika, leggings och Converse.
Framför mig går två andra morsor. Dom ba: tunika, leggings och Converse.
tisdag 19 april 2011
Informerade val?
Att jag en gång i tidernas gryning började amma och att jag sedermera valde att fortsätta med det utanför normen är ytterst en överenskommelse mellan mig och min unge. Vi har macklat och krånglat och prövat oss fram och till sist kommit fram till ett sätt att samexistera som passar oss. Det handlar inte om att vilja trycka till någon som inte kan eller vill amma. Jag har faktiskt inte särskilt mycket åsikter alls om hur andra väljer att ge sina barn närhet och mat och allt annat som de behöver. Men jag är vansinnigt intresserad av allt som rör ämnet. Så om vi någon gång träffas och jag börjar ställa närgångna frågor om din amnings vara eller icke-vara, kom då ihåg följande tre små ord: Nördig, inte fientlig.
Igår tipsade A.M.O. om Ellens blogg. Mer specifikt det välformulerade och genomtänkta inlägget Att inte amma, det bästa val jag gjort. Det tackar jag för! Jag vill också passa på att dela ut en guldstjärna för den trevliga stämningen bland kommentarerna. Jag ser nästan inga övertramp eller påhopp åt något håll, trots det delikata ämnet och jag blir innerligt glad när jag hör och läser om föräldrar som trots snårskogen av vilseledande desinformation lyckas göra informerade val. Det ger hopp.
Onekligen-Lisa har också läst och kommenterat Ellens inlägg och hon undrar Hur har det varit för er som inte ammat? Oavsett om ni velat välja bort amningen eller tvingats välja bort amningen för att det inte funkat – har ni behövt försvara er? Och hur har ni i så fall pallat det i tid och otid utan att gå bananas? Och här är jag mer bekant med tongångarna. Ilska, besvikelse och skuldkänslor.
Jag tror att Marit på Amningsbloggen är något viktigt på spåren när hon skriver om hur amningsfientlighet och amningshets hänger ihop.
Igår tipsade A.M.O. om Ellens blogg. Mer specifikt det välformulerade och genomtänkta inlägget Att inte amma, det bästa val jag gjort. Det tackar jag för! Jag vill också passa på att dela ut en guldstjärna för den trevliga stämningen bland kommentarerna. Jag ser nästan inga övertramp eller påhopp åt något håll, trots det delikata ämnet och jag blir innerligt glad när jag hör och läser om föräldrar som trots snårskogen av vilseledande desinformation lyckas göra informerade val. Det ger hopp.
Onekligen-Lisa har också läst och kommenterat Ellens inlägg och hon undrar Hur har det varit för er som inte ammat? Oavsett om ni velat välja bort amningen eller tvingats välja bort amningen för att det inte funkat – har ni behövt försvara er? Och hur har ni i så fall pallat det i tid och otid utan att gå bananas? Och här är jag mer bekant med tongångarna. Ilska, besvikelse och skuldkänslor.
Jag tror att Marit på Amningsbloggen är något viktigt på spåren när hon skriver om hur amningsfientlighet och amningshets hänger ihop.
måndag 18 april 2011
Ojämställdhet i vardagen – millimeterrättvisa
El grande finale! Ska jag vara ärlig så hade jag glömt att knyta ihop den här ojämställdhetssäcken, men oärlighet varar ju som alla vet längst så jag säger istället att jag har laddat. Bidat min tid.
Jag vet ett par som delar lika på allt. De verkar trivas med det, men jag är ganska säker på att det i vårt fall hade resulterat i katastrof. Åtminstone hade jag ruttnat inifrån om jag var tvungen att föra bok över vem som rensade avloppet senast eller planera min fritid utifrån vilka dagar det var min tur att diska den här veckan.
Det finns nog faktiskt bara en enda sak som ingen av oss velat göra avkall på: föräldradagarna. Om jag fått en krona för varje gång jag hört någon säga vänta bara tills du själv får barn så ska du se att du vill behålla alla dagarna för dig själv så hade jag varit rik idag. Till slut började jag nästan tro på det. Men som tur är så råkade jag vara så hemskt omoderlig av mig att jag inte under hot om våld försökte tvinga min man att överlåta sina 240 pappadagar till mig. Det är jag glad för. Med barn finns det ingen kvalitetstid, bara kvantitetstid.
Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn
Ojämställdhet i vardagen – klyschor
Jag vet ett par som delar lika på allt. De verkar trivas med det, men jag är ganska säker på att det i vårt fall hade resulterat i katastrof. Åtminstone hade jag ruttnat inifrån om jag var tvungen att föra bok över vem som rensade avloppet senast eller planera min fritid utifrån vilka dagar det var min tur att diska den här veckan.
Det finns nog faktiskt bara en enda sak som ingen av oss velat göra avkall på: föräldradagarna. Om jag fått en krona för varje gång jag hört någon säga vänta bara tills du själv får barn så ska du se att du vill behålla alla dagarna för dig själv så hade jag varit rik idag. Till slut började jag nästan tro på det. Men som tur är så råkade jag vara så hemskt omoderlig av mig att jag inte under hot om våld försökte tvinga min man att överlåta sina 240 pappadagar till mig. Det är jag glad för. Med barn finns det ingen kvalitetstid, bara kvantitetstid.
Ojämställdhet i vardagen
Ojämställdhet i vardagen – pengar
Ojämställdhet i vardagen – städning
Ojämställdhet i vardagen – mat
Ojämställdhet i vardagen – disk och tvätt
Ojämställdhet i vardagen – barn
Ojämställdhet i vardagen – klyschor
söndag 17 april 2011
Kvinnor kan också blöda rött blod och sporta kroppsbehåring
Jag sitter med en marknadsundersökning om mensskydd. Det är helt omöjligt att välja ett alternativ som innebär att man inte köper eller använder vare sig tamponger eller bindor. Jag förstår att vi som använder menskopp är en ganska liten och i sammanhanget inte särskilt attraktiv målgrupp, men är det verkligen omöjligt att skapa ett alternativ av typen annat? Jag får ut min ersättning för att jag sitter och kryssar i rutor hur inside the box undersökningen än är utformad, men mina svar blir naturligtvis helt missvisande. Och inte orkar jag göra dem tjänsten att maila och påpeka hur normskadade de är.
Men det finns ändå hopp om framtiden, för tack och lov finns det andra som är outtröttliga retstickor. Kolla in Lady Dahmers bidrag i Gillettes och MTV:s tävling Just Legs. Det ska bli intressant att se om och i så fall på vilka grunder de diskvalificerar henne den här gången. Hennes första bidrag höll nämligen inte måttet eftersom det inte visade påett par rakade ben en outfit, tydligen var det också oklart ifall det var hennes egna ben eller en mans.
Men det finns ändå hopp om framtiden, för tack och lov finns det andra som är outtröttliga retstickor. Kolla in Lady Dahmers bidrag i Gillettes och MTV:s tävling Just Legs. Det ska bli intressant att se om och i så fall på vilka grunder de diskvalificerar henne den här gången. Hennes första bidrag höll nämligen inte måttet eftersom det inte visade på
lördag 16 april 2011
Som utlovat: Stolpskottet och hans avkomma
Som ni har längtat! Och som era förväntningar kommer att komma på skam!
Nåväl. Vi hängde runt lite på botaniska i onsdags och när vi hade som trevligast (läs: när ungen lekte som mest repetitivt och jag frös som värst) vid trädinosaurierna dök en dagledig pappa upp med sina två små döttrar. En bedårande typ niomånaders och en fyraåring som jag inte hade önskat min värsta fiende.
Den lite större upplagan krävde konstant uppmärksamhet av inte bara sin far utan även av mig och min unge. Ett beteende som jag har jäkligt svårt för. Det är helt ok att andras ungar ställer lite frågor och visar en pryl eller två, men sen får det vara bra. Det är ingen barnpassningsverksamhet jag bedriver.
Fadersfiguren, som visade sig helt sakna simultankapacitet, ditchade snabbt bebisen och la istället krutet på att curla Damienette. Ett annat beteende jag inte är helt bekväm med. När jag såg den gurglande lilla sötungen proppa munnen full med barr funderade jag såklart på att ingripa men då mumsandet inte verkade innebära någon direkt fara för liv och hälsa lät jag suget att låta tölpen lära sig en läxa ta överhanden. Dock höll jag, på eget initiativ, ett öga på henne och lyfte till och med ner henne från en hal trädstam när resten av hennes familj plötsligt försvunnit utom synhåll(!) för att kissa och kolla på en bäck.
– Kom Linnéa, Maria klarar sig nog själv en stund.
Ibland är jag nästan beredd att hålla med folk som ropar efter föräldrakörkort. Och ibland är det nästan så att jag njuter lite av att se fyraåringar ramla och slå sig för att deras vårdnadshavare är så jävla lama att de inte fattar när en situation håller på att gå över styr.
Bonus: Ungefär en sekund efter att vi anlänt på lekplatsen deklarerade le kid att hon behövde bajsa nu. Inget drömläge för min del, man jag bet ihop och lät henne uträtta sina behov i en någorlunda skymd slänt och tackade sedan de högre makterna för att min enda medhavda servett räckte för saneringsjobbet. Den osande lilla högen lyfte jag medelst en barkbit och en kraftig pinne till en närbelägen soptunna. Det var roligt att se alla blöjbarnsföräldrar upprepade gånger luktchecka sina telningars brallor när de befann sig nedvinds från brottsplatsen.
Nåväl. Vi hängde runt lite på botaniska i onsdags och när vi hade som trevligast (läs: när ungen lekte som mest repetitivt och jag frös som värst) vid trädinosaurierna dök en dagledig pappa upp med sina två små döttrar. En bedårande typ niomånaders och en fyraåring som jag inte hade önskat min värsta fiende.
Den lite större upplagan krävde konstant uppmärksamhet av inte bara sin far utan även av mig och min unge. Ett beteende som jag har jäkligt svårt för. Det är helt ok att andras ungar ställer lite frågor och visar en pryl eller två, men sen får det vara bra. Det är ingen barnpassningsverksamhet jag bedriver.
Fadersfiguren, som visade sig helt sakna simultankapacitet, ditchade snabbt bebisen och la istället krutet på att curla Damienette. Ett annat beteende jag inte är helt bekväm med. När jag såg den gurglande lilla sötungen proppa munnen full med barr funderade jag såklart på att ingripa men då mumsandet inte verkade innebära någon direkt fara för liv och hälsa lät jag suget att låta tölpen lära sig en läxa ta överhanden. Dock höll jag, på eget initiativ, ett öga på henne och lyfte till och med ner henne från en hal trädstam när resten av hennes familj plötsligt försvunnit utom synhåll(!) för att kissa och kolla på en bäck.
– Kom Linnéa, Maria klarar sig nog själv en stund.
Ibland är jag nästan beredd att hålla med folk som ropar efter föräldrakörkort. Och ibland är det nästan så att jag njuter lite av att se fyraåringar ramla och slå sig för att deras vårdnadshavare är så jävla lama att de inte fattar när en situation håller på att gå över styr.
Bonus: Ungefär en sekund efter att vi anlänt på lekplatsen deklarerade le kid att hon behövde bajsa nu. Inget drömläge för min del, man jag bet ihop och lät henne uträtta sina behov i en någorlunda skymd slänt och tackade sedan de högre makterna för att min enda medhavda servett räckte för saneringsjobbet. Den osande lilla högen lyfte jag medelst en barkbit och en kraftig pinne till en närbelägen soptunna. Det var roligt att se alla blöjbarnsföräldrar upprepade gånger luktchecka sina telningars brallor när de befann sig nedvinds från brottsplatsen.
Rutiner
Jag ligger på bäddsoffan i föräldrahemmet. Det kokas te i köket och snart ska vi gå ut och ge djuren mat. Jag kan se framför mig min mamma i den bruna hemmajackan. Hon går ner mot gårdsplanen, tar upp en boll och kastar till hunden. Öppnar stalldörren.
Men det finns inga hästar här mer. Och ingen mamma heller. Någon annan får kasta boll med hunden. Det går det också, det är bara så svårt att vänja sig.
Men det finns inga hästar här mer. Och ingen mamma heller. Någon annan får kasta boll med hunden. Det går det också, det är bara så svårt att vänja sig.
torsdag 14 april 2011
Öppet brev till alla nattamningsbelackare
Hej,
ni hade fel. Man måste inte sluta nattamma för att "lära" sitt barn att sova hela natten. Så småningom fattar hen själv att sammanhängande sömn är the shit.
/Vis av erfarenhet
ni hade fel. Man måste inte sluta nattamma för att "lära" sitt barn att sova hela natten. Så småningom fattar hen själv att sammanhängande sömn är the shit.
/Vis av erfarenhet
onsdag 13 april 2011
Blame föreningslivet
Jag tänkte egentligen underhålla er med en anekdot om ett riktigt jävla stolpskott till pappa och hans dryga jävla fyraåring, som vi träffade i på en lekplats idag, men så kom det en massa styrelsearbete emellan. Men jag tänker på er. Bara så ni vet.
Nattinatti.
Nattinatti.
tisdag 12 april 2011
Introducing: Lediga onsdagar
Från och med den här veckan är jag och min unge lediga på onsdagar (med något enstaka undantag, hej friskrivningsklausul). Så jävla gött. Ni kan snacka jämställdhet och hämta tidigt-hets bäst ni vill, men jag slipper iallafall lämna på förskola tre av veckans sju dagar framöver. Win!
Välkommen till fobikliniken!
Trogna läsare vet att jag lider av lätt emetofobi, vilket min familj tydligen vägrar ta hänsyn till. Först kiknade ungen av skratt, vilket triggade igång en aggressiv hicka med en go uppstötning på vardagsrumsgolvet som följd.
– Jag kräktes! konstaterade hon glatt, tog en snabb dusch och gick sedan vidare med livet som om ingenting hänt.
En stund senare hördes plötsligt de ljuva tonerna av one hair ball comin' up från katten som satt uppflugen på sängen. Alltid ett skvättfritt ställe, de är inte dumma de där luddskallarna.
Bara minuter senare var det dags igen då den andra katten (den av dem som väger 6,5 kg) plötsligt drabbades av bulimi, hetsåt en halv skål torrfoder, ångrade sig och vände magen ut och in på köksgolvet.
Ok, så vems tur är det härnäst? Pax inte!
– Jag kräktes! konstaterade hon glatt, tog en snabb dusch och gick sedan vidare med livet som om ingenting hänt.
En stund senare hördes plötsligt de ljuva tonerna av one hair ball comin' up från katten som satt uppflugen på sängen. Alltid ett skvättfritt ställe, de är inte dumma de där luddskallarna.
Bara minuter senare var det dags igen då den andra katten (den av dem som väger 6,5 kg) plötsligt drabbades av bulimi, hetsåt en halv skål torrfoder, ångrade sig och vände magen ut och in på köksgolvet.
Ok, så vems tur är det härnäst? Pax inte!
måndag 11 april 2011
Varför ändra på ett vinnande kolonialmaktskoncept?
En fråga bara. Vad är grejen med att det bara är svarta män som jobbar som diskare på Le Pain Francais? Och med det menar jag inte att svarta män inte får jobba som diskare, det får de gärna göra för min del, det är bara det att jag inte en enda gång sett en ickesvart, ickemanlig person plocka disk där. Vore det inte festligt om de bytte arbetsuppgifter med de blonda snärtorna bakom disken en dag? Eller skulle kunderna vända i dörren då?
söndag 10 april 2011
Odlingssäsong!
lördag 9 april 2011
Orättvist
Varför innebär mina sovmornar så ofta att jag ligger i sängen och osover med en unge som pockar på uppmärksamhet en gång i sekunden medan pappan som "klivit upp" ligger i soffan och drar timmerstockar helt ostört?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)