Försoning – del 5: Förskola

Vår unge går i en förskola med utomhuspedagogik. Det innebär att de är ute flera timmar om dagen, oavsett väder, och de barn som sover middag gör det i sina vagnar, under en markis. Skitbra! De odlar lite grönsaker på gården och de komposterar en del av sitt matavfall, gör utflykter i naturen och följer ett träd och ser vad som händer med det under året. Med mera.

Vår treochetthalvtåring är på god väg att lära sig läsa, hon pusslar hundrabitarspussel, räknar till tjugofem lätt som en plätt och börjar få grepp om konceptet med veckodagarna. Hon sjunger och dansar och ramsar och målar och gör potatistryck och bygger sagofigurer av toarullar och piprensare och och kottar och pinnar och klipper och klistrar och trär halsband och armband och dessutom funkar hon hur bra som helst i sociala sammanhang. Hurra!

Mindre bra är att personalomsättningen varit hög, på den nivån att jag nu sitter och räknar på fingrarna och har svårt att komma ihåg alla vuxna som mitt lilla hjärta knutit an till och mist under de två år som gått sedan vi (och med vi menar jag pappan, jag var och är för blödig för sånt) skolade in henne. Sju fröknar kan jag komma på som slutat, av en personalstyrka på sex personer, och då har jag inte räknat in de två lite mer långvariga vikarierna som också hunnit med att bytas ut. En av de "ursprungliga" är kvar.

Antalet barn har ökat från 25 till 40 sedan hon började där, medan personalantalet förblivit oförändrat och jag märker att det är omöjligt att ha uppsikt över alla barn samtidigt. För en tid sedan inträffade en otrevlig incident (som dock slutade lyckligt) på en utflykt och enligt föräldraenkäten vi fick besvara i våras är det många föräldrar som känner sig otrygga med att lämna sina barn på förskolan.

Genustänket är det också lite si och så med, som allt annat varierar det med den personal som arbetar där för tillfället. Nu är det ungefär hälften av fröknarna som följer läroplanen vad gäller att inte pressa in barnen i stereotypa könsroller, medan de resterande är så omedvetna om strukturerna kring sig att jag blir mörkrädd.

Vi står i kö till ett föräldrakooperativ som ligger i en annan stadsdel och åt helt fel håll, men som verkar erbjuda det vi önskar och vi har också börjat snegla på ett nyöppnat privat waldorfalternativ som faktiskt ligger riktigt bra till rent geografiskt. Men så kommer tvivlen. Hon tycker ju verkligen om sin förskola, sina fröknar och de andra barnen som hon träffar om dagarna, ska vi då verkligen rycka upp henne därifrån? Om vi gör det, hur ska vi förklara för henne varför vi gör det? Och hur kan vi vara säkra på att det blir bättre någon annanstans? Om och i så fall när vi får ett erbjudande om plats på något av de andra ställena kommer det bli mycket att fundera över och diskutera.

Som en tidig julbonus bjuder jag på ett par inlägg som haft milt lugnande effekt på mig när jag suttit och ångestat i förskolefrågan:
Genus är ju inte det enda som spelar roll när man väljer förskola
Elitskola eller ej

Och såklart tidigare inlägg på tema försoning:
Del 1 – Förlossningen
Del 2 – BB-vistelsen
Del 3 – Amningen
Del 4 – Matintroduktionen