Kära tomten,

i år önskar jag mig ett senilsnöre och att jag hittar mina vantar.

Hittills, inom loppet av en månad, har jag både slarvat bort och fått tillbaks dem två gånger. Senast i morse glömde jag dem på förskolan, gick tillbaka in och hämtade dem och rundade sedan av med att supa bort dem (bildligt alltså, jag dricker sällan innan jag går till jobbet) en gång till innan jag var framme vid hållplatsen.

Eftersom de har tillhört min mamma och dessutom har perfekt passform vill jag ogärna bli av med dem, så jag gick hela vägen tillbaka till förskolan och sen till hållplatsen ännu en gång.
Minns ni den där uppvärmningen på gympan som gick under namnet idioten, som gick ut på att springa fram och tillbaks, kortare och kortare sträckor, mellan linjerna i golvet? Ungefär så kändes det, minus den fysiska utmattningen. Naturligtvis hittade jag dem inte heller.

Nu är jag skitsen och stressad och har i affekt bitit hål i underläppen. På två ställen.