Jag har bestämt för mig att det funnit en tid då det var kutym att vara tyst på bibliotek, men antingen spelar mitt minne mig ett spratt eller så har spelreglerna ändrats. Idag sitter jag på närahemmabibblan och här är det ett jäkla hålligång. Min plan var att plugga lite, och ja, lite var väl ordet för vad som blivit gjort här. På fyra timmar har jag fått ungefär lika många tusen tecken skrivna. Ett A4 eller så.
Annars brukar jag uppleva det här som en trevlig plats, men jag är ju sällan här på dagtid i vanliga fall. Kanske är det något med daglediga människor och respekt som inte går hand i hand. Kanske är det just därför de inte har några jobb att gå till.
Vid bordet till vänster om mig sitter en kille som har vikit upp sin laptop så långt det bara är fysiskt möjligt, vilket medför att han måste hänga med hela överkroppen över den för att se vad han jobbar med. Skön stil kan man tycka. Ännu skönare hade det varit om han inte kände sig tvungen att hacka in varje bokstav som om tangentbordet var en runsten.
Bakom mig sitter en mormor och spelar brädspel(!) med sina barnbarn. Herregud, ni är på ett bibliotek, gå till barnavdelningen och läs någonting. Spela kan ni väl göra hemma, eller på öppna förskolan som ligger en våning ner. Varje gång tärningen landar på träbordet känns det som att någon kastat den hårt hårt i tinningen på mig. Och deras viskningar, oh my, vad är grejen med människor som tror att det är själva gesten att viska som är grejen och att det alltså är helt ok att göra det i 140 dB, för det är ju så mycket mer hänsynsfullt än att prata i normal samtalston.
Och don't get me started on pensonärerna. Ok, hörselnedsättning, som jag antar att de flesta av dem lider av, är väl egentligen ett giltigt skäl att få väsnas lite, men är det för mycket begärt att de ska ha någon som helst sjukdomsinsikt (funktionsnedsättningsinsikt?). Att lyckas dämma upp ett så massivt jidderbehov hade för mig tagit femton år ensam på en öde ö. Som om det inte fanns en morgondag. Vilket det i och för sig kanske inte finns för många av dem. Inget är för litet eller för stort att avhandlas. Vem har vilken dagstidning? Kan jag ta den efter dig? Är du klar med någon av delarna så att jag kan börja läsa? Nu då? Nähä. Nu då? När i livet vänder det? När blir man på nytt tre år, fullständigt egocentrerad och helt befriad från tålamod?
Från den plats där jag sitter kan jag räkna till totalt tre (3) personer som inte aktivt för oljud. Mig själv inräknad. Lägg till en skopa PMS och jag börjar fantisera i Falling Down-termer.
Nej, jag kräver inte total tystnad, i så fall hade jag bokat in mig i Chalmers ekofria rum, jag tycker det är helt ok och till och med lite trivsamt med folk omkring mig som småpratar, att lyssna lite halvhjärtat på vad bibliotekarien ger för tips till mannen som söker "en bok som utspelar sig i Göteborg på sjuttiotalet" eller damen som "ska utomlands om en månad och behöver fräscha upp engelskan med en spännade roman".
Ps. Mannen till vänster ropade just
Nej! och började knäppa med fingrarna och stampa med fötterna. Bör jag vidta någon åtgärd eller ska jag bara avlägsna mig innan han går till attack?
